Många förknippar Personkrets 3:1 med Lars Noréns egen uruppsättning från 1998 och tv-versionen som gjordes strax efteråt. Men vad är din relation till pjäsen?
Jag läste den första gången som 18-åring och blev redan då knockad av språket, poesin, rytmen, samhällsperspektivet, filosofin - men också den absurda och drabbande humorn. Jag som själv kom från en bakgrund av missbruk och psykisk ohälsa, kände att det här handlar om mig. Jag har aldrig sett den på scenen, men jag har burit med mig texten länge. Det är ett väldigt bra skådespelarmaterial.
Hur förhåller sig din version av pjäsen till originalet från 1998?
Pjäsen ställer en fråga till oss: Vad händer med ett samhälle där vissa individer inte längre räknas? Vad händer med ett samhälle där känslan av att falla är så akut? Jag vill slå sönder "vi och dom"-strukturen som man annars lätt riskerar att reproducera när man försöker gestalta människor på samhällets botten. Nu 2026 är det sociala skyddsnätet ännu mer nedmonterat än det var 1998 – även för oss som tillhör en relativt välmående medelklass.
Min version av Personkrets är inte i första hand en socialrealistisk pjäs om utslagna människor. Jag tänker att pjäsen utspelar sig i en slags skärseld. Karaktärerna är inte döda, men heller inte levande. Man är kvar. Som i Becketts I väntan på Godot. Det är en cirkelrörelse snarare än en framåtrörelse. Precis så som beroende, fattigdom och trauma fungerar.
Berätta om barnen?
Jag har en läsning utifrån mitt eget perspektiv som medberoende. Jag har själv familjemedlemmar som dött till följd av svensk narkotikapolitik, då de kriminaliserats istället för att få hjälp. Jag har fantiserat om att karaktärerna från 1998 har vuxna barn, och de finns med i pjäsen nu. De är arvtagarna. I bästa fall kan det ge oss en känsla av att tiden är böjlig, att vi kan hamna både då och nu.
Vad betyder spelplatsen för dig? Att vi befinner oss här på Stadsteatern, ett stenkast från "plattan" som finns med som referens i pjäsen?
Referenserna i originaluppsättningen finns kvar, men ganska snabbt börjar pjäsen gå sönder och vi hamnar i teaterrummet. Norén sa själv i en intervju att pjäsen är en hyllning till teaterkonsten. Jag känner likadant. Det här är teater för mig. Pjäsen handlar i slutändan om teaterns funktion i samhället. Alla meta-element som finns i pjäsen har jag därför lyft till platsen vi befinner oss på; Klarascenen på Stadsteatern. Här och nu, 2026.
Är det bara mörker? Eller finns det något hopp?
Vi måste söka efter hoppet, vi alla som samhälle. Men för att känna hopp måste vi känna tillit. Och det är det min föreställning handlar om. Ibland är skärselden på scenen också lite som en hemmafest – någon tar fram en karaoke-maskin och sjunger lite.
Min erfarenhet säger mig att där det finns mörker, måste det också finnas ljus. Det är kul att tänka sig att när någon skriker "sug min kuk, jävla idiot" – att det egentligen handlar om kärlek. För senare säger han "kan jag ligga nära dig, jag vill bara känna mig som en människa". De vill bara hjälpa varandra. De är som fjorton fallna änglar, instängda tillsammans i det här rummet.
