"I knew it. I knew it. Born in a god damn hotel room and dying in a hotel room!"
Orden yttrades av Eugene O’Neill på hans dödsbädd 1953.
Vem var Eugene O’Neill?
Eugene O’Neill föddes den 16 oktober 1888 på ett hotell i New York. Familjen bestod av pappan James, mamman Ella och den tio år äldre brodern James Jr – kallad Jamie eller Jim.
Fadern var en turnerande skådespelare som nådde stor ekonomisk framgång i rollen som Edmond Dantès i Greven av Monte Christo, en roll han spelade mer än 6 000 gånger under tre decennier. Familjen följde med på turnéerna runt om i USA, vilket innebar att pojkarna tillbringade sina första år bakom scenen och på olika hotellrum, innan de så småningom skickades till internatskola.
Ella kom från en välbärgad familj och gifte sig med James när hon var arton år. Paret fick sönerna Jamie och Edmund, men 1885 smittades båda barnen av mässling och Edmund dog endast ett och ett halvt år gammal. Tre år senare föddes Eugene. Förlossningen var svår, och Ella ordinerades morfin för att uthärda smärtan. Det blev början på ett livslångt missbruk som kom att få förödande konsekvenser för familjen – något som senare gestaltades i O’Neills självbiografiska drama Lång dags färd mot natt.
När Eugene var arton började han studera vid Princeton University. Det blev dock bara ett år. Han hoppade av, anslöt sig till en guldsökarexpedition till Honduras och försörjde sig därefter som sjöman med resor till Sydamerika och Europa. Under denna period gifte han sig, fick sonen Eugene Jr och skilde sig. Han levde ett kringflackande liv bland hamnkrogar och bordeller, drack mycket, återvände till New York, skrev en kort tid för en tidning och gjorde ett självmordsförsök.
1912 insjuknade han i tuberkulos och lades in på ett sanatorium i Connecticut. Tiden där blev ett avgörande uppvaknande. Nykter, och med tid att läsa, tänka och skriva, beslutade han sig för att bli dramatiker. Efter att ha blivit friskförklarad studerade han dramatisk teknik vid Harvard och började skriva pjäser för ett lokalt teatersällskap.
1920 kom det publika genombrottet med Bortom horisonten, som sattes upp på Morosco Theatre i New York. Pjäsen belönades med Pulitzerpriset – en utmärkelse han kom att få ytterligare tre gånger: för Anna Christie (1922), Sällsamt mellanspel (1928) och postumt för Lång dags färd mot natt (1957).
År 1936 tilldelades O’Neill Nobelpriset i litteratur och befäste därmed sin ställning som en av de främsta amerikanska dramatikerna genom tiderna. Under sitt liv skrev han ett femtiotal pjäser, ofta med starkt personligt anslag och med influenser från Ibsen, Shaw och Strindberg. Han inspirerades också av den grekiska tragedin och fann nya sätt att tolka dess teman i en modern kontext.
I dramat Sorgen klär Electra (även kallad Klaga månde Electra), baserad på Aiskylos Orestien, ersatte han den antika föreställningen om ödet med biologiska och psykologiska drivkrafter. I stället för gudar blev det arv och mänskliga anlag som förde dramat mot den oundvikliga tragedin.
Privatlivets tragedier
De yrkesmässiga framgångarna speglades inte i privatlivet. Efter föräldrarnas död förkunnade brodern Jamie att han skulle supa ihjäl sig. Kort därefter dog han, 45 år gammal, i sviterna av en långvarig alkoholism.
Efter skilsmässan från sin första hustru, Kathleen Jenkins, träffade O’Neill sin son Eugene Jr endast sporadiskt. Som vuxen utvecklade även sonen ett alkoholmissbruk och tog sitt liv vid fyrtio års ålder.
I sitt andra äktenskap, med Agnes Boulton, fick O’Neill två barn. Äktenskapet upplöstes medan barnen ännu var små, och kontakten därefter var både oregelbunden och konfliktfylld. Sonen Shane utvecklade ett drogmissbruk och begick självmord vid 56 års ålder.
Dottern Oona gifte sig som artonåring med den trettiosex år äldre Charlie Chaplin, och tillsammans fick de åtta barn. O’Neill motsatte sig relationen och bröt kontakten med sin dotter. I brev och biografier framträder han som en både frånvarande och krävande far, samtidigt som han själv kämpade med alkoholproblem under större delen av sitt liv.
Det tredje äktenskapet, med Carlotta Monterey, varade fram till O’Neills död 1953, då han avled i lunginflammation efter en längre tids sjukdom. Det var till henne – inte till sina barn – som han testamenterade sina pjäser.
O’Neill och Sverige
Den första O’Neill-pjäsen som spelades i Sverige var Anna Christie, med premiär på Dramaten i oktober 1923. Under 1920-talet fortsatte Dramaten att sätta upp hans verk, vilket bidrog till hans tidiga genombrott i Europa och lade grunden för en stark relation till teatern.
Nobelpriset stärkte ytterligare banden till Sverige. Några dagar före sin död uttryckte O’Neill en önskan om att Lång dags färd mot natt skulle få sin urpremiär just på Dramaten. Så blev det: i februari 1956 sattes pjäsen upp i regi av Bengt Ekerot. De fyra familjemedlemmarna spelades av Lars Hanson, Inga Tidblad, Ulf Palme och Jarl Kulle, och uppsättningen blev en stor publiksuccé.
Dramaten fick dessutom rättigheterna till Ett stycke poet, Hughie och Bygg dig allt högre boningar – en ansenlig gåva från en av världens främsta dramatiker.
