Utdrag ur Lars Noréns sista dagbok

En liten roman speglar Noréns identifikation med samhällets utstötta, hans klara blick på mänsklig grymhet och de moraliska frågorna i att göra konst av ett tragiskt livsöde.

Utdragen som följer är hämtade ur Noréns sista dagbok (2019-2020) och har kortats något. 

11 november 

– Jag vet inte om jag har nått en akmé för mitt författarskap med de senaste pjäserna och prosan. I så fall kan jag bara försöka gå någon annanstans, och det är kanske därför jag tänker på en liten roman. Eller en ännu mindre, den minsta möjliga. – Om en trettiosexårig kvinna med fyra barn. Hon är gift. Med sin styvbror. Jag vet inte om jag orkar det. Nej. Jag får se om det kommer tillbaka. Så enkelt som det bara går. En liten roman ... Varför. Det är inte längre ens skuggorna av det som finns, eller har varit.

12 november

Det första jag ser när jag får bilder av romanen är en ljus grusväg som sträcker sig in i mörkret, och en plats där det en gång stod en trailervagn, där de bodde. Männen som oavbrutet våldtog henne kunde ibland urinera över henne. – Vem är det som talar. Är det hon. Nej, jag tror inte det. Hon väntar. Om några dagar skall hon dö. Det är inte overkligare än att hon skall leva. – Vad betyder det. Det kan jag inte skriva.

Hon väntar. Om några dagar skall hon dö. De är vänliga mot henne. Hon är lugn. Kvinnan som ställer brickan på metallhyllan ser inte på henne, och säger inget. – Hon ser inte på henne. Nej ... Det är tyst omkring henne, som i ett bibliotek. Det finns en bädd, ett liten väggfast hylla, dusch och toalett – tvättfat och toalett. Nästan alla de som väntar har blivit gamla. – De flesta av dem som väntar har åldrats.

14 november

Skrev, trots allt, vet inte varför, det är som att gå en ljus tom väg genom ett mörker, skrev några anteckningar till den lilla romanen. Såg en dokumentär igår om händelsen 2004. Det lilla barnet är nu sexton år. Hon föddes den dag modern mördades. Hon föddes en månad för tidigt på grund av att hennes mamma blev mördad och förlöst samtidigt. – Jag vet inte vad det är i händelsen som söker mig. Det är som ord genom en stumhet.

Var befinner jag mig – i ett fängelse av frihet. Nej. Att se det värsta, inte i mitt fall, i händelsen och komma förbi den. Vara i den och gå vidare. – Minns en mening hos Glück, – »it both makes the wound and seals the wound«.

15 november

– Det var inte tankar på SvD-artikeln som höll mig vaken. Det var det etiska dilemmat i att skriva om en amerikansk kvinnas brott och konsekvenserna för offrets familj. Barnet som föddes genom att hennes mor mördades och som lyftes upp ur hennes mage är idag sexton år. Jag vet inte hur jag skall göra. Jag vet inte ens om jag vill skriva den, eller vad det skulle innebära att avstå. Det gråa högtrycket fortsätter med ett overkligt ljus över de andra stränderna. Ljuset och min försämrade syn gör det svårare att skriva. Jag ser inte vad jag skriver. Jag känner i fingrarna om det blir fel bokstav.

16 november

Har tittat på bilder från Kansas. Det är ett oerhört vackert landskap. På en bild ett litet ödehus med rött rostande tak. Har hittat platsen där hon bodde och huset där hon mördade den unga kvinnan. Läste om fängelset i Terre Haute. Men jag forskar inte. Jag kommer inte att skriva om henne. Jag vet inte vem jag skall skriva om. – Måste nå en stilla avklarnande punkt, ett destillat.

22 november

Jag arbetar vidare på den fruktansvärda lilla romanen, och har kommit till sidan 8, skriver och är samtidigt plågad av det moraliska dilemmat att jag skriver om en nu levande kvinna, som sitter i ett federalt fängelse, United States Penitentiary i Terre Haute, och väntar på sin avrättning den 8 december, den enda kvinnan i en dödscell. Avrättningen har blivit uppskjuten till januari, då båda hennes advokater drabbats av covid-19.

23 november

Jag orkar knappt skriva dagbok, efter den lilla romanen, där jag har nått den nionde sidan. Jag vet inte varför jag skriver den.

Tystnad är det enda som kan försvara mig.

Förutom tystnad är ålderdomen kanske mitt bästa försvarsvapen. Jag försöker unna mig åldrandet. – Den viktigaste stunden på dygnet är den som kommer när jag har lagt mig ner på sängen, släckt ljuset och ligger och tänker i absolut frihet. Då tänker jag nästan enbart på romanen. Jag har inte för avsikt att skriva en roman. Jag ser sämre och jag är inte nöjd med min arbetsplats. Jag fortsätter ändå. Det här, och inte den som just har utkommit, är förmodligen min sista dagbok.

24 november

Vattnet är täckt av grått dis. Jag har kommit till sidan 10 i prosan. Igår låg jag länge och tänkte på vad det är jag skriver, och hur det skall fortsätta. Det vet jag inte. Jag skall i alla fall fortsätta. Jag vet inte vad som väntar i slutet. Jag måste naturligtvis gå över allting igen, från grunden. Nu vet jag inte vad nästa steg skall bli. Jag kommer dit i alla fall. Det är jag inte säker på, jag kan inte vara säker på det, men en okänd ansträngning eller förmåga tar mig dit.

Vad skall jag göra resten av dagen. Romanen kommer jag inte kunna tänka på förrän jag ligger i mörkret efter dagens slut. Det är då tankar och bilder kommer. Då är jag ensam med henne och hennes liv. Långt ifrån. Det är som om jag för över hennes hud till mig. Jag funderar på att skriva till vår utrikesminister och be henne engagera EU i en vädjan till USA om att förhindra dödsdomens verkställande. Ja, det skall jag.

29 november

Numera läser jag nästan uteslutande om amerikanska fängelser, framför allt ett i Texas. Jag läser amerikanska lokaltidningar.

Ingen längtan. Det som »romanen« kräver är bortom litterärt skapande och avsikter. Det är ett material som, i och med att jag upplevde det, inte ger mig rätt att lämna det. Ordet »rätt« kanske är missvisande. Jag kan helt enkelt inte avstå från det. Jag är medveten om dess låga kvalitet, hur dåligt jag skriver det, men just det driver mig vidare, en sida om dagen. På kvällen flödar det fram som jag inte når under dagen. Allt som sker och refereras i texten försöker jag föra in i ett konstant presens, men ibland är det omöjligt att förneka det förflutnas förflutenhet. Allt sker, så långt det är rimligt, i ett obevekligt nu, förvandlar varje förfluten händelse till ett och samma nu. Vid femtiofyra års ålder är hon fyra år. Hon söker sig till sin femtiofyraåriga kvinna som till sin mor, en annan mor. Inte den verkliga.

30 november

Jag har kommit till sidan 16, och en liten bit in på den sjuttonde sidan. Jag samlar allt material jag kan komma över, men samtidigt försöker jag undvika att använda mig av det. Det är inte en dokumentär text. Jag föreställer mig att det jag söker är det som jag finner i den amerikanska konstnärens självporträtt, hon vars namn jag aldrig kommer ihåg, men som kunde vara en kvinnlig Lucian Freud, fast hennes ansikten är varken en mans eller en kvinnas, de är människans rena ansikte, präglat av ett liv av fruktan och sorg

2 december

Idag skall jag skriva ett mail till Utrikesdepartementet och be dem vända sig till den amerikanska åklagarmyndigheten och vädja om att dödsdomen mot Lisa Montgomery förvandlas till ett fängelsestraff på en psykiatrisk vårdavdelning. Jag skall be dem att samla in protester genom EU och göra en samfälld uppmaning. Jag skall skriva ner vad jag har att säga innan jag formulerar mailet. Skicka med en artikel om Montgomerys liv av tortyr som jag sparat från Huffington Post. Det är en noggrann redogörelse för de helveten som hon tvingats uppleva. Det är bortom allt som kan kallas för »upplevelse«.

6 december

Jag har skrivit, jag har kommit till sidan 22 och skrivit igenom de första fyra sidorna. Jag försöker undvika att tänka på om de har ett värde eller inte.

Idag skall jag skriva brevet om Lisa Montgomery till UD. 8 december

Jag vet absolut inte om texten jag skriver har ett värde, nej, jag vet inte. Jag skriver ändå. Materialet är så stort och det finns ingen annan väg än att filtrera det genom mig själv.

10 december 

Varje kväll efter arbetet är jag indragen i en strid med osynliga följeslagare om etiska överväganden, som rör texten, som tränger upp ur texten som jag skriver. Jag har inget försvar mot mina inre anklagelser, utom att jag måste skriva det.

Jag vet inte riktigt vem den är som skriver den lilla prosavolymen som jag arbetar på nu. Häromkvällen när jag borstade tänderna såg jag plötsligt på mitt ansikte, länge och undrande, och jag kände inte igen det. Är det mitt ansikte, frågade jag. Frågan var så djup och svår att besvara att jag plötsligt kände mig galen. Det har hänt tidigare, men i vemod och saknad.

Det är vad romanens gestalt gör med mig som jag skriver om. 18 december

Det går inte att skriva dagbok samtidigt som jag arbetar på prosaboken. Jag har kommit till sidan 51, arbetar långsamt, skriver om, har ännu ingen uppfattning om dess värde. Jag har ingen brådska. Jag arbetar mest på den när jag ligger i sängen i mörkret, innan jag ska sova. Ofta minns jag inte nästa dag vad jag har tänkt. Jag har åldrats märkbart. Det är en lång väg tillbaka och jag har inga förhoppningar. Jag skall gå så långt jag förmår.

Främst är jag upptagen av Lisa Montgomery. Jag sände ett mail till utrikesministern i lördags och ännu ett på tisdagen och igår fick jag ett allmänt hållet svar, som först instämmer i att dödsstraff är ohyggligt och sedan redovisar för allt det arbete som den svenska regeringen lägger ner i motståndet mot dödsstraff. Jag skrev tillbaka igår och uppmanade utrikesdepartementet att fokusera på just Lisa Montgomerys avrättning, den 12 januari nästa år, eftersom den är så nära förestående. Trump har redan genomfört tio av de tretton avrättningar som han beslutade, ett av hans sista brutala regeringsbeslut. De flesta, tror jag, möter döden i Terre Haute i Indiana. Jag är väldigt medveten om vilken ångest Lisa Montgomery lever i nu i väntan på att förflyttas till Terre Haute och möta sin död. Biden tillträder sitt presidentskap den 20 januari och kommer förmodligen att inhibera dödsstraffet, men då är det några dagar för sent för henne. Jag har inga nyheter om att hennes advokater tillfrisknat efter sin covidsjukdom och kunnat börja ägna sig åt hennes bön om att få straffet omvandlat till livstids fängelse. Jag funderar ibland på om jag inte längtar efter att resa dit, var hon nu hamnar om hon klarar sig, och träffa henne. – Jag skall åtminstone skriva ett brev till henne. Det kan jag göra nu, imorgon. Jag kan skriva och berätta om hur djupt hennes öde har påverkat mig.

Vattnet är kristallklart svart, de andra strändernas byggnader tycks verkligare i sina spegelbilder än som sig själva. Det var mycket svårt och nästan oetiskt att stiga in i Lisa Montgomerys liv och tillvaro i början. Nu går jag ut och in som om hon bara vore en litterär figur, men det är hon inte. Jag är varsam om henne och känner ibland hennes närvaro. Men jag kanske lurar mig själv, framskapar det som en förutsättning. Jag har inte klart för mig varför jag ibland använder ett »hon« i berättelsen och utan anledning eller förklaring låter det bli ett »jag« som talar. 

20 december

Jag har kommit till sidan 56 i min lilla prosabok. Igår kväll låg jag i mörkret och formulerade ett brev till henne, till Lisa Montgomery. – Jag tänker idag på hur pedofili har invaderat vårt samhälle, vad boken Lolita exponerat. Männen i Lisa Montgomerys liv tar hämningslöst varje tillfälle i akt att missbruka ett barn. Det är som om pedofilin bara ligger och väntar på att få bryta fram, vilket den gör mot oskyddade fattiga och olyckliga barn. Det är som om de skördar något som länge vuxit i dem, och ju mer det har förträngts desto brutalare blir det. Jag kan inte föreställa mig hur det är att befinna sig i Fort Worth i Texas och vänta på dagen för sin avrättning. I min version befinner sig Lisa i ett konstant presens, vad som än händer sker det nu, det förflutna är hennes existens. Det är ännu en grå dag med bara en aning mer milt ljus. Det dröjde länge innan jag somnade igår efter mitt oavslutade brev till henne.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag, 2022.

© Lars Natten Norén AB