Lång dags färd mot natt skrevs för 85 år sedan – är den fortfarande relevant idag?
Ja, det tycker jag att den är, utifrån att den vilar på den grekiska tragedins fundament på ett annat sätt än vad liknande pjäser som inspirerats av Lång dags färd mot natt gör.
Den blir aldrig allmän psykologi eller allmän beroendeproblematik utan jag tycker att O’Neill spänner bågen till helvetet och till Gud, där människan är i sitt absolut sköraste ögonblick och därför tycker jag att den är tidlös, evig. Och sen är den språklig på ett sätt som gör att den också får den grekiska kraften.
Den är inte slabbig eller allmän, den härmar inte verkligheten som jag tycker vissa psykologiska dramer gör, utan den är sitt eget teatrala stycke och det skiljer den från många kopior. Det här är ju prototypen i hög grad.
Sen har ju O’Neill de grekiska dramerna som sina prototyper eller för all del Strindberg och Ibsen som inspirationskällor, men han har ändå ställt den på tragedins pelare och det gör att det blir mer än bara psykologi. Så jag tycker att den är relevant och jag tycker att den bör spelas.
Kammarspel på stora scen – vad är utmaningen?
Ja, man vill ju alltid naturligtvis komma närmare publiken med ett kammardrama och man vill att publiken ska få komma närmare skådespelarna, men precis som jag var inne på så tycker jag att det stora rummet skapar en liten utsatt människa i en stor verklighet, så det finns en poäng med storleken som ger oss det stora universumet. Ett dimmigt hav eller en själslig uppgörelseplats, en familj i ett slagfält där de slåss mot det förflutna.
Det finns en poäng med en stor scen tycker jag, det nästan vore för enkelt att göra den på Klarascenen. Då tror jag man skulle förminska dramat till just ett psykologiskt drama.
