Vad är en orosdans?
Philip:
Jag tänker att den liknar hur en tanke studsar och liksom "loopar" inne i huvudet. Det är repetitiva rörelser och ältande sekvenser. Adas idéer är ofta koreografiska, hon pratar om rytm och tempo så ämnet oro fick kropp tidigt. Jag började tänka pendelrörelser när vi först pratade och Ada är en väldig förmåga att få rörelser att berätta.
Ada:
Det har vi pratat mycket om, ska rörelserna berätta eller inte och vad berättar de? Det har varit spännande att se Philip skapa material med ensemblen, att börja med kroppen och få mig att tänka: Vänta, det är samma sak, ord och kropp! Det visste jag redan, men jag såg det igen.
Vad var det i Roland Paulsens bok som intresserade dig?
Ada:
Termen risksamhälle intresserar mig, att vi inte vill riskera kontrollförlust och strävar efter mer och mer kontroll och blir vi mer och mer rädda för saker. Det är en existentiell förändring som skett i samhället. Jag tycker också att Roland lyckas fånga det komiska i oron. Det är roligt att rulla ut de tjatiga och självupptagna orostankarna i öppen dager.
Vad oroar ni er inte för?
Ada:
Jag är mest orolig för det som är livsfarligt på riktigt. Sånt som leder till döden. Som att köra bil. Jag är inte rädd för att bli t ex övergiven. Det är ju inte kul förstås, men det är inte livsfarligt.
Philip:
Jag är inte så oroad för framtiden och det är ganska befriande. Den kan säkert bli fruktansvärd, men jag är inte orolig.
