Victor Hugos Les Misérables handlar om Jean Valjean, en straffånge som brännmärks för livet efter att ha stulit en bit bröd. Om Fantine, den ensamma modern som kämpar för sin dotter i ett samhälle som spottar på henne. Det är en berättelse om polisen Javert, fångad i sitt eget hat. Det är en historia om våld och överlevnad, om straff och nåd. Den nya dramatiseringen av romanen Les Misérables, i regi av Johan Paus, sliter och drar i historien för att bli ett med vår tid.
När är förändring möjlig? När är förändring nödvändig? Och vilket offer kräver den?
”Så länge det till följd av samhällets lagar och seder finns en social förbannelse, som i en rik civilisation på ett tillkonstlat sätt skapar helveten och till det öde, som försynen bestämt, ligger ett ännu mera tyngande olycksöde, som människor skapat; så länge århundradets tre problem: mannens förnedring genom proletariatet, kvinnans utestängande från mänskliga rättigheter genom hunger och barnets förtvinande i natt och mörker, förblir olösta; så länge den sociala kvävningen inom vissa samhällsklasser genom giftiga gaser är möjlig: så länge det råder okunnighet och elände på jorden, så länge kan en bok av det slag du håller i din hand vara till nytta.”
- Victor Hugo
Världen var orättvis,
världen var brutal,
det måste förändras!
Så vi förändrade världen,
en ny verklighet föddes,
framtiden var här.
Men backlashen slog stenhårt,
och den vunna friheten förlorades.
Framtiden blev istället dåtiden.
Och vi är tillbaka där allt började.
Idealen om en bättre värld känns tunga.
Idén om att omstörta ordningen känns naiv.
