När Le Tartuffe ou l’Imposteur (Tartuffe eller Hycklaren) hade premiär i Versailles inför Ludvig XIV den 12 maj 1664, var den en komedi i tre akter om en religiös hycklare oförmögen att motstå frestelser. Kungen, som var mitt i en pågående konflikt mellan kyrkan och en strikt religiös rörelse kallad jansenisterna, stoppade föreställningen. Det gick inte att spela en komedi inför den parisiska publiken som förlöjligade den katolska kyrkan.
Molières kamp för sin pjäs
Veckorna som följde efter förbudet kämpade Molière för sin pjäs. Han anordnade egna uppläsningar och författade en skriftlig bön till kungen, ett så kallat "Placet au Roi", som spreds över Paris den sommaren. Där gjorde han sitt bästa för att tona ned den uppenbara driften med religionen. Han hävdade istället att Tartuffe främst handlade om hyckleri och att pjäsen skulle tolkas som ett moraliskt stycke. Hans senaste pjäs Hustruskolan var en drastisk komedi som drev vilt med sin samtids löjligheter. Nu tvingades Molière alltså att ikläda sig en ny och moralisk hållning. Och han skulle behöva hålla fast vid den, eller åtminstone låtsas göra det.
Molière började nu skriva om sin pjäs. Den nya versionen, som färdigställdes i början av sommaren 1667, nu i fem akter och omdöpt till L'Imposteur (Hycklaren), lästes upp en kväll i slutet av juli för Ludvig XIV, som gav muntligt tillstånd att framföra den offentligt. Det tillståndet avbröts dock kvickt av parlamentet och ärkebiskopen i Paris.
Det var först tack vare den kyrkofred som slöts i slutet av 1668 som Ludvig XIV kunde tillåta Molière att sätta upp sin pjäs igen.
Den 3 februari 1669 överlämnades ett brev från påven till kungen. Den 4 februari spreds nyheten att Tartuffe var godkänd. Dagen efter stod pjäsen med titeln Le Tartuffe ou l’Imposteur redan på affischerna och folk trängdes vid dörrarna till Palais-Royal.
Denna version från 1669 är alltså den enda version som senare gått till eftervärlden.
Hur såg original-Tartuffe ut?
Det har länge varit svårt att veta hur Tartuffe från 1664 kan ha sett ut. Molière dog 1673. I den postuma utgåvan av han samlade verk från 1682, står det att Le Tartuffe som spelades i Versailles kvällen den 12 maj 1664 bestod av "de tre första akterna av denna komedi". Men forskningen visar att det här troligtvis inte stämmer.
Det finns inga samtida vittnesmål som tyder på att pjäsen skulle varit ofullbordat vid premiären 1664. Inte heller i Molières "Placet au Roi" syns några sådana argument om att pjäsen inte var färdig. Dessutom hade hans senaste två komedier bestått av tre akter – inte fem (Hustruskolan och Plågoandar).
Inget finns skrivet om det specifika innehållet i den ursprungliga Tartuffe, men vid en analys av femakts-versionen från 1669, är akterna I, III och IV en sammanhållen sekvens, en berättelse som också känns igen från andra samtida förlagor:
En religiös hycklare förälskar sig i sin värds hustru, han försöker förgäves förföra henne, han avslöjas och blir utkastad ur huset. Utgår vi från att den här sekvensen är den ursprungliga, kan vi utifrån det dra slutsatser om hur den första versionen såg ut och vad som har lagts till.
Några exempel på konsekvenser av omskrivningen
Det unga paret Mariane och Valère fanns inte med i treaktaren. Molière hade ingen anledning att ge Orgon en dotter; och han skulle aldrig ha tänkt på att gifta bort sin dotter med sin själasörjare som avlagt löften om celibat och fattigdom.
Tartuffe byter på ett märkligt sätt skepnad från början av pjäsen och slutet. Helt enkelt för att han i första delen fortfarande är den grova, matglada trasmunken från originalet som sedan förvandlas till en kall och självsäker bedragare i slutet av akt IV och akt V .
"Den försenade hjälten" brukar användas som ett skolexempel inom dramaturgistudier – d.v.s. att Tartuffe gör entré först i akt III – är i själva verket resultatet av omskrivningen. I den första versionen gjorde Tartuffe sin entré redan i akt II, vilket inte var något ovanligt.
Det nya slutet
Det nya slutet kan tolkas som en slags eftergift från Molière till sin välgörare kungen. En så kallad deus ex machina, (begrepp från antikens teater; ett plötsligt ingripande, ofta av en gud, som löser konflikten – i nutida kontext associeras det ofta med något av en nödlösning) i form av ett sändebud från kungen.
Allt löser sig för Orgon och hans familj då det visar sig att han är Ludvig XIVs personliga skyddsling likt ... kan vi anta ... Molière var.
Åsa Lindholm, dramaturg
Källa: Le Tartuffe en trois actes de 1664, förord av Georges Forestier, Portaparole France, 2021.
