När soffan importerades från Orienten till Frankrike på 1600-talet blev den tygklädda möbeln mode överallt i Europa. Mjukheten, menade man, kunde smyga sig in i sinnenas vrår och känslorna släppas fram, när kroppar – halvt vakna, halvt i sömn – lade sig ovanpå vävt tyg och vackert broderi. På tjocka kuddar fyllda av fjädrar kom människan i kontakt med sina sinnen, drömmar och det mystiska. Soffan blev symbol för ett överflöd av det drömska där man i lugn och ro kunde låta sig transporteras till dagdrömmeri och fantasi.
Soffan fick kroppar att mötas
Detta kroppsliga tillstånd var också gynnsamt för intima samtal mellan människor som ville vara nära varandra. Soffan fick kroppar att mötas. Som mötesplats kunde möbeln erbjuda intimitet mellan anonyma människor som längtade efter närhet, eller inte hade annat val om de ville sitta. Tillfälligt, innerligt eller irriterande, möttes knä och axlar. Konsten blev att veta när intimitetsgränsen överskreds och diskret fick man då försöka att flytta på sig.
Med dröm kom också mardröm
I 1800-talets Österrike inredde psykoanalysens pionjär Sigmund Freud sitt kontor med en soffa för sina patienter. Också han var övertygad om soffans gynnsamma egenskaper. Den människa som längtade, önskade och saknade, kunde förstå och förlösa sig själv genom förståelsen av känslomässigt obehag och onda drömmar. Enligt Freud kunde undertryckt sexualitet, modernitetens största problem, behandlas på soffan.
Den domesticerade soffan
I uppkomsten av det moderna hemmet domesticerades soffan när den fick hedersplatsen framför teven. Här kunde man resa utan att förflytta sig. I vardagen skulle möbeln uppmuntra familjens medlemmar till avslappning. Främst blev soffan använd för avkoppling av mannen efter arbetet, i syftet att förbättra sin arbetsprestation. Även barnen attraherades av möbelns nya drömmöjligheter: massmediameditationen. Kvinnan pendlade mellan kök och soffa medan familjen slappnade av, och det blev hennes roll, att få dem att trivas enligt soffans ideal om en lugn och trivsam vardag.
