Jag är 41 år, dramatiker, teaterregissör och scenkonstnär, verksam i skärningspunkten mellan text, improvisation, dramaturgi och visuell konst. Min praktik är förankrad i en processbaserad teatertradition där repetitionsrummet fungerar som ett sceniskt laboratorium – en plats där estetiska, kroppsliga och filosofiska frågor prövas och omförhandlas i realtid.
Centralt i mitt arbete är idén om ofärdighet som ett konstnärligt värde. Snarare än att arbeta mot förutbestämda former försöker jag skapa förutsättningar för det som ännu är oklart att ta plats. Motsägelse och osäkerhet ser jag som produktiva tillstånd – drivkrafter i det konstnärliga tänkandet snarare än hinder som måste röjas undan.
Som konstnär vill jag skapa sceniska världar som öppnar sig för flerfaldiga tolkningar, där ambivalens kan fungera som en form av kunskap och där det oväntade får ta plats.
Jag skriver sällan mina pjäser färdiga innan repetitionerna, utan utvecklar text och struktur i nära dialog med arbetsgruppen. Det som intresserar mig är inte i första hand berättelsen, utan situationen: vad som händer när människor försöker förstå något tillsammans, när språket inte riktigt räcker till eller när handlingar fortsätter av vana snarare än övertygelse.
Tematiskt återkommer skräcken inför existensen, vardagens många ansikten och den grundläggande osäkerhet vi bär inför nuet och framtiden. Jag dras till det komiska som uppstår mitt i allvaret – och till teatern som både lek och eftertanke.
I en svensk kontext ser jag Sisyfos i vardagsrummet som ett bidrag till en teater som vågar stanna i frågor snarare än svar. Det blir inte en föreställning som försöker övertyga om något, utan som i stället bjuder in till ett gemensamt arbete: att sitta i samma rum och undersöka vad det innebär att fortsätta, trots allt.
Sisyfos i vardagsrummet är inte en illustration av en myt, utan ett samtida försök att förstå varför vi gör det vi gör – varje dag, om och om igen.
