Intervju med Shebly och Dario

Varför vill du bli scenograf Dario?

Rum har alltid följt mig. Jag har sedan tidigare en utbildning som inredningsarkitekt. För mig handlar teaterrum om att berätta en berättelse, sätta människor i en stämning. Teatern har kraft att skapa världar som vi kan kliva in i. Jag tycker om att leka med perspektiven på människor och rum. 

Vad är det för rum vi är i? 

Det är ett rått och nästan kontemplativt rum. Det är ett främmande, lite avvisande rum. Mannen i pjäsen är en del av rummet, rummet är en del av honom. Han är lite karg och nästan kall, det är rummet också. Han är på en resa mot slutet, i ett rum som är slutet och frågan både rummet och han ställer sig är: Finns det någon väg ut? Det är därför det är den här kröken i rummet. Vad finns där bakom, är det vägen ut? Det vet vi inte. 

Varför vill du bli regissör Shebly? 

Jag har alltid velat att regissera och nånstans hållit på med det här och där men nu kändes det rätt att ta nästa steg. Det var helt enkelt en lustfylld nödvändighet.

Jag vill vara med från början, skapa en värld och berätta en historia. Människor har frågat mig om jag vill bli regissör för att jag är trött på andra regissörer, men jag tänker tvärtom; de jag har arbetat med har jag som inspiration i mitt arbete.

Hur har ni samarbetat i det här projektet? 

Shebly: Vi enades om att det här skulle kunna vara en äldreboendepjäs, men i den såg vi också våra egna liv, egna rädslor. Jag såg mig själv när jag är gammal och ensam, ingen kommer. Jag är min egen mardröm och det finns ingen däruppe och ingen därute, ingen som kommer.

Dario: Jag såg en bild av något som varit, kanske är det i mannens huvud, av det som är kvar, materiella saker, som man kanske sparat i onödan, som man inte vet varför man sparat, men det är kvar och varför är det det?