Hur hamnade din utställning på Klarascenen?
Jag har alltid jobbat rumsligt och är intresserad av att skapa miljöer som man kliver in i. Så när jag gjorde en utställning 2024 på Konstakademien handlade det lika mycket om processen som om det slutgiltiga verket. Väven, varpen, trådar, redskap och vävstolen fick tillsammans expandera som skulptur och jag ville att man skulle få komma in i en skapelseprocess.
När jag bjöd in till utställningen så var det med förhoppningen att den skulle starta processer hos besökarna som kan få olika uttryck. För en del kunde det kanske vara att ja, bli sugen på att väva, eller på att karda och spinna, och hos Alexander blev det att jag är sugen på att göra en pjäs. Så det var ju det jag ville, jag ville att det skulle kunna leda till tankar som kan leda till egen handling. Det var det jag var ute efter. Så nu får jag bara följa med och se vart åt det bär!
Vad är din roll i projektet?
Det är väl en slags blandning av scenograf och konstnär. Vi hade workshops på Gotland, där skådespelarna vävde och spann och vi lagade mat ihop och pratade, där fick de lära sig att spinna och karda och väva och snickra, egentligen det som utspelar sig på scen.
Jag är ju van vid att styra själv hur allt ska vara, samtidigt som jag tycker om att förlora kontrollen. På sätt och vis kan man säga att när jag jobbar med ullen och väven så försöker jag hitta sätt som gör att jag möter något utanför mig själv till exempel genom att jag kommer med materialet till rummet och så får det växa fram, jag försöker ofta lägga in saker som jag inte kan styra över. Det har jag alltid gjort men det här är ju annorlunda och jag känner mig lite invaderad ibland ... Men det är också någonting som jag vill och har valt och tycker är intressant!
Utmaningar och överraskningar?
Skådespelarna är ju bekväma med texten så det är lätt att hamna där. Själv är jag mer intresserad av den kroppsliga erfarenheten och ganska trött på språkets dominans. Det finns en slags omsorg i hantverket som jag tycker om där man ger materialet tid och jag märker ju att skådespelarna kan bli lite otåliga och gärna hålla sig fast i texten, då försöker jag lyfta fram hantverket. Det är en process!
Samtidigt tycker jag ju att det är oerhört intressant att följa textarbetet. Det har jag inte gjort förut. Och det slår mig att om man läser en bok så har ju den ett tydligt syfte, författaren försöker presentera bokens idé eller koncept för mig på ett övertygande sätt, det är inte så mycket en dialog, den är ju klar och ska levereras övertygande till läsaren. Medan en pjästext uppstår i mötet med det kollektiva och har egentligen ingen mening utanför det mötet. Det tycker jag är intressant att teatern är grundad i en muntlig tradition och då är vi tillbaka i det kroppsliga.
