I tider av samhällelig upplösning 

Under våren 1921 diagnosticerades den brittiske poeten T.S. Eliot för någon form av svår psykisk sjukdom. "Nervöst sammanbrott" står det i läkarjournalen, och rekommendationen var att vila. Han ansökte om tre månaders tjänstledighet från bankkontoret han jobbade på och reste tillsammans med sin fru Vivienne till kurorten Margarete i Kent för att konvalescera. Det var under dessa månader han färdigställde långdikten The Waste Land, på svenska Det öde landet, översatt av Karin Boye och Erik Mesterton, som blev ett av 1900-talets mest ikoniska litterära verk. Dikten redigerades av kollegan Ezra Pound och verket kom ut i bokform i december 1922. Man brukar säga att den skildrar västerlandets krossade illusioner om idén om civilisationen utveckling som byggdes upp under 1800-talet. Det öde landet är både sprungen ur den faktiska förödelsen som skapades i första världskrigets skyttegravar, och den inre, andliga förlusten av tron på framsteg och förnuft som människor upplevde. Naturligtvis är den först främst också en dikt skriven i skuggan av poetens mentala kollaps. För den psykiskt sjuke hänger ingenting samman. Kroppen, språket, tanken och känslorna är splittrade och världen är inte längre koherent. Allt som sker har sorgkanter. Som för att skapa mening kopplar Eliot karaktärerna i dikten till välkända mytologiska och antropologiska teman. Referenser finns till en lång rad verk inom västerländsk kanon, till exempel Ovidius, Dante, Augustinus och Shakespeare.

I Paula Stenström Öhmans Eliotinspirerande pjäs Lost Lake står tonårspojken Sailors mystiska försvinnande i centrum. I Det öde landet introduceras den feniciske drunknade sjömannen från ett känt tarotkort ("Hans ögon äro pärlor nu. Se!") och återkommer sedan genom dikten. Lost Lake är ett polyfont verk där röster och repliker varvar verklighet och myt, precis som Det öde landet där den grekiske siaren Tiresias dyker upp på Londons gator. I Lost Lake låter Stenström Öhman Tiresias vara sökledare i jakten på Sailor. Siaren Tiresias har lidit allt i förväg och fast han är blind kan han se i den violblå timmen, kvällens timme, som leder seglaren hem från haven. Högstämda diktcitat ur Eliots verk varvas med den extremt vardagliga dialogen på ett medberoendeforum eller ett soc-kontor. Handlingen pågår på flera tidsplan samtidigt där scener från före och efter försvinnandet flätas in i varandra. Ett drama växer fram som blottar människors svagheter och samhällets sprickor. Ett drama som tycks vilja säga att vi håller på att glida ifrån varandra, både privat och som kollektiv. I Det öde landet diktar Eliot den berömda raden: ”med dessa spillror stöttar jag mina ruiner” och några år tidigare hade hans kollega W.B. Yeats skrivit på samma tema i den ofta citerade apokalyptiska dikten The Second Coming;

/…/Things fall apart; the center cannot hold; 

Mere anarachy is loosed upon the world, 

The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere

The ceremony of innocence is drowned; /…/

Det vilar något djupt apokalyptiskt och ödesmättat även över Lost Lake. Berättelsen tar sin början i Folkets hus källare. Ett underjordiskt rum där moderna utdrivningsriter av beroende- och medberoendesjukdom genomförs, men som också är ett folkbibliotek, en helig plats för vår gemensamma kunskap. Dokumentärfilmaren Meron har återvänt för att göra en film om sin hembygd, men han hittar varken de rätta bilderna eller de rätta orden. Mötet med den diaboliske bibliotekarien och svågern Jöran antyder att det förflutna är komplicerat. Hans stora kärlek från ungdomsåren, Blenda, blev med barn med någon, och det är detta barn, sonen Robin eller Sailor som han kallas, som nu har försvunnit. Men vem är Sailors far? Precis som berget skuggar byn, kastar det förflutna skuggor över nuet i Lost Lake och för den som läser dramat känns det som om det handlar om just ”lost innocence”, en känsla av att tro, sammanhållning och mening är borta.

Hundra år efter att Eliot skrev Det öde landet och Yeats skaldade om apokalypsen i skenet av första världskriget, har det åter brutit ut ett blodigt krig i Europa. Känslan av sammanbrott, våld och sönderfall piskas på av galopperande inflation, elpriser och en hotande ekonomisk kollaps. Paula Stenström Öhman säger själv att hennes pjäs har ensamhet som tema och att den liksom Det öde landet, är en sorgesång över den industrialiserade världens oundvikliga undergång. Men det är också ett drama om saker som går oss förlorade. En sjö har försvunnit uppe i berget och en pojke har försvunnit i byn. Glömde man rita in sjön på kartan eller dränerades den bort för att man ville odla upp marken? Har Sailor gått vilse under en drogfest, eller är det berget med sin mörka skugga som tagit honom?

Bergtagenmyten har fått ett starkt uppsving under det sista decenniet, med återutgivning av böcker som Joan Lindsays Utflykt till Hanging Rock (1967) som på sjuttiotalet blev en kultfilm med samma namn av Peter Weir. Tre unga tonårsflickor och en lärarinna försvinner under en utflykt. De återfinns aldrig och även om ett blodigt brott antyds så är det urberget, den förrädiska Hanging Rock, som pekas ut som förövare. Boken som utspelar sig under sekelskiftet 1900 brukar tolkas som att även den handlar om Eliot och Yeats ”lost innocence”, där flickornas försvinnande på berget symboliserar att de är på väg att lämna barndomen och bli sexuella varelser. Berget å sin sida tolkas som en symbol för, och hemvist åt, bortglömda antika fruktbarhetsgudar eller förträngda minnen av människan som hon var innan hon tuktades av civilisationen; en otyglad driftsvarelse som inte erkänner några normer eller moraliska gränser. Kontentan är att vårt ociviliserade förflutna aldrig har försvunnit, bara trängts undan och att det i tider av samhällelig upplösning åter träder fram i ljuset och visar sitt flinande, blodtörstiga Panansikte. Det spännande bertagenmotivet behandlas även i Andrea Lundgrens senaste roman Den underjordiska solen, där en liten flicka tas av berget när hon är ute och plockar bär med sin mamma. Romanen kretsar kring den vuxna kvinnans njutningsfulla hågkomster av underjorden, och hur stenvistelsen lever kvar i henne som en längtan, en besatthet och ett perverst begär. Kanske även som ett beroende. Förr förklarade man psykisk sjukdom med bergtagenhet, idag tolkar man ibland myten som naturens hämnd mot människan för hennes hänsynslösa exploatering av jordens resurser. I Lost Lake finns inga enkla förklaringar, myten är snarare en mörk tablå som det starka förlustdramat utspelar sig mot och som - liksom berget i bakgrunden -  kastar kuslighet över hela berättelsen. ”Things fall apart, the center cannot hold”. Barn och sjöar försvinner. Människor och djur är ensamma och vilsna. Samhället och dess normer faller isär. Någonting har gått sönder och känslan av oundvikligt sammanbrott kryper allt närmre. 

Gabriella Håkansson, författare och litteraturkritiker