Fyra frågor till regissören Alexander Mørk-Eidem

Varför vill du sätta upp Den långa flykten?

Det finns flera saker som intresserar mig med den här berättelsen. För det första så handlar den om hur man bygger ett samhälle och vilken typ av samhälle vi vill ha. Det som kaninerna håller på med handlar mycket om att hitta ett sätt att organisera sig. Det är ett viktigt tema, ett slags demokratiprojekt.

För det andra så handlar det om flykt. För många personer i Sverige är flykt en del av deras familjs berättelse, och jag vill att den verkligheten ska speglas i föreställningen.

En tredje ingång är att jag vill göra en seriös saga för de som är unga nu, med teman som kanske inte får så stor plats i barnkultur annars. Jag har själv både tonårsbarn och en 8-åring och ser att det de konsumerar ofta är väldigt lättsmält. Jag tror inte att folk egentligen vill ha lättsmält innehåll, men produktionsbolagen kanske anpassar innehållet utifrån att skärmar används som barnvakter, och då kan berättelserna inte handla om död och rädslor. Även om vår föreställning innehåller mycket humor, så vill jag ta fasta på det allvarliga i den här sagan och låta det få vara både läskigt och spännande.

Vad har varit den största utmaningen?

Det har varit flera! En av dem är att skildra rörelse på scenen. Teater är alltid bäst på att skildra det som händer innan eller efter en stor händelse. Om det exempelvis handlar om ett krig, kanske fokus ligger på karaktärernas diskussioner innan kriget börjar – deras rädslor och tankar. Eller vad som händer efteråt. Själva kriget i sig är svårt att skildra på en stillastående scen. Och Den långa flykten är på många sätt en slags roadmovie, där kaninerna ständigt rör sig från en plats till en annan. Det är svårt att gestalta rörelsen, men samtidigt spännande att försöka få det att funka.

Ofta löser man förflyttning på teatern genom att en eller två personer åker iväg och möter nya karaktärer, och det är så man märker att de kommer till ett nytt ställe. Men här är det en grupp på resa, och därför är hela pjäsen lite mer åt gruppdynamikhållet. Det är en av de andra utmaningarna – att det är så många på scenen som vi ska lära känna och lyckas få en relation till. Vår pjäs handlar nog mer om gruppen än vad boken gör. Och det är vår eventuella styrka: att vi kan skildra maktkonflikter och annat som sker inom gruppen. Och så är det svårt att det ska vara kaniner, såklart!

Handlar det om kaniner eller människor?

Det är en berättelse om människor. Egentligen. Det är som i fabler, där man ofta försöker titta på mänskligt beteende via djurens värld. Det blir en slags karikatyr över människan som skapar en distans, en slags skruvad spegling, som gör att vi kan få syn på problem i vårt eget liv. Det är en föreställning med djur om människor.

… men inga kaninöron på scen?

Nej, inga kaninöron! I allt jag gör försöker jag ta bort det som är i vägen för att du ska kunna ta till dig just den här berättelsen, skala av allt som gör att du inte kan godta att det som händer faktiskt händer. Och då tänker jag att öron och päls skulle göra att man saknar mycket annat. Varför kan de använda händerna? Varför hoppar de inte? Varför står inte öronen upp när det kommer ljud? Jag har snarare försökt se det från kaninernas point of view. De är kanske inte så upptagna av sina öron? De tar dem för givna. Vi har inte heller natur på det sättet på scenen – vi har inte gröna engelska ängar, kastanjeskogar, diken och älvar. Det hade sett lite dumt ut med päls och öron, för då kanske man även hade börjat sakna träden. Istället har vi landat i en slags postapokalyptisk värld, där man kanske till och med befinner sig på en annan planet.