Moderniteten drevs av drömmen om en ny människa och en bättre framtid. Efter att i millennier varit fjättrad av stelbenta traditioner och mentala tvångströjor skulle äntligen det mänskliga förnuftet frigöras från sina självförvållade begränsningar. Och de ramar som naturen satt för människans frihet skulle med teknikens hjälp tänjas och övervinnas. Framtiden var ett förlovat land.
Och visst har denna dröm gett delar av världen mycket gott – välstånd, ett fritt kunskapssökande och idén om universella mänskliga rättigheter. I många avseenden har vi svenskar det bättre än någonsin tidigare. Vår demokrati är långt utvecklad, medierna fria, och tillgången till sjukvård och utbildning god. Och ändå vittnar meningsfattigdom och utbrändhet om att något skaver. För att citera Knyttet i Tove Janssons barnbok, "hur kan det kännas sorgesamt när allting är så bra?"
Det moderna samhället framföder en längtan efter närvaro, sammanhang och mening, helt enkelt därför att detta är det enda vi saknar. På allt annat är vi övermätta. Men denna längtan, och kanske bara just denna, är marknaden oförmögen att tillfredsställa. Den omstöper därför vår längtan efter mening till en längtan efter ting och aktiviteter. Marknaden skapar och göder våra begär, men förmår inte stilla våra existentiella behov.
Den frihet vi så hett traktat efter har ett högt pris – ensamhet, villrådighet och alienation. Kanske är det mot denna bakgrund vi kan förstå det som psykologen Erich Fromm kallade "flykten från friheten" och som idag kommer till uttryck i växande auktoritanism och ett vurmande för "starka" ledare och enkla förklaringar.
För att uttala en sanning behövs kunskap vilken kan ta lång tid att förvärva och förmedla. Men för att uttala en lögn krävs bara beräkning och en smula fantasi. I en tid som är besatt av tidsoptimering konkurreras därför komplexa förklaringar ut av distraktionsindustrins och slagordspolitikens förenklingar.
Den framåtrörelse mot en ljusnande framtid som präglat moderniteten har stannat av. Vi rör oss visserligen fortfarande, till och med i ett accelererande tempo, men inte längre mot något. Detta är vad sociologen Hartmut Rosa kallar "ett rasande stillastående", ett frenetiskt stampande på stället. Som en upprörd myrstack eller en växande bilkö som kräver allt större mängder energi för att inte komma någonstans.
Liksom tidigare generationer drömmer vi om det goda livet men i motsats till dem söker vi det inte längre i framtiden utan i det förflutna. Litteraturen och populärkulturen producerar en outsinlig ström av dystopier men få, om ens några, inspirerande utopier.
De ramberättelser som i alla tider gett människolivet stadga har förlorat sin attraktionskraft eller fallit i glömska. Någonting har gått sönder och förskingrats – en mening, ett syfte, en gemensam riktning.
”Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet” diktade Nils Ferlin 1933. Inte bara viktiga ord utan ett existentiellt bärkraftigt språk för att tala om livet tappas bort när alltmer av tillvaron underordnas en marknadslogik och pressas in i grafer, tabeller och procentsatser. När bara det som är mätbart blir nämnbart. När vi bygger ett samhälle utan att på djupet begrunda vem som ska leva i det.
Vi lever ensamma i trängseln, vilsna bland alla direktiv. I en överfull transithall mellan det som var och det som ännu inte är. För att travestera Olle Adolphsons Trubbel: "Vi traskar runt i resterna utav vårt liv." Det kan låta dystert. Men vi kan också påminna oss Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
Mikael Kurkiala
Docent i kulturantropologi, författare och föreläsare
