Ett samtal med Malin Axelsson

Ge mig ett par exempel inom konst eller litteratur där smärta i ditt tycke gestaltas på ett autentiskt, konstnärligt spännande sätt?

Först skulle jag nog säga Alphonse Daudets bok I smärtans riken. Det är en samling anteckningar från 1887 – 1895 som beskriver smärtan och lidandet han upplevde av att leva med syfilis och om effekterna som sjukdomen hade på hans relation med vänner och familj.

Sedan tänker jag på Frida Kahlos tavla La Columna Rota från 1944. Där avbildar hon sig själv med en krossad ryggrad i form av en sprucken pelare och spikar som genomborrar hennes kropp. Jag tycker den gestaltar väl hur människor med långvarig smärta beskriver det själva. Vi har ju haft värdefull hjälp av en referensgrupp som vi kunnat tala med och ställa frågor till under processens gång. Fysisk smärta skildras konstigt nog sällan i teater. 

Och varför är det så? Är det för att den är svår att visa och gestalta för en publik?

Alla har ju någon gång känt smärta – som sedan gått över. Kvinnor som föder barn, till exempel. Men den långvariga, gnagande smärtan som pågår dag efter dag, år efter år som är en del av livet, den är svårare att beskriva och förklara. Och det är ju en utbredd företeelse, en folksjukdom, vilket jag har förstått när jag började skriva den här pjäsen. Men om man till exempel skulle möta någon ur vår referensgrupp på gatan skulle det vara helt omöjligt att veta att de lider av långvarig smärta. Och tillvaron för många av dem, tror jag, går ut på att dölja den och hitta strategier för att inte verka som en person med smärta. 

Finns det strategier för att bemästra eller underkuva smärta, förutom medicinering?

Oavsett diagnos eller typen av smärta så verkar det vara vanligt att leva med sin smärta genom att göra saker trots att man vet med sig att det kommer förstöra ens dag. 

Och i ditt fall: att skriva?

Ja, absolut. Allt som riktar uppmärksamheten bort från smärtan. I skrivandet har man ett fokus som gör att man ibland nästan försvinner ur sig själv. Och förälskelse. Huvudpersonen Dolores blir ju förälskad i sin terapeut. Ensemblen och jag träffade en smärtläkare i researchsyfte och han sa att man på ett neurologiskt plan kan mäta hur förälskelse lindrar smärta. 

Din pjäs är ju väldigt rolig trots det allvarliga ämnet. Du har så att säga sockrat det beska pillret för att en publik ska kunna ta till sig berättelsen. Kan smärta vara roligt?

Pjäsen handlar ju om en kvinna som det verkligen går åt helvete för. I början har hon ett så kallat ”lyckligt liv”, med man och barn, fint hem och bra jobb. Allt är bra. En av hennes karaktärsdrag är att hon är en väldigt kontrollerad person som har full koll på tillvaron. Men sedan går hela föreställningen ut på hur hon tappar kontrollen. Och sånt är ju roligt. Att se hur en människa förlorar kontrollen över sina relationer och sitt liv. Det är ju en så grundläggande sak i all humor, att se folk som snubblar. Det är väl därför vi älskar att titta på klipp av människor som ramlar och gör sig illa. Det finns en sadistisk njutning i att betrakta ett elände utan att själv drabbas av det. 

Du började skriva pjäsen efter att du blivit smärtfri. Hur kom du fram till att du ville skriva en pjäs om det här ämnet?

Jag fick ju en nästan mirakulös hjälp med min sjukdom som gjorde att jag för första gången i mitt liv blev helt fri från smärtan. Det var en chockartad upplevelse som ledde till stark eufori. Plötsligt kunde jag resa mig upp och gå utan problem! Det var nästan som ett bibliskt ögonblick. Jag fick för första gången ett perspektiv på mitt liv och hur jag hade levt med det här. Och precis när detta hända så hade Bianca Cruzeiro, som spelar huvudrollen, kontaktat mig om en helt annan idé, att göra en föreställning om kvinnans kropp, om åldrande, och begär och kött. Och i samma veva som vi pratade om dessa teman blev jag fri från smärta, och det var ur dessa samtal som den här historien kom till mig. En fantasi om dels smärta men också om begär, kropp och lust.

Att bli smärtfri från att ha haft konstant ont ger en också en ny relation till kroppen. Att inte halta till exempel, som jag gjorde hela tiden förr. Det påverkar ens relation till världen. Förr kunde jag nästan bli arg på människor som hela tiden frågar hur man mår. Men när jag blev frisk så fortsatte jag att halta för att jag var så van vid det. Jag blev tvungen att lära mig att gå som vanligt. 

Du har ju portionerat ut olika typer av smärta – fysisk, mental, ofrivillig och självvald – på rollfigurerna i din pjäs. Känner du främst igen dig i Dolores eller finns det lite av dig i de andra också?

Så är det väl. Allt är ju min fantasi. Det viktiga för mig när jag skrev var relationerna. Det är där man kan spegla smärtan. Grannen Lena, till exempel, som lever så nära smärtan utan att själv ha ont, som nästan njuter av att vara nära andra som mår dåligt, samtidigt som hon kanske bär på en smärta som hon inte är medveten om. Även Dolores make Tommy och hennes psykolog André påverkas på olika sätt. Det är ju oundvikligt att smärta sipprar in i relationerna. 

Vad vill du att publiken ska ta med sig när de sett föreställningen?

Jag vill så klart att publiken ska få skratta. Och utifrån det få kontakt med någonting djupare. Pjäsen är ju inte en renodlad komedi. Man ska förhoppningsvis få kontakt med någonting om vårt varande här i världen – som människor. Det kanske också på ett plan handlar om individ kontra kollektiv. Vi lever ju i en tid där vi är ganska upptagna av oss själva och vår egen smärta. Vi vill å ena sidan framstå som goda, omtänksamma medmänniskor som kan leva sig in i andras lidande. Men i praktiken är det ju inte alltid så. Vi lever inte i en tid då vi prioriterar medkänsla. Jag tänker att vi kanske underutnyttjar vår empati och fantasi för att se varandra.

Dolores är ju också helt uppslukad av sitt eget liv och sin karriär när vi möter henne i början av pjäsen. Men sedan tvingas hon ut i något större.