Bertolt Brecht, en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker, är känd för sina politiskt laddade pjäser med sociala kommentarer som kom att utmana de konventionella teaterformerna. Men det är inte bara hans texter som har format det arvet. Brechts samarbete med olika kompositörer, särskilt Kurt Weill, Hanns Eisler och Paul Dessau, har spelat en avgörande roll för att göra hans verk både tidlösa och tillgängliga för en bred publik.
Kurt Weill, med sin jazzinfluerade stil, skapade tillsammans med Brecht verk som Tolvskillingsoperan, Happy End och Staden Mahagonnys uppgång och fall som kom att revolutionera musikteatern. Deras samarbete var både fruktbart och stormigt, eftersom de hade olika syn på hur musiken skulle integreras i pjäserna. Trots dessa skillnader blev deras musik en oskiljaktig del av Brechts dramatiska universum.
Efter samarbetet med Kurt Weill fortsatte Brecht att söka efter nya musikaliska partners.
Hanns Eisler blev en nära vän och musikalisk medarbetare. Eislers musik var mer dissonant och politiskt engagerad än Weills, och passade väl ihop med Brechts alltmer radikala texter. Tillsammans skapade de verk som Galilei, Svejk i andra världskriget och Modern där musiken fungerade som en integrerad del av berättelsen, ofta som kommentarer mellan scenerna. Eislers musik var starkt influerad av den tyska expressionismen och efter studier hos den österrikiske kompositören Arnold Schönberg, var Eisler den första av dennes elever att komponera enligt tolvtonstekniken.
Paul Dessau var en annan viktig samarbetspartner för Brecht. Dessaus musik var mer experimentell än Eislers, och han anpassade sin stil efter Brechts texter och teorier på ett mer direkt sätt. Tillsammans skapade de verk som Den goda människan från Sezuan, Mor Courage och Puntilla. Dessau var en skicklig dirigent och arrangör och hans musik gav Brechts pjäser en rik och dramatisk klang.
