Att undergräva det innersta av Amanda Svensson

Det var en tid då frågan om kvinnlig rösträtt på allvar började röra på sig – efter att i århundraden ha betraktats som en irrationell, kroppslig känslovarelse, mest lämpad för hushållsnära sysslor, var man på flera håll i världen äntligen på väg att erkänna kvinnan som varande i besittning av förstånd och intellekt. 

För patriarkatet innebar det förstås ett problem. Om det i århundraden räckt med att ta kontroll över kvinnans kropp behövde man nu också hitta ett sätt att ta kontroll över hennes huvud.

Även män kan förstås utsättas för den form av psykologisk misshandel som vi i dag, tack vare Hamiltons pjäs och George Cukors berömda filmatisering från 1944, kallar för gaslighting – men i grund och botten är det en form av manligt maktutövande mot kvinnor, rotad i djupt patriarkala föreställningar om kvinnan som irrationell, nyckfull och hysterisk. Gaslighting började användas som begrepp i akademiska kretsar under andra halvan av 1900-talet, och är i dag ett etablerat begrepp för att beskriva en viss typ av manipulativt beteende som går ut på att undergräva den utsattas verklighetsuppfattning. Genom ord och handling bryter förövaren långsamt ner offrets tilltro till sin egen förmåga att avgöra vad som är sant och falskt och skaffar sig därmed makten att själv diktera för den utsatta vad sanningen är.

Fenomenet har framförallt uppmärksammats som en drivande mekanism i destruktiva och våldsamma relationer, där förövaren ytterligare ökar på sin makt över den våldsutsatta genom att isolera henne från andra människor. En person som utsätts för gaslighting får ofta höra att hon minns fel eller inbillar sig saker, att hon är galen eller paranoid, att hon överreagerar eller beter sig hysteriskt. I de mest extrema fallen – som i Hamiltons pjäs – är förövaren högst medveten om vad han gör, och konstruerar utstuderade scenarier för att sakta men säkert få offret att tro att hon är galen.

Det man i dagligt tal kallar för gaslighting är ofta betydligt mer subtila manipulationer, som kanske inte ens är medvetna från förövarens sida. Den kvinna som blir tafsad på av en kollega men av chefen får höra att hon nog missuppfattat situationen utsätts för gaslighting, liksom den som fått ett slag av sin partner och sedan får höra att det berodde på att han druckit och var trött och hon var tjatig och att det aldrig kommer att hända igen – trots att det redan hänt ett dussin gånger.

Att två människor inte är ense om en verklighetsbeskrivning betyder förstås inte att de utsätter varandra för gaslighting, och att en man invänder mot en kvinnas upplevelse av en situation är inte automatiskt ett uttryck för patriarkalt våld. I sin text ”Turning up the lights on gaslighting” menar den amerikanska filosofiprofessorn Kate Abramson att det som definierar gaslighting inte är ifrågasättandet i sig – det är att målet från förövarens sida är att få offret att ifrågasätta sig själv. I grund och botten handlar gaslighting om att den utsatta inte bekräftas i sin upplevelse. Det hon tror har hänt har inte hänt, hennes tolkning av en situation är inte giltig, hennes känslor vansinniga och hennes reaktioner uppblåsta och irrationella. Den som upprepat utsätts för den sortens behandling riskerar i slutändan att helt förlora greppet om verkligheten, och i någon mån bli det hon hela tiden påståtts vara – galen.

Motsträviga kvinnor har historiskt sett ofta betraktats som galna. Genom århundradena har kvinnor som vägrat lyda patriarkatets dogmer bränts på bål, skickats i kloster, spärrats in på vindar och institutioner. I de flesta av dessa historiska fall var det inte fråga om gaslighting, eftersom den sortens sofistikerade strategi helt enkelt inte var nödvändig – det räckte med att andra skulle betrakta en kvinna som galen för att hon skulle kunna oskadliggöras. Huruvida hon själv trodde det eller inte var kort sagt irrelevant. Men i takt med att kvinnors juridiska ställning stärkts har det blivit allt svårare för män att utöva den sortens oinskränkta makt över kvinnor. Att få kvinnor att tvivla på sitt eget förstånd blev nödvändigt först när samhället erkände att kvinnor över huvud taget har ett.

Nästan ett sekel efter att Patrick Hamilton skrev Gasljus har vi sett kvinnor ta plats på arbetsmarknaden under efterkrigstiden, göra sexuell revolution under 1960- och 70-talet, göra upp med förlegade könsroller under 1990-talet och protestera mot sexuellt våld och trakasserier under #metoo. Ändå fortgår mäns våld mot kvinnor. Det fysiska våldet är naturligtvis fruktansvärt, men också det psykologiska våldet som utövas mot kvinnor – ofta med stöd av djupt ingrodda föreställningar om den kvinnliga naturen som i grunden hysterisk  – förtjänar att belysas. Som Kate Abramson också skriver i ”Turning up the lights on gaslighting” är den förövare som likt pjäsens Manningham försöker ta kontroll över en kvinnas huvud ute efter en enda sak: att utradera kvinnans jag, självuppfattning, själva existens i världen – och som grädde på moset dessutom få henne att känna sig medskyldig till sitt eget psykologiska sönderfall. Det är utan tvekan något av det värsta man kan göra mot en annan människa.

/Amanda Svensson, författare