Att göra om en klassiker
Inom teatern pratar vi ofta om "klassiker". En text som berör något slags universellt mänskligt tema med karaktärer vi gärna känner igen oss i (och karaktärer vi helst inte känner igen oss i). Pjäser som flera hundra år efter att de skrivits på något mirakulöst sätt lyckas sätta fingret på något som fortfarande berör, engagerar och skapar intresse. Ludvig Holbergs pjäs Erasmus Montanus är ... inte en sådan pjäs.
Men när jag för några år sedan jag läste den kände jag direkt känslan jag alltid söker efter när jag läser gamla manus: "Men Gud, det här handlar ju om vår samtid!". Samtidigt insåg jag att jag var ganska ensam om att känna så. I vårt grannland Danmark verkar den ännu ha viss bäring i nutid, men i Sverige spelas den knappast alls, i Stockholm senast på Dramaten 1922. Och övriga Europa verkar inte heller ha någon större lust att ta i denna dammiga pjäs.
Efter ytterligare närläsning förstod jag trots allt varför den inte brukar bli spelad. Men med min initiala entusiasm beslöt jag att ta mig friheten att skriva en helt ny pjäs, inspirerad av de tankar och känslor jag fått av min läsning av Erasmus Montanus. Holberg skulle förmodligen inte hänga läpp över det, då han själv var klassicist, d.v.s. att han ansåg att det var "att föredra att imitera de stora klassiska verken och med dem i tanken, skriva nya verk för att skapa motsvarande betydelse i samtiden". Och vidare även att låta dem utspela sig på den plats där iscensättning och publik befinner sig, i vårt fall Stockholm och Sverige!
Upplysningstiden då och nu
Holberg skrev Erasmus Montanus redan 1723 och var med den på sätt och vis före sin tid. Han kunde knappast ana med vilken kraft upplysningens idéer och ideal skulle dundra igenom Europa de kommande hundra åren. Både genom politiska revolutioner, men också nya krav på vetenskapen och tankar om jämlikhet och individens frihet. Det var en rörelse som fick näring av tron på människans förmåga att förändra världen till det bättre och som gett upphov till de utopier vi känner idag.
Min pjäs utspelar sig något senare än sin föregångare – Härlig är jorden utspelar sig i 1790-talets Sverige, några hundra mil norr om den just då brinnande franska revolutionen. En tid då samhället blev mer kulturellt polariserat beroende på var du bor och vilken utbildning du har tillgång till. I storstäderna har de nya idéerna börjat pyra medan det på landsbygden är helt andra tongångar. Och kanske finns det likheter mellan nuets Trumpistiska "post-truth-ideologi" och det gamla Bondesverige, där man ännu inte krävde empiri för att hävda en sanning.
Det här är bara en av de likheter jag tyckte mig se. Men nu när vår tids stora politiska revolution ännu lyser med sin frånvaro har återigen individens frihet kommit på tapeten. Frågan om vad som är politik har kommit ner på personlig nivå eller en kulturell nivå. Eller en livsstilsnivå. Kalla det vad man vill. Men vi lever onekligen i någon slags brytpunkt.
Kanske är vi faktiskt mitt i en slags revolution? Det finns åtminstone ingen brist på polariserade åsikter när det kommer till hur vi borde leva våra liv 2024. Och det råder inga tvivel om att på varsin sida av konflikten står människor som är lika säkra på att den andres ideologi är rena vansinnet som kommer driva samhället rakt ner i en sörjig gyttja. Eller rakt ner i jorden. Om detta och mycket mer handlar Härlig är jorden.
Viktor Tjerneld, regissör och dramatiker
PS. och spoiler alert! Den som förväntar sig en korrekt historisk beskrivning av hur folk levde och tänkte på landsbygden på 1790-talet, kommer bli besviken. Jag hoppas att vi genom Härlig är jorden kan åstadkomma precis den upplevelse Holberg själv hoppades på. En föreställning som handlar om dig och mig, här och nu. Med karaktärer vi känner igen oss i, vare sig vi vill det eller inte.