Durkheim använde det för att beskriva ett samhällstillstånd där de gemensamma normerna försvagas – där människor inte längre vet vad som gäller, eller vad som är meningsfullt att sträva efter. När samhällets värderingar blir oklara påverkas individens inre liv. Anomi är därför både ett socialt och ett personligt tillstånd: samhället saknar sammanhållning, och individen tappar riktning, trygghet och mening.
Durkheim såg anomi som en möjlig orsak till självmord, just därför att människan inte längre känner sig bunden till ett socialt sammanhang. Senare utvecklade sociologen Robert Merton begreppet och kopplade det till den amerikanska drömmen. Han menade att anomi uppstår när samhället uppmuntrar mål som rikedom, status och framgång, men inte ger alla människor rättvisa möjligheter att nå dit. Skillnaden mellan drömmar och verklighet leder till frustration, maktlöshet och ibland till brott, missbruk eller depression.
Anomi kan också beskrivas på individnivå, som ett psykologiskt tillstånd. Den som lever i ett anomiskt samhälle känner sig ofta isolerad, besviken och värdelös. Samtidigt kan normlösheten väcka motsatt reaktion: en rastlös och omättlig jakt på njutning, konsumtion och framgång. När det inte längre finns några fasta gränser blir begären oändliga. Individen jagar ständig tillfredsställelse men upplever sällan ro. Durkheim beskrev detta som modernitetens sjukdom – en känsla av otillfredsställelse mitt i överflödet.
I dag känns anomin igen i många moderna diagnoser. Vi talar om stress, utmattning, ångest och depression – men kanske är dessa tillstånd också uttryck för sociala problem snarare än enbart medicinska. Den svenska psykiatern Johan Cullberg har kallat anomi ett existentiellt bristtillstånd, där individen saknar mening, mål och grundtrygghet. Den anomiska människan blir sårbar eftersom hon inte längre vet vad som är viktigt eller rätt.
Likheterna mellan sekelskiftet 1900 och 2000 är slående: snabb teknisk utveckling, urbanisering, konkurrens och individualism. Då som nu lever vi i en kultur som ständigt uppmanar till prestation, självförverkligande och synlighet. Samtidigt försvagas de gemenskaper som en gång gav stadga – familj, religion, fackföreningar, lokala nätverk. När samhällets normer löses upp blir individen ensam med ansvaret för sitt eget livsprojekt. Resultatet blir ofta trötthet, känslan av att inte räcka till och en tomhet som varken konsumtion eller självförbättring kan fylla.
Durkheims lösning var inte medicinsk utan social. Om sjukdomen ligger i samhället måste även terapin ligga där. Han menade att människor behöver starka sociala band – gemenskaper med tydliga mål och mening – som kan förmedla sammanhang mellan individen och det större samhället. I vår tid kan det handla om att återupprätta sociala relationer, tillit och ansvar, att skapa arenor där människor känner sig delaktiga och sedda.
Anomi kan därför förstås som ett spegelord för vår tid. När människor mår psykiskt dåligt är det inte alltid ett individuellt misslyckande eller en hjärnkemisk obalans. Det kan vara ett tecken på att samhället har tappat sina gemensamma värden. Att förstå anomi hjälper oss att se psykiskt lidande som en social signal – en påminnelse om att människan behöver mer än framgång och konsumtion. Hon behöver mening, gemenskap och ett sammanhang som håller ihop när världen omkring henne förändras.
Detta är en förkortad version publicerad i Kroppen och jaget: Karin Johannissons samlade. Förlag Kaunitz-Olsson
