Alla barn i Skövde växte upp, förutom ett. De andra tjejerna i klassen sköt i höjden, fick bröst och blev punkare eller handbollsspelare, men inte Ada Berger.
Vad var det för fel på henne? Kanske var det lekarna som höll tillbaka hormonerna. Var hon, som älskade att leka över allt annat, tvungen att sluta?
– För de andra kom det naturligt att byta lekarna mot att prata om killar, men jag var tvungen att bestämma mig, säger Ada Berger.
Sagt och gjort. Hon pekade ut ett datum i almanackan då hon skulle leka för sista gången. Det var en fredag och det var sommar. Hågkomsterna av barndomens sista lek är vaga, men hon minns att hon sprang runt mellan syrenbuskar med en lång slöja bakom sig.
– Jag tror också att det var något med talet elva …
Avskedet till barndomens lekar gjorde susen; det är en kvinna på närmare 50 år som sitter framför mig i en repetitionssal på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och berättar om sin uppväxt. Hon är gift och mamma till två barn, därtill hyllad dramatiker och regissör.
Men även om Ada Berger lyckades lämna barndomen bakom sig där bland syrenbuskarna i Skövde smög sig lekarna med in i tonåren, fast nu tog de sig andra uttryck.
– Jag hade en vän som bodde en bit bort på samma gata och jag … brukade gå dit utklädd. Av någon anledning började jag också duscha där. Det kanske låter lite konstigt?
Lite. Men det är okej. Fortsätt.
– Hennes familj hade ett slags outtalad humor. Just det här skämtet bestod i att jag dök upp hos dem utklädd till olika saker, till Rödluvan eller hantverkare, och att de inte kommenterade det. Jag tror det handlade om att flytta gränser och skapa luckor i det väntade.
Ada Bergers egen familj saknade inte heller humor. Ett exempel: Hennes mamma var väldigt lik Rod Stewart och samlade bilder på artisten. En gång gick hon till och med till frissan med en bild på "Roddan" och blev klippt som honom. Dessutom var det från mammans djupt rotade västgötasläkt som Ada Berger fick idén att klä ut sig.
– Jag är döpt efter en annan Ada, en förmodat hemligt lesbisk syslöjdsfröken som var född på 1800-talet. Det finns fotografier där hon är utklädd till allt möjligt, bland annat officer. Min morfar och hans släktingar klädde också ut sig, det gick som en röd tråd genom deras släkt.
Här är ett klargörande på sin plats: Ada Berger härstammar inte endast från ett långt led av härliga kufar. Pappans släkt är full av militära radiospanare med anställning hos FRA. Och i västgötasläkten fanns det förstås både sorg och glädje, som i alla familjer. De var inte skådespelare, utan trädgårdsmästare som i generationer drev en handelsträdgård i anslutning till hemmet. Men så fanns också detta – att de klädde ut sig.
...
Bland släktingarna fanns också Astrid – konstnären som målade ikoner av det ekumeniska slaget. Moses, Strindberg och Buddha kunde trängas i samma målning. Bilderna berättade historier, uråldriga och ursprungliga – historier som sökaren Ada Berger ville komma närmare. Det var därför hon efter några års humanioraplugg i Lund drog på sig kaftanen.
– Jag läste till präst men hoppade av. Brytningen växte fram över tid, men jag minns att jag som del av utbildningen skulle hålla i en mässa och att jag började ifrågasätta liturgin. "Måste man säga så? Varför måste den saken stå där? Måste jag ha på mig en stola?"
Det låter förstås väldigt dramatiskt, som om Ada Berger genomgick en existentiell kris, vilket hon kanske också gjorde. Nu ser hon det som om sökandet fortsatte och ledde henne till teatern. Hon gick vidare till ett annat men samtidigt besläktat rum, ett där man också samlar människor och befinner sig i närheten av de stora och viktiga frågorna.
Text: Viktor Andersson
Publicerad i Dagens Nyheter 15 mars 2026.
