Pjäsen Caligula har följt dig länge, beskriv hur din syn på pjäsen har förändrats genom åren?
Första gången jag kom i kontakt med Caligula för ungefär tio år sedan, läste jag den utifrån att vara som en person på väg in i en trettioårskris (ungefär samma ålder som Camus var när han skrev den). När jag läser om pjäsen många år senare är det med andra ögon. Dels för att jag har blivit äldre, men också på grund av att världens politiska tillstånd skapat en större grogrund för värdenihilism. De moraliska sanningar vi kunnat enas om under många år är under diskussion igen. I en värld som känns allt mer upplöst och värderelativistisk är det såklart spännande med ett material som handlar om en kejsare som motsätter sig de universella värdena. Det har tyvärr blivit lättare att förstå Caligula, dels för att jag känner igen honom när jag ser mig omkring i världen, men kanske värre är att dessa tankar är smittsamma och något vi alla någon gång kommer i kontakt med i våra mörkare stunder. Som det sägs i pjäsen: "Jag förstår honom allt för väl, för vi delar samma ärr".
Man brukar koppla Caligula till moderna diktatorer som Hitler och Stalin, eller kanske nutida diktatorer? Hur tydlig vill du göra den politiska parallellen?
Jag förstår att det är omöjligt att inte göra de kopplingarna när man ser en pjäs om en maktfullkomlig kejsare. Men jag är mest intresserad av Caligula som idé och det tankegods han kommer med. Han driver en obehaglig logik till sin spets, en logik som på sätt och vis saknar logiska luckor. Så för att kämpa emot honom måste man erkänna att människolivet är större än logik; vi är människor av kött och blod som har drömmar, hopp, kärlek och tron på att skapa mening ihop med andra. Vi kommer kanske aldrig förstå vad det innebär att vara människa, men vi måste stå fast vid att vi är mer än kall logik.
Vad tänker du att Caligula menar när han pratar om att göra det omöjliga möjligt? Är det en mänsklig eller monstruös tanke?
Det är väl just det som är frågan. Det finns givetvis en stor risk att det blir en monstruös tanke, men samtidigt är det en visionär och hoppfullt drömmande tanke. 1968, bara tjugo år efter ur Camus skrev pjäsen, var slagorden på Paris gator "var realist – kräv det omöjliga". Så just drömmen om något annat, något nytt, det sublima, låg i tiden där och då i Frankrike. Camus hävdade att vi om vi skulle kunna föreställa oss Sisyfos lycklig, varför skulle vi då inte kunna föreställa oss det omöjliga? Siktar vi mot stjärnorna når vi kanske månen? Risken är såklart att det blir en evig besvikelse, en ökenvandring kantad av krossade drömmar och med den äcklande insikten att inget är beständigt och att vi och alla vi älskar är dömda till döden från sekunden vi föds. Men ... hur kul är det att tänka på? Då föreställer jag mig hellre lycklig.
Av Åsa Lindholm, dramaturg
