”Jag var fjorton när jag och min kompis Sandra tryckte ner våra händer i den nylagda betongen. Om man tittar noga kan man fortfarande se mitt namn där. Jag var sexton, jag var elva, jag var fyra. Jag var fjorton när jag kysste Gino för första gången. Där, i tunneln. Min första riktiga kyss, med tunga och allt.”
När Valentina börjar ta körlektioner kan hon redan köra bil. Hennes körskolelärare Jill skämtar att hon kan åka raka vägen till uppkörningen, men sen kommer påfartstunneln och Valentina tvärbromsar. Mitt i körfältet under rusningstrafiken fryser hon till. Det går bara inte.
Varför är Valentina så rädd för tunnlar? I sin jakt på en förklaring får hon hjälp av Jill, som nu få agera amatörpsykolog. Tillsammans ger de sig ut på en roadtrip i det förflutna, bland minnen av både kärlek och svek. Valentina berättar om allt som hände med Gino, om sitt ansvar för systern Alma och ögonblicket när allt blev försent. Men till slut måste Valentina konfrontera det hon verkligen är rädd för: den mörka tunneln inom sig själv.
Recensionscitat
”Alejandro Leiva Wenger drar ner publiken i minnets bedrägliga labyrintgångar med det psykologiska dramat Tunneln”. DN
”Det är just i utmanandet av det förgivettagna som styrkan i Leiva Wengers pjäs ligger.” DN
”Discokulans prismor ger förförisk inramning åt en svunnen tid av förälskelse och komplicerad syskonkärlek, utspelas ett skoningslöst här och nu i en avslöjande upplyst salong.” DN
”Regissören Lisa Färnström har skapat en sympatisk iscensättning […] som drömmer om att över vägarna.” SvD
”Uppsättningen är vältänkt rollsatt med nya namn och energier.” SvD
”Tunneln är en metafor för såväl processen att ta ansvar men också den att hantera regler och olyckshändelser. Trafiken är vår omgivning, tunneln är passageriten mot vuxenblivandet.” SvD
