Serietekets historia

Mycket har skett under 30 år på Serieteket. Vi har rotat igenom våra arkiv för att dela med oss av Serietekets historia i fem kapitel.

Kapitel 1: Tillkomsten 

Det fanns en tid, för inte så längesen, då tecknade serier betraktades som en lägre stående kultur. Det ansågs på bred front att serier per definition var lättsam underhållning, i bästa fall oförarglig, i värsta fall samhällsfarlig, knappast motiverad någon större respekt.

I mitten av 1990-talet hade vi förvisso lämnat de allra värsta fördomarna bakom oss. Det 1950-tal då Nils Bejerot uttryckte sin kritik över serieeländets inverkan på ungdomen och 1970-talet då pedagoger och bibliotekarier bannlyste masskulturen, hade ersatts av 1980- och 90-tal, då serierna åtminstone i vissa kretsar slog igenom som konstart och läsupplevelse för vuxna. Joakim Pirinens Socker-Conny hyllades på kultursidorna och Art Spiegelmans Maus fick Pulitzerpriset. Serieföreningar, seriemässor och serieskolor växte fram och tog plats. Men mycket fanns kvar att göra.

Gul affisch med texten ”Serier!” och en färgglad serieillustration. Längst ner står Kulturhuset 16/5–2/11 1986.
Kulturhusets utställning SERIER! 1986. Bild: Mikael Grahn.

Kulturhuset i Stockholm hade redan 1986 bidragit till seriernas ökade status i Sverige. Utställningen SERIER! visades 16 maj–2 november med historik, serieoriginal och internationella gäster. Utställningskommissarier var Elisabeth Haglund och Philippe Legros, och konsulter inkluderade Göran Ribe, Magnus Knutsson och Rolf Reimers. Robert Crumb gjorde en exklusiv målning i huset (numera på Moderna Museet) och på Sergels torg tecknades världens längsta seriestripp. Ett viktigt steg för erkännandet av serierna som kulturform i Sverige. 

På 90-talet etablerades det s.k. "90-talsrummet" i Kulturhusets bibliotek Läsesalongen (nuvarande Kulturbiblioteket), där biblioteksassistenten Patrick Linderoth (många år senare anställd på Serieteket) såg till att den svenska samtidslitteraturen inkluderade även vuxenseriealbum från Galago och Epix. Att visa serier respekt på biblioteken var sannerligen inte självklart under den här tiden. Många av oss minns skräckexempel som hur Art Spiegelmans prisbelönta förintelsehistoria Maus kunde hamna i samma föga inbjudande tråg som bilderböckerna för småbarn.

Men det fanns eldsjälar inom biblioteksvärlden som ville utmana den gängse bilden av serier som skräp. En av dem var bibliotekarien Kristiina Kolehmainen (1956–2012). Ursprungligen från finländska Kotka, hade hon flyttat till Stockholm 1985 och sedermera hamnat på katalogavdelningen vid Stockholms Stadsbibliotek. Hon hade vuxit upp med serier och framför allt läst en hel del amerikansk underground på finska. ”Jag har inte vuxit upp med Kalle Anka, om man så säger”, berättade hon i en intervju i Bild & Bubbla 2011. ”1990 besökte jag och några vänner en bokhandel där jag upptäckte Carlsens antologi ’Efter muren’ med Enki Bilal. Då drabbades jag av seriekulturen igen, väldigt kraftfullt!”

1995 reste hon i tjänsten till den internationella seriefestivalen i franska Angoulême. Besöket på seriecentret Centre national de la bande dessinée et de l'image (CNBDI) och dess bibliotek, inte minst mötet med bibliotekschefen Thierry Groensteen, blev en ögonöppnare: ”Jag insåg vad man kan göra med ett seriebestånd. Att det finns material för att grunda ett seriebibliotek. Det finns fog för det. Om man respekterar materialet.”

Historiska dokument från Serietekets tidiga år, bland annat brev, ritningar, informationsblad och anteckningar.
Innan Serieteket blev verklighet ägnades åratal åt lobbyism, bidragsansökningar, administration och förberedelser.

Mycket lobbyarbete lades ned för att göra verklighet av drömmen. Bland annat hjälpte ovan nämnda Patrick Linderoth på Kulturhuset till med att skriva finansieringsansökningar (då med termen "grafiskt bibliotek"). Hon gjorde även gemensam sak med Stadsbibliotekets barn- och ungdomskonsulent Larry Lempert, som försökt få in ett seriebibliotek i verksamhetsplanen redan 1994. Men först 1996 paketerade de gemensamt ett förslag på ett sätt som tilltalade stadens politiker – då de kunde koppla det till ett projekt för arbetslösa unga. Det var 1990-tal och Sverige upplevde sin första stora arbetslöshet i modern tid. Förslaget presenterades innehöll flera komponenter som uppskattades just då – ungdomskultur, brukarmedverkan och ett arbetslöshetsprojekt.

Det var inte många i Seriesverige som på allvar trodde att idén om ett svenskt seriebibliotek skulle realiseras. Men stjärnorna stod rätt och efter månader av hårt och slitsamt lobbyarbete sjösattes det oväntat kvickt. Stockholms Stad och Kulturrådet var de huvudsakliga finansiärerna och biblioteket skulle vara en filial i Stockholms Stadsbibliotek.

Man fick hyra en oansenlig lokal på Kocksgatan 11 på Södermalm. I en anslutande lokal bereddes det plats för Serieskolan – en privat serietecknarutbildning startad av Esbjörn Jorsäter och som anlitades i hög grad av Stockholms Stad. Att ha båda serieverksamheterna på samma adress skapade stora samarbetsmöjligheter. 

Interiör från Serietekets tidigare lokaler på Kocksgatan, med en bemannad disk, bokhyllor fyllda med serier och en stor Lucky Luke-figur.
Ralle Perera i Serietekets UFO-disk. Foto: Serietekets bildarkiv.

Inredningen var ett bryderi. Kristiina ville ta den på allvar och förkastade förslag såsom dekor av serietidningsurklipp. Genom en ren lyckträff upptäckte hon en grupp unga finska arkitekter som hade skapat en biblioteksinredning inspirerad av klassisk scifi-estetik. En uppsättning hyllor och möbler kunde köpas in billigt då de förevisats på en designmässa. De gröna robotliknande hyllorna på hjul finns än idag kvar på Serieteket. Den magnifika biblioteksdisken i form av ett UFO hängde med till 2010. Man köpte även in en möbel för att surfa på dator, då man ville erbjuda den spännande nymodigheten "Internet." Komplettering skedde med inköpta prydnader och egentillverkade skulpturer i papier maché. Resultatet blev elegant och anarkistiskt på samma gång.

Svartvit seriestripp där besökare pratar om möjligheten att surfa gratis på internet på Serieteket.
I början lockade man besökare med gratis Internet. Denna bild, signerad "Mats", satt uppe i biblioteket.

Den huvudsakliga målgruppen vid starten var tonåringar och unga vuxna, upp till cirka 25 år. Verksamheten skulle stå på tre ben: ett bestånd av serieböcker för utlåning, ett referensbestånd till studier och fördjupning, och en omfattande programverksamhet kring tecknade serier. En svensk seriesamling köptes från samlaren Thomas Eliasson och blev startbeståndet. Det kompletterades med nyinköp och donationer från bland annat Uppsala Stadsbibliotek, Bulls Presstjänst och Atlantic Förlags. Snart byggde man upp ett bestånd på tretusen titlar.

Samling av äldre informationsmaterial från Serieteket, med öppettider, adress på Kocksgatan och en inbjudan till inflyttningsfest.
Några tidiga tryck. Flyer av Markku Huovila. Invigningsflyer av Esbjörn Jorsäter. Bokmärke av Jorsäter.

Inför Serietekets start utlyste man två tjänster. Kristiina var självskriven som chef och huvudbibliotekarie. Till den andra platsen ville hon ha en bokvårdare, med tanke på de ofta ömtåliga och svårersättliga seriealbumen. Valet föll på Elisabet Andersson.

”Första gången jag träffade Kristiina var 1996 på Stadsbiblioteket. Hon var på Katalogen och jag på Bokvården. Hon var energisk redan då, hade så mycket idéer. Hon talade vitt och brett om sin kärlek till serier och om sin önskan att öppna ett seriebibliotek. Kristiina introducerade mig in i seriernas värld och där har jag blivit kvar. Jag fick tjänsten och jag tror att det var Kristiinas plan från början. Jag och några projektanställda ungdomar från Arbetsförmedlingen, Odd Ahlgren, Ranjith Perera och Malin Desme, vi plastade böcker till förbannelse i månader före öppnandet, och jobbade med allt från städning till väggmålning. Slitsamt, men roligt att få vara med ända från början i ett så speciellt projekt.”

Tre personer läser bland gröna bokhyllor fyllda med serietidningar i Serietekets tidigare lokaler på Kocksgatan.
Serieteket under uppbyggnad på Kocksgatan. Elisabet, Malin och Kristiina. Foto: Serietekets bildarkiv.

Den 18 november 1996 öppnade Serieteket på Kocksgatan på Södermalm. Serievännerna var på plats, liksom kommunalpolitikerna. Stadsbibliotekarie Jan Boman höll invigningstalet och kulturborgarrådet Tija Torpe gratulerade. Kristiina välkomnade besökarna från UFO-disken. Efter 21.00 fortsatte festen (mycket tidsenligt) på den klassiska baren Hannas K.

Serietekets hittills 30-åriga historia hade inletts.

En leende kvinna med kort, lockigt hår och grå kavaj håller en inramad svartvit illustration framför sig.
Kristiina Kolehmainen på Serietekets invigning den 18 november 1996. Tavlan av Ulf Lundkvist var en gåva från Stockholms kulturförvaltning. Foto: Serietekets bildarkiv.

Kapitel 2 publiceras nästa vecka.

Tidslinje

1986: Utställningen SERIER! på Kulturhuset 16/5–2/11.

1991: Biblioteks- och ungdomsrummet 90-talsrummet med fokus på samtidskultur invigs på Läsesalongen i Kulturhuset. Vuxenserierna kommer in i biblioteket.

1992: Seriestaden, en serieutställning på Kulturhuset 28 februari–maj, och Seriehelg 27–29 mars, en fortsättning på de tidigare årens seriemässor i Sollentuna och Älvsjö, förlagd till Kulturhuset. Gäster inkluderade britterna Alan Grant (Judge Dredd), Dave McKean och Robin Smith, danske Peter Madsen (Valhall) och franske Jean-Claude Mézières (Linda och Valentin).

1994: Larry Lempert initierar officiellt idén för ett seriebibliotek i Stockholm.

1995: Kristiina Kolehmainen och Larry Lempert inleder ett gemensamt lobbyarbete.

1996: Arbetet bär frukt. Den 18 november öppnar Serieteket på Kocksgatan 11.