Scenograf Julia Herskovits om scenkonst och hyperrealitet

Inte för att skapa distans utan tvärtom undersöka en hypernärhet och närvaro. Där publiken aldrig kunde vara säkra på formen, då skådespelarna uppenbarar sig i ständigt nya former och platser. 

Skådespelarna filmar delar av berättelsen med en iphone och använder den nästan som en go-prokamera, publiken får hela tiden skådespelarnas point of view, där huvudpersonen skiftar konstant. Vi önskade inte en kameraman som betraktar berättelsen utifrån utan att publiken i stället får vara mitt i den, där det förvirrande, fragmentariska, märkliga och smärtsamma livet utspelar sig. Valet av iphone är också ett formval, det är en lek med autencitet och ett sätt att få se Mommy Issues som annars händer bakom lyckta dörrar i svenska hem, det som de andra (publiken) vanligtvis aldrig får se.

Vi har uppfunnit en form som inte redan varit utstakad i förväg, föreställningen bygger på teknik som aldrig tidigare använts på denna scen, där skådespelarna varit konstnärligt delaktiga i föreställningens form och innehåll likt performance-artister som samskapat med konstnärligt team.

Iphonen bidrar till att skapa en föreställning om genrer och blir en kommentar på en fragmentarisk värld. Inspirationskällor var mycket filmiskt material och manuset refererade även till en konstperformance invävd i berättelsen. Rekvisita, ljus och ljud hjälpte till att referera referenser Vi hade en lång referenslista som vi byggde tillsammans med skådespelarna, bland annat Grey Gardens, Mulholland Drive, Pianolärarinnan, Persona och andra Bergmanfilmer som vi studerade och hämtade stoff ifrån. Vi tittade på avsnittet i Euphoria där teaterns gränser luckras upp, på ett sätt som blev mer teater än jag någonsin sett på en teaterscen. Det bidrog också till att nästan som ett Gesamtkunstwerk berätta en berättelse på många olika plan där rekvisita, ljus och ljud kunde fylla i delar av berättelsen och skapa en helhetsupplevelse. Vårt verk är fragmentariskt, vi leker med det som skaver och stör, vi pendlar mellan olika teatergenrer med bland annat humor, skräck, kammarspel, ibland blir det till och med sexigt. Det är frustrerande att inte få helhetsbilden, att inte få bli inbjuden eller se allt belyst. Det är också meningen och något för publiken att hantera under föreställningen. Ibland är det ansträngande att vara en publik. En publik har kanske inte rätt till exakt likadana siktvinklar, det är en förlegad idé. Vi leker med den tanken.  Vissa ser scenografin från sidan, ovanifrån eller fronten, de får alla olika upplevelser av samma verk. Det är intressant i sig. Det finns ingen ”riktig” teater, det finns traditioner och de är till för att brytas eller kommenteras.

Valet av iphone är som en fortsättning och kommentar på modernismens begrepp hyperverklighet som Baudrillard myntade. Baudrillard refererade till Disney World, idag 2022 har världen kollapsat och Disney world är kanske en del av oss, kanske är det vår iphone, som filmade stora delar av vår föreställning, en enkel liten iphone 13. Vårt val är en kommentar på hur vi tar del av information idag och en lek med det som Julia och hennes generation står för, snabb och direkt information, en slags plastig yta där man aldrig vet vad som är äkta, men där också saker sägs, som aldrig tidigare sagts, öppenhet. Hyperreality is seen as a condition in which what is real and what is fiction are seamlessly blended together so that there is no clear distinction between where one ends and the other begins.

Vad är teaterns kraft och vad vill vi att den ska vara och hur kan vi skapa en diskurs inom teatern som höjer sig över det praktiska?