Amor Fati
Ett traditionellt kärleksalbum skrivs oftast utifrån ett färdigt narrativ där manuset är renskrivet, ljuset riggat och rollerna fördelade. Sibille Attars nya album Amor Fati har den dåliga smaken att istället utspela sig i realtid. Det börjar i eufori men utvecklas snabbt till något mer komplicerat, något som vägrar rätta sig i ledet, samtidigt som det blir mer levande än någonsin.
Den ursprungliga idén var kanske naiv – ett rent kärleksalbum. Upprymt, öppenhjärtligt och rusigt. Larvigt på det där sättet människor blir när de börjar förväxla känslomässig intensitet med äkta kärlek. Det är ömsint, pinsamt och nästan omöjligt att slita blicken från.
Albumet skrevs på resande fot mellan Sverige, Belgien, Tyskland och USA och bär därför på den märkliga känslan av att ständigt vara i rörelse samtidigt som den känslomässigt förblir i exakt samma nästan klaustrofobiska rum. Titeln Amor Fati antyder en stoisk acceptans av sakers tillstånd, associerat till Nietzsches radikala livsbejakande och die Ewige Wiederkunft, (den eviga återkomsten). Samtidigt är den lätt komisk, Amor Fati, en välutbildad kusin till Carpe Diem, samma existentiella impuls och lika många svank- eller nacktatueringar, men med en annan bokhylla.
Skivan själv förhåller sig ganska skeptisk till både ödet och acceptansen av det. Ödet är mindre lik en filosofisk idé och mer som något du råkar stöta på av misstag, någon du verkligen inte vill eller borde tänka på, eller din egen spegelbild som du febrilt undviker. Från musik för teater till verk inom dans och installationskonst rör hon sig återkommande mellan det brutalt ärliga och den komiskt infantila otillräcklighet som präglar människan.
