Hur kom du i kontakt med Lars Tunbjörk?
Det fanns ingen direkt första gång, utan hans bilder har alltid funnits där, jag tror att de existerar i ett slags allmänt medvetande. Men det var när jag besökte utställningen Retrospektivet på Fotografiska 2018 som jag verkligen satte mig in i hans bilder.
Det var en utställning med bilder ur hela hans konstnärskap, men jag fastnade särskilt för bilderna som hörde till fotoboken Landet utom sig. Det är så mycket liv och rörelse i dem, med hela Sverige i fokus. Det var då jag fick idén till föreställning.
Från fotografier till en scenföreställning – berätta om processen …
Lars Tunbjörks bilder är ju perfekta som de är, det finns ingenting att tillägga. Däremot är de väldigt inspirerande och fantasieggande, det väcker många tankar och känslor. Vår föreställning är som ett svar eller en tolkning av verket, snarare än att vi försöker iscensätta exakt det boken redan berättar. Vi gör ett nytt verk av hans verk. Ett till: Landet utom sig.
Sen kunde vi förstås inte använda alla bilderna från boken, utan vi valde ut ett 20-tal. Det var en konstnärlig process utan någon direkt logik. Vi jobbade så som Lars Tunbjörk har beskrivit sin egen process, där urvalet var väldigt intuitivt. Vi valde det som gav mening för oss, utan att ha en exakt förklaringsmodell för det. Bilder som talar vidare, där man ser en fortsättning, som föder en idé. Varje bild blir en scen där någonting händer. Sen hoppas jag att publiken så småningom glömmer bort bilderna och låter sig svepas med av föreställningen, att den får bli ett konstnärligt verk i sig.
Landet utom sig visar Sverige i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Varför känns den här historien viktig idag?
Det är ju vår närhistoria – mycket som hände då förhåller vi oss till idag. Rent politiskt förhåller vi oss till folkhemmet och vad vi ser som svenskt och vi är många nu levande som var med om den här tiden då vi gled bort från folkhemmet. Nya strömningar blir gamla strömningar!
Jag tycker att Göran Greijder sa så fint i samband med fotoutställningen på Kulturhuset att Landet utom sig är generationsromanen om den här spännande tiden i Sverige då landet stod inför en stor förändring – vi blev ett konsumtionssamhälle, vi gick mot globalisering – det är generationsromanen som aldrig skrevs. Lars har fångat tiden så bra och det ville jag ta vidare på scenen. En av bilderna är tagna i Luleå 1988, det känns som att jag står precis utanför bild. Jag älskade shoppingcenter och gallerior. Var där jämt. Så är det med alla Lars bilder för mig, det känns som att jag är där. Just utanför bilden.
