1. Din konstnärliga arbetsmetod som regissör och författare omfamnar ofärdighet och improvisatoriska metoder. Pjäsen skapas under repetitionerna i tät dialog med ensemblen. Vilka erfarenheter i livet och i arbetet ledde dig fram till den där arbetsmetoden?
Jag tror ganska lite på kontroll. Eller kanske: jag tror att kontroll har sina begränsningar.
Jag har alltid upplevt livet som ganska kaotiskt. Man vill saker man inte kan få, man misslyckas, man mister människor och annat man inte vill mista. Och ändå försöker man hela tiden ordna livet, förstå det, få det att hänga ihop.
På scen är det likadant. Man kan inte bestämma att ett verkligt möte ska ske mellan två människor. Man kan skriva replikerna och planera situationen, men själva kontakten måste ske där och då.
Därför försöker jag inte dölja att också det material jag skapar är ofärdigt. Jag försöker skapa omständigheter där något kan hända som jag själv inte redan känner till. När vi delar något genuint av oss själva uppstår det ibland en resonans mellan oss. Den delen går inte att planera. Man kan bara försöka vara på plats när det händer.
2. Detta är din första uppsättning i Sverige. På vilka sätt har arbetet med skådespelarna på Stadsteatern skiljt sig från dina uppsättningar i Finland?
Den här ensemblen har haft väldigt lätt att arbeta utifrån sig själva. Det har funnits en nyfikenhet på att prata och tänka tillsammans, och en genuin vilja att förstå den upplevelse av världen vi gestaltar på scen. Men jag är ganska skeptisk till nationella generaliseringar, och skillnaden mellan två skådespelare är förmodligen större än skillnaden mellan en svensk och en finländsk skådespelare. Ändå skulle jag säga att här finns ett starkt intresse för att komma åt kärnan i det karaktären upplever.
3. Myten om Sisyfos är den tematiska grundbulten som du lagt fram som utgångspunkt för ert arbete. Vad i stoffet intresserar dig och fanns det något särskilt skäl till att du valde den till din uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern?
Jag tycker om tanken att människor för flera tusen år sedan försökte förstå samma sak som vi försöker förstå nu: Hur ska man leva ett liv som känns värt att leva? Det är märkligt att så mycket har förändrats och att den frågan ändå verkar finnas kvar.
Sisyfos är förstås en bild av något hopplöst och repetitivt. Men han är också en människa som fortsätter. Det intresserar mig mer än själva hopplösheten. Vi fortsätter bygga saker, älska människor, göra föreställningar och planera nästa vecka, trots att vi vet hur det till sist kommer att sluta.
Jag tycker att det är väldigt vackert och en aning melankoliskt.
4. Ge mig tre verk som stått som inspiration och varit avgörande för dig och ditt konstnärskap.
Leonard Cohens Songs of Leonard Cohen.
Jacek Malczewskis målning Melancholia.
Akira Kurosawas film Yojimbo.
