Shaffers missnöje vid urpremiären
Amadeus har urpremiär 1979 på National Theatre i London och blir, trots att den inledningsvis får blandade recensioner, snabbt en prisad publiksuccé. Ändå känner sig dramatikern Peter Shaffer inte nöjd med pjäsens andra akt och särskilt inte med det sista, avgörande mötet mellan dramats huvudpersoner Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart. När uppsättningen året därpå ska flyttas till Broadway skriver Shaffer om scenen och inleder på så sätt ett arbete som inte avslutas förrän mer än tjugo år senare, när han 2003 färdigställer version sju av sitt manus för publicering.
I sin första, ursprungliga manusversion tar Shaffer fasta på en verklig historisk händelse: år 1791 får Mozart besök av en maskerad tjänare som å sin husbondes vägnar beställer en dödsmässa. Husbonden är greve Franz von Walsegg som nyligen har förlorat sin hustru och planerar att presentera Mozarts Requiem som sitt eget verk till hustruns minne. Hemlighetsmakeriet kring beställningen sägs övertyga den då dödssjuke Mozart om att han i själva verket har fått i uppdrag att komponera sin egen dödsmässa. Inspirerad av historien låter Shaffer pjäsens Salieri skicka en maskerad tjänare till Mozart i hopp om att den skrämmande figuren ska påskynda rivalens sammanbrott. När Mozart väl är död plågas Salieri av skuldkänslor och bestämmer sig till sist för att, som ett slags botgörelse, sprida ett rykte om att han har mördat Mozart.
Broadway-versionen ger Salieri nytt fokus
Till den andra versionen, Broadway-versionen, stryker Shaffer tjänarrollen ur manus och placerar Salieri direkt i handlingens centrum. En skör Mozart berättar i förtroende för Salieri att han plågas av återkommande mardrömmar om en maskerad gestalt, och Salieri klär ut sig och hemsöker Mozart för att driva honom till vansinne. För att stärka Salieris roll som dramats antagonist gör Shaffer sig av med idén om att en längtan efter botgörelse och syndaförlåtelse driver honom efter Mozarts död. I stället handlar Salieris ryktesspridning nu om att han hellre vill vara ökänd än okänd.
Från scen till film och Oscarsgala
Nästa gång Shaffer bearbetar Amadeus är det för att pjäsen ska bli film, i regi av Miloš Forman. Det nya mediet kräver att han helt skriver om manus, och det slutliga mötet mellan Mozart och Salieri kretsar i den här, tredje versionen helt kring musiken. Den döende Mozart dikterar sin dödsmässa för Salieri, som hoppas kunna stjäla verket och presentera det som sitt eget. Filmen får premiär 1984 och Shaffer vinner en Oscar för bästa manus efter förlaga.
När pjäsen 1997 produceras på Stratford Festival Theatre i Ontario leker Shaffer med tanken på att behålla dikteringsscenen från filmen, men inser att den inte fungerar på scenen. I stället återgår han till Broadway-versionen av manus, som han uppdaterar något för att passa den nya uppsättningen. Arbetet får Shaffer att börja fundera på hur han kan skildra Salieri mindre som en maskerad skurk och mer som en mångbottnad och komplex människa.
Klassikern färdigställs med regissören Peter Hall
Shaffer bestämmer sig för att, tillsammans med regissören Peter Hall som regisserar uruppsättningen, ta sig an pjäsen igen. 1998 sätter de upp Amadeus på Old Vic Theatre i London, och den bearbetning Shaffer gör av manus, tillsammans med de uppdateringar han gör året därpå när produktionen flyttar till Broadway, blir enligt honom själv den bästa och mest omfattande omskrivningen sedan pjäsens uppkomst. Manusversion fem och sex innehåller på nytt den tematik som finns med från början: Salieri börjar plågas av skuldkänslor när han anar att han har drivit Mozart till vansinnets rand. När Mozart erkänner att han tror att han skriver sin egen dödsmässa blir Salieri förfärad. Han bönfaller Mozart om förlåtelse, men Mozart är för sjuk och förvirrad för att kunna förstå vad han säger.
När pjäsen publiceras 2003 lägger Shaffer en sista hand vid texten. I sitt förord beskriver Peter Hall honom som en skulptör, som tålmodigt bearbetar pjäsen som vore den ett marmorblock för att kunna frilägga den humanistiska berättelse om förlåtelse och försoning som alltid vilar i dess inre, utan att låta verkets nervpirrande, melodramatiska färgton gå förlorad. Efter mer än tjugo års arbete är version sju av manus färdig: den version som vi nu spelar på Kulturhuset Stadsteatern.
Av Sara Israelsson, dramaturg.
Texten bygger på Peter Shaffers och Peter Halls förord från 2003 års utgåva av Amadeus.
