Vem var Albert Camus?
Albert Camus (1913–1960) var en fransk-algerisk författare, dramatiker, journalist och filosof. Under andra världskriget var Camus verksam i den franska motståndsrörelsen och arbetade för den underjordiska tidningen Combat. Han kom därigenom i kontakt med Jean-Paul Sartre och den intellektuella kretsen kring existentialismen, även om Camus senare tog avstånd från att kallas existentialist. 1947 lämnade han journalistiken för skönlitteratur, essäistik och teater. Han fick Nobelpriset i litteratur 1957 och omkom i en bilolycka vid 46 års ålder.
Camus teori om det absurda – en crash course
Camus centrala tema är det absurda: Den absurda brist på överensstämmelse mellan människans behov av mening och en värld som inte erbjuder någon. Det absurda är alltså inte en egenskap hos världen i sig och inte är det något inom människan själv utan relationen mellan dem. I sin filosofiska essäbok Myten om Sisyfos (1942) använder han bland annat den grekiska myten om Sisyfos, en man dömd av gudarna att i all oändlighet rulla en tung sten uppför ett berg, och menar att vi måste tänka oss Sisyfos som lycklig. Vi ska inte fly från det absurda, menar Camus, genom att ge upp inför det, genom självmord eller genom att börja tro på en högre makt. Istället ska vi ”revoltera”, dvs leva i full medvetenhet med allt vad det innebär och acceptera meningslösheten.
Caligulas farliga revolt mot det absurda
Pjäsen börjar med att Caligula upptäcker det absurda. Efter att hans älskade syster dött drabbas han av insikten om världens meningslöshet. En vanlig person kan fundera över livets meningslöshet – i Caligula hittar Camus en karaktär där tanke och handling inte skiljs åt. En romersk kejsare har möjlighet att agera och han kan tvinga ett helt samhälle att leva efter sina absurda principer. Det gör pjäsen till en politisk och moralisk demonstration av vad som händer när absurditeten missbrukas. Camus absurdism är inte nihilism. Även om vi lever utan tröst, ska vi inte ge upp vår värdighet, solidaritet och mänskliga gränser.
Den verklige Caligula
Caligula levde år 12-41 eKr och var kejsare av Rom år 37-41 eKr. Hans fullständiga namn var Gajus Julius Ceasar Germanicus. Som barn vistades han i faderns fältläger i Germanien och soldaterna gav honom då smeknamnet Caligula som betyder ”lilla stöveln”.
Enligt den kejserliga levnadstecknaren Suetonius som levde ca 70-122 e Kr (De vita Caesarium – ”Kejsarbiografier”) gjorde sig Caligula från början omtyckt med flera populära reformer, men så småningom präglades styret alltmer av storhetsvansinne och maktgalenskap. Han njöt redan tidigt av att se tortyr och avrättningar. Han hade ”onaturligt umgänge” med alla sina systrar och behandlade systern Drusilla helt öppet som äkta maka, trots att hon var gift, och utlyste landssorg då hon dog. Han utlyste dödsstraff på att skratta, tvätta sig eller att äta middag med föräldrar, hustru eller barn.
Caligulas sjukdom (?)
Om Caligula led av någon sinnessjukdom kan vi inte veta säkert. Suetonius berättar att han sedan barnsben led av epilepsi och återkommande plötslig kraftlöshet. Dessutom hade han sömnsvårigheter. Det berättas även om att hans hustru Cesonia ska ha gett honom någon slags kärleksdryck som gjorde honom sinnessjuk. Man kan också tänka sig att inaveln som förekom i de romerska kejsarfamiljerna har gjort sitt till.
Mycket av hans överdrivna beteende, megalomanin och paranoian orsakades troligtvis av någon slags sjukdom. Han var en mycket märklig man och beskrevs som mycket ful: ”lång, blek, tunnhårig, djupt sittande ögon, bred panna, luden.” (Det var förbjudet att betrakta honom uppifrån eller att nämna ordet ”get” i hans närvaro.) Han klädde sig inte som en man eller ens en människa utan kunde gå utklädd till Venus. På nätterna bjöd han in fullmånen till kärleksmöten, om dagarna hade han viskande och samtal med gudarna.
Det logiska dras till sin spets
I pjäsen Caligula framställs inte Caligula som sjuk utan logisk, men denna logik dras till en farlig spets. I den ideologiska diskussion som pågår mellan Caligula och främst karaktären Cherea, kan man säga att de delar samma insikt om det absurda, men de kommer till helt olika slutsatser:
CHEREA: För att jag vill leva och vara lycklig. Och jag tror inte att något av det är möjligt om man driver det absurda till sin spets.
CALIGULA: I så fall finns det två sorters lycka och jag har valt mördarnas. För jag är lycklig. Det fanns en tid då jag trodde att jag hade nått smärtans yttersta gräns. Men nej, alls inte, det går att gå längre. Och på andra sidan gränsen finns en lycka som är ofruktbar och magnifik.
- Åsa Lindholm, dramaturg
