För hundra år sedan, i oktober 1922, trycktes T.S. Eliots lång-dikt The Waste Land (på svenska Det öde landet) för första gången. Dikten är ett av 1900-talets mest omskrivna litterära verk och har sedan länge kultstatus. Den har studerats, analyserats och citerats. ("April är den grymmaste månaden …" är till exempel den berömda första raden.) Diktens mångbottnade mångtydighet har gäckat läsaren och inbjuder än idag oss till egna personliga tolkningar. Den första svenska översättningen gjordes av Karin Boye och Erik Mesterton 1932, och är den översättning som citeras på flera ställen i Lost Lake. Denna utgåva, såväl som nyöversättningen av Jonas Ellerström, är utsåld överallt och boken är ständigt utlånad på biblioteken.
När dikten skrevs 1922 var det i skärvorna efter första världskriget. London är ett öde land som inte återfått sin mentala gröda. Vardagens vedermödor skildras, känslan av meningslöshet hos den vanliga människan som inte känner sitt värde eller sin framtid. Man sa att det var "the end of all wars" men det var också slutet för tron på religionen, på människan, på nationen, på konsten. Som för att skapa mening kopplar Eliot karaktärerna i dikten till välkända mytologiska och antropologiska teman. Referenser finns till till exempel Ovidius Metarmorfoser, Dantes Den gudomliga komedin, Augustinus Bekännelser, Shakespeare, Buddha, de hinduiska Upanishaderna och myten om den heliga Graalen. Det moderna möter det mytologiska när till exempel den grekiske siaren Tiresias dyker upp på Londons gator och bevittnar ett kärlekslöst rendez-vous mellan en man och en kvinna.
I Lost Lake är pojken Sailor försvunnen. I Det öde landet introduceras den feniciska drunknade sjömannen på ett tarotkort ("Hans ögon äro pärlor nu.Se!") och återkommer sedan genom dikten, en referens till gamla fruktbarhetsceremonier där drunknade sjömän sågs som offer för att solen åter skulle komma tillbaks. Även siaren Tiresias hälsar på i Lost Lake, som sökledare i jakten på Sailor, Siarensom lidit allt i förväg och fast blind kan se i den violblå timmen, kvällens timme, som leder seglaren hem från haven.
