Philip, du spelade Mozart i uppsättningen på Stockholms Stadsteater 1981 (regisserade gjorde Göran O Eriksson och Frej Lindqvist spelade Salieri) – kan du säga någonting om hur ni upplevde pjäsen då?
– Pjäsen är säregen i den bemärkelsen att den är så underhållande och rolig! Då i slutet på 70-talet – början av 80-talet var teatern rätt politiserad och inte speciellt fantasifull och underhållande. Men Amadeus var och är ju en pjäs som kommunicerar så direkt med publiken. Den är smart, spännande och underhållande. Så det är klart att det blev en publiksuccé – folk var utsvultna på den typen av teaterupplevelser.
Vi spelade över 100 föreställningar vilket på den tiden och på en institution var väldigt ovanligt. Förhållandet mellan scen och salong, det som hände i teaterrummet blev plötsligt viktigt. Där tycker jag att pjäsen har sin stora styrka i att den är så otroligt kommunicerande. Den är så skickligt konstruerad dramaturgiskt. Den visade att det går att göra story-telling, det går att bryta fjärde väggen, det går att vara Brecht, samtidigt som du också är underhållande. Det är pjäsens styrka då som nu.
Din tolkning av Mozart 1981 beskrivs som briljant och musikalisk där du med stor trovärdighet lyckas gestalta en hel människa och rollen beskrivs som ett stort genombrott "för en tämligen okänd 27-åring som arbetat på Stockholms Stadsteater i två år". Vad har den rollen betytt för dig?
– När jag läste Mozart-rollen då, så kände jag "Jaha, precis. Det här är ju jag!" Jag som alltid har varit för snabb och icke-reflekterande, gjort och sagt samtidigt och inte tänkt mig för. Det var första gången jag läste om en människa som var sådär som jag. Och jag läste om flera gånger och jag tänkte "det här är en roll där man ska ta bort alla pauser innan replik". Vilket sedan har blivit något av en käpphäst för mig i mitt teaterliv, både som skådespelare och regissör. "Ta bort pausen innan repliken" – det ska stå på min gravsten. Att bara göra det.
Mozart-rollen var precis det, en man som inte reflekterar utan bara gör. En som inte kan stoppa sig själv och inte har den introspektionen alls. Så jag ringde Göran O och sa "jag måste göra det här!" och så gick det några dagar och sedan kom han fram till mig och sa "Jag förstår att du väldigt gärna vill göra den här rollen – bäst du får göra det då."
Sedan blev det ju ett sånt där klassiskt genombrott och TV ringde och plötsligt var man inslängd in något slags nytt liv och kändisskap. Rollen som Mozart formade verkligen mitt fortsatta liv.
Nu drygt 40 år senare spelar du i samma pjäs igen. Men den här gången i rollen som Salieri. Hur känns det?
– Salieri har aldrig varit en drömroll för mig, men klart att jag lekt med tanken om att någon gång spela i Amadeus igen. Efter fyrtio år har jag fortfarande våran föreställning från 1981 i huvudet. Och jag hör Frej Lindqvist i mitt huvud och ser hans kropp framför mig, men inte på ett hämmande sätt – snarare stimulerande! Jag hör hans röst säga "jag är din tjänare för livet" med sitt finlandsvenska uttal och hör mig själv uttala "tjänare" på samma sätt – det blir som en liten hommage. Så intressant med det akustiska och muskulära minnet.
Det som intresserat mig i min tolkning av Salieri är vad man kan beskriva som "sveket mot identiteten". Salieri är en medelklasskille, en liten skitunge, som har gett sig fan på att han ska bli framgångsrik. Han säger "gör mig tillräckligt berömd för att kunna njuta av det". Han gör ett avtal med Gud som lyder "om jag uppför mig, så ger du mig pengar, karriär, framgång, berömmelse och anseende". Han är en lantis, uppfostrad med förfärligt trista värderingar och gammaldags katolicism. Och han frigör sig aldrig från dem. Men - vid ett par tillfällen talar han om "den livlige lille pojken som snubblade omkring ute på åkrarna" – en pojke som sjöng och som älskade musik. Alltså det som var Mozart i honom! Det rena och oförställda fanns där i honom en gång också, men han förlorade kontakten med det. Han svek den där pojken.
De där ögonblicken där Salieri anar att han har svikit sig själv, det är dem jag försöker identifiera och ringa in. Det är inte bara det att Mozart är skicklig och skriver underbar musik, det är också det att Mozart är allt det där som Salieri inte tillåter sig vara – Mozart är sig själv. Så det krig Salieri för med Gud genom Mozart är också det krig han för med sig själv.
Av Åsa Lindholm, dramaturg Kulturhuset Stadsteatern
