"Chaplins sista dans eller Old Clowns never die, they just go stiff"
Pjäsen har världspremiär 21 november på Kulturhuset Stadsteaterns Fri Scen på Kilen, där den spelas under två veckor. Den har sedan nypremiär på teater Ö2 (tidigare Boulevardteatern) och spelas där26 december-6 januari.
Charlie Chaplin är i åttioårsåldern när han får besök av Döden, men han är ännu inte redo att möta den sista ridån. Förtvivlad över inte få se sin yngsta son växa upp träffar skådespelaren en överenskommelse: om han lyckas få Döden att skratta kommer han att få ett extra år i livet. Med vetskapen om att tiden rinner iväg försöker han sammanfatta sitt liv för sonen. Vad är viktigast? Hur summerar man det som varit när det nu håller på att ta slut? Är det den fattiga barndomen i England eller succéerna på vita duken i Amerika? Cirkustiden och i vaudevillen eller som tidningsförsäljare och balsamerare? Misslyckandena eller triumfen när han – inför ögonen på ett häpet filmteam – blev luffaren Charlie Chaplin med mustasch och en snedställd promenadkäpp?
Rogers Westbergs liv som mimskådespelare vävs fram sida vid sida med Chaplins. Från hans första stapplande steg på matinéer i Uppsala, utbildningen på Danshögskolans mim-linje och ett artistliv där hans tour-de-force varit att göra alla 20 rollerna i Hamlet – en stand up. Pjäsen som under nästan 30 år fört honom runt hela Sverige och Norden, halva Europa och New York, Kairo och Australien. Ända till ett ögonblick som det inte går att jonglera bort. Sjukdomens vaknande och nedtystandet av sina egna misstankar, läkarvännens allvarliga röst efter fotbollsmatchen när han säger att Roger måste söka vård. Sjukdomsbeskedet, Parkinsonmedicinerna och kroppens långsamma nedbrytning. Kommer han hinna berätta allt han har tänkt för sina egna tonåringar?
Charlie Chaplins extra år går till sitt slut och Döden kommer på besök igen. Roger och Chaplin gör en gemensam sak i att försöka vinna ett år till. De samarbetar i sitt livs viktigaste uppdrag: att locka till skratt. Kan det finnas något komiskt med en kropp som inte lyder? Kan glädjen ligga där och lura bredvid den största sorgen.
Pjäsen är inspirerad av Fabio Stassis Luffarens sista dans och Charlie Chaplins Min självbiografi. Pjäsen framförs av fem skådespelare och har skrivits som ett samarbete mellan Elsa Berggren och Roger Westberg. De möttes första gången när Roger regisserade Elsas pjäs Hästborttagningen 2021 på Estrad Norr.
Uppsättningens form är ett tätt mimiskt språk med både knas och vemod och stor kärlek till Chaplin med hans egen musik tätt sammanflätad med sydeuropeiska toner och flamenco.
