Om Medeas barn: En intervju med Per Lysander

”Det är barndomen som är tragedin”

– Vi skulle egentligen ha suttit här tillsammans i dag. Vi hade länge pratat om femtioårsjubileet och hur vi ville fira det. Men Suzanne var som hon alltid var – otålig. Hon bestämde att hon fyllde åttio redan året innan, vilket hon firade med seminarier på Dramaten om sin regimetod och på Unga Klara om barnkulturens betydelse. "Medeas barn" sparade vi till nu.

Per och Suzanne möttes redan som studenter i Lund. Båda började som regiassistenter på två stora Shakespeareuppsättningar på studentteatern under regissören Ulf Gran. Åren därpå korsades deras vägar med jämna mellanrum. När Per arbetade som redaktör för kulturtidskriften Ord & Bild och Suzanne drev Fickteatern, publicerade hon en artikel i tidskriften om barnteaterns roll och varför kulturskapare måste ta barns liv på allvar.

Kort därefter kom genombrottet. År 1973 skrev Suzanne Jösses flickor – Befrielsen är nära!, som blev den mest sedda pjäsen på flera av landets stadsteatrar. Med framgången i ryggen fick hon möjlighet att starta en egen verksamhet riktad till barnpublik – Klarateatern, i dag känd som Unga Klara. År 1975 klev Per in som teaterns dramaturg.

Hur Medeas barn kom till 

– Det var 1975. En tid som var både öppen och sökande. Vi ville skapa något i en demokratisk process. Ett trettiotal personer satt under våren och diskuterade vad den nya gruppen skulle göra. Förslagen sprutade. Ur diskussionerna växte idén fram: vi ville skildra barns erfarenheter, bortom de vuxnas föreställningar.

På ytan handlar Medeas barn om en skilsmässa. Men den egentliga tragedin, menar Per, är barndomens ofrånkomliga tillstånd. Barnen försöker gång på gång bli tagna på allvar av vuxenvärlden, men avfärdas som oförstående småglin. I pjäsen rymmer de flera gånger, men hamnar ständigt tillbaka i barnkammaren. Till slut förstår de att det enda sättet att fly från barndomens fängelse är genom att bli vuxen. Det är den verkliga tragedin.

Arbetet med Medeas barn föregicks av omfattande research. På Suzannes initiativ mötte teatergruppen målgruppen, lyssnade till deras berättelser och konfronterade sina egna föreställningar om barns upplevelser. Snart blev det tydligt: barnen reagerade starkare på mamman Medeas gråt än på en scen i föreställningen där LillMedea och Lilljason leker självmord. ”Det gjorde oss djärvare, och vi förstod att barn kunde ta till sig svåra känslor och gestalta dem tillsammans med oss,” förklarar Per. 

Tragedi för barn – ett outforskat hörn

– Att gestalta svåra känslor i ett tryggt rum ger barn möjlighet att bearbeta sina egna erfarenheter. På 70-talet hade många barn skilda föräldrar, andra levde med frågetecken kring relationerna hemma. Men detta var sällan något som benämndes.

– Vi ställde aldrig frågan ”Förstår barn detta?” Barn förstår i realtid, i salongen. Det är där de skapar mening. Så länge erfarenheten är relaterbar hittar de sin egen tolkning. Därför förde vi ett ständigt krig mot realism, övertydlighet och entydighet. 

Suzanne uttryckte det själv: ”Hur fan ska jag kunna trängas med de manliga genierna på Stadsteatern? Jo, jag bestämmer mig för att jobba för barn – det kommer ingen av dem att göra.”

Och barnpubliken var oerhörd – nyfiken och fri från förutfattade meningar – vilket öppnade ett hav av möjligheter för Klarateatern. Samtidigt började politikerna satsa stort på barnkultur, och resurserna följde med. Men Medeas barn var inte okontroversiell. Efter att pjäsen spelades i Linköping beslutade skolstyrelsen att elever aldrig mer skulle få se en pjäs framtagen med psykologer.  Under Örebro länsteaters uppsättning år 2015 krävde föräldrar att föreställningen skulle läggas ned, vilket resulterade i att både skolan och en kommun i staden ställde in. 

– Det bekräftade bara vad vi visade på scen: att vuxenvärlden tror sig veta vad barn kan hantera, medan barnen själva bara vill bli tagna på allvar.