Från New York till Kulturhuset Stadsteatern … hur kom du hit?
Fadren drog mig hit! Det är en av mina favoritpjäser. Och jag ville göra den i Sverige. På svenska. Jag har sett Fadren många gånger i USA och i England och jag tycker att någonting går förlorat i översättningen från svenska till engelska, även om det finns kanske tio olika översättningar. I den engelsktalande traditionen betraktas Fadren ofta som en pjäs som handlar om att kvinnor är medvetet eller omedvetet skurkaktiga. Den engelska tolkningen kommer ur Ryttmästarens perspektiv. Ryttmästaren tycker att kvinnorna är skurkaktiga, så tanken blir att det tycker pjäsen, det tycker Strindberg och det är liksom så de förstår pjäsen, det är så pjäsen blir. Antingen blir fördomen mot pjäsen – och mot Strindberg – att den tycker så för att den tycker så (den är inte godare än så). Eller så tänker man att pjäsen skenheligt vill visa ett exempel på sin tid, hur förtrycket som kvinnor levde under skapade sådana villkor och därvid kvinnor som Laura. Ett ruttet samhälle ger liv åt brottslingen, en manipulativ häxa. Men jag anser att pjäsen är någonting helt annat.
Sen passar Klarascenen så bra eftersom Fadren är ett kammarspel – om inte kammarspelet – och det ska den vara. Många tidigare versioner jag sett av Fadren har öppnat upp historien, vi ska lära känna pigan Emma, vi ska lära känna svärmodern, och se hela vägen in i det fruktade "köket". Säkert kul och så, men jag vill in i inte bara Ryttmästarna huvud, men allas huvuden – Lauras huvud, Berthas huvud, även Doktorns – vilket jag tycker att vi kommer genom att spela pjäsen så intimt som möjligt.
Klarascenen är en perfekt storlek. Långsmal, som en stor skolåda. Jag känner ofta det, att vi befinner oss i en slags konstig låda – inte bara i Fadren, men även i vår kollektiva vardag. Vi sitter fast men vi trivs samtidigt i våra 'lådor', i våra fällor, där vi känner oss trygga. Vi sitter fast, men egentligen gör vi kanske inte det, vi väljer att sitta fast. I pjäsen händer någonting nytt – det strömmar in nya människor i Ryttmästaren och Lauras 'låda', i deras vardag – och de nya perspektiven från utsidan förändrar allt.
Varför just den berättelsen …? Fadren?
För mig handlar pjäsen mycket om att sitta fast.
Fast – vad är kedjan? Jag tror att det är en slags kärlek. Kärleken till varandra håller de samman – Ryttmästaren, Laura, och Bertha – men kärleken är svår, en kedja med ett järnklot. Amman säger: det är inte lätt att älska eller älskas. Och det är när välden tränger in som vi begriper det, att vi väljer att sitta fast, att kärleken – som bör vara något positivt – också är ett fängelse. Ska man se något rent lyckligt i pjäsen är det att människor som älskar varandra men som inte kan uttrycka det på något bra sätt ändå älskar varandra, de älskar varandra även fast de också hatar varandra, och den typen av emotionell intensitet mellan människor, även om den är mörk, är vad som på något sätt skiljer oss människor från djuren.
Det är en svår berättelse att berätta. Sagor handlar ofta om människor som är på väg någonstans. Fadren handlar om att dö, att försvinna, snarare än någonting som börjar och blir. Det är svårt att få någonting som håller på att dö att leva, att få det att bli dramatiskt – i en traditionell, teatralisk mening. Och jag tycker att det är någonting som pjäsen lyckas med, att man får döden att leva, kedjorna som håller figurerna bundna att leva, att bli så tydliga att de nästan försvinner.
Vad är utmaningen?
Teater ska vara underhållande! Teater ska vara kul! Livet är jättejättesvårt, men också roligt. I extrema situationer då livet är som värst, så finns det underbara soluppgångar och solnedgångar och skratt ändå. Det finns enstaka stunder då allt är bara jättejobbigt, men så fort en halvtimme har gått så fortsätter livet. Det var någon som sa att den sanna tragedin är att livet fortsätter efter alla tragedier. Och det kan vara svårt att acceptera. Efter att en närstående har dött så går man ut och så sitter folk i solen och dricker kaffe, det blir en absurd företeelse, men det är så, livet pågår.
Pjäsen är bra på det och så har den en fruktansvärt bra humor. Konst ska vara kul. När jag var liten trodde jag att alla bra författare var tråkiga. Men det är tvärtom. Böcker som är till för barn och som ska vara lättsamma och roliga är precis lika ofta jättetråkiga som de stora författarna är skitroliga. Tung litteratur som på riktigt är bra är egentligen jättelätt. Den typen av teater som jag uppskattar mest är den som når, och nyttjar, den balansgången mellan det svåra och det lätta. Sanningen väcker ofta skratt. Talar man sanningen får man ofta ett skratt. Så är det. Livet är lika roligt som det är fruktansvärt.
