Varför har vi män som väver på scen?
Petter Helsing hade en utställning på Konstakademin 2024 som jag besökte. Jag känner honom sedan innan men hade inte besökt en av hans utställningar förut och tyckte att rummet var så häftigt. Jag blev särskilt tagen av en gigantisk vävstol som var som en kyrkorgel.
Jag tycker generellt att det är kul att se någonting som är på riktigt på en scen. Som när jag satte upp föreställningen Alltid vara vi så var idén att det är kul att se på folk som spelar musik utan att man showar till det. Inte som publikevent, utan att det är roligt att se på musiker som spelar för sig själva och varandra. Jag tycker till exempel om att se Instagram-videor på människor som kan någonting, som håller på med ett hantverk, man blir indragen i det, och det är roligt att placera det görandet på en scen.
Sen hade jag precis gjort I vårt ställe med tre kvinnor på Klarascenen och nu ville jag i stället göra en föreställning med tre män. Och eftersom textilkonst och vävning ofta har ansetts som en mer kvinnlig syssla, så tyckte jag att det var intressant att sätta in män i det universumet. Skådespelarna har också lärt sig att väva och karda och spinna hos Petter i hans ateljé på Gotland, det är också en ingång till föreställningen.
Det har varit en ny process för dig – berätta!
Jag brukar inte skriva saker egentligen. Jag skriver om, jag dramatiserar, men då finns det en grundberättelse, nåt att ändra på eller modernisera, det finns en story i botten. Nu har jag inte det. Jag hade bara rummet och tre skådespelare. Vad händer?
Någonting som jag är på jakt efter i alla mina förställningar, är att publiken inte ska förstå vad som kommer härnäst. Det klart att de som läst t.ex. Hamlet förut vet vad som händer, men ändå, som en regiingång så vill man ju att de ska undra på riktigt – kommer han att klara sig, kommer han att överleva det här? Jag har den inställningen till berättandet.
Så jag försökte tänka – hur hamnar man i den typen av berättande, där du inte fattar vad som kommer hända men du är intresserad av att veta mer. Det är guldet, det är dit man vill komma. Och så försökte jag överraska mig själv i skrivandet. Att jag inte heller vet vad som kommer att ske. Och det funkade bra halva pjäsen. Sen hade jag kastat ut information som måste få konsekvenser. Det är lite som Tjechovs regel – hänger det ett gevär på väggen så ska det användas. Så andra delen av skrivprocessen handlade om det, att försöka fånga alla uppkastade bollar och se var vi landar.
Jag tycker att det är tillfredställande, att inte veta. Så att det känns överraskande – alltid det – men inte oetablerade överraskningar utan att man förstår varför det händer. Lagmässig plötslighet, kallade min lärare på regiskolan det för. Du ska inte förstå förrän det händer.
Vad vill du undersöka med den här berättelsen?
Pjäsen handlar egentligen om en relation som går sönder. Vad händer med en relation när någon säger att man inte vill vara ihop längre? Men här är det inte ett par utan tre män som lever tillsammans. Det finns en överenskommelse mellan dem om hur de ska leva och den förlorar sitt värde när en av de säger att han vill lämna de andra.
Jag tror att de allra flesta tacklar den typen av uppbrott dåligt, men det finns grader av det dåliga. I den här föreställningen är det en av karaktärerna som verkligen inte klarar av att bli lämnad. Och även om det är välmenande mjuka män som försöker göra allting på ett kärleksfullt, empatiskt sätt så går det åt skogen. Det är nåt sånt jag vill undersöka – hur förtvivlat svårt det är att tackla ett uppbrott.
