Hur fick du idén till I vårt ställe?
Jag har alltid varit fascinerad av de här mötena då vad som helst kan ske, man möter en människa av en tillfällighet och det kan uppstå vänskap eller kärlek eller kanske till och med fiendskap. Men jag är egentligen inte en "idéförfattare". Det är oftare så att det finns ett element i pjäsen som jag skrivit innan, någonting som jag ser i den förra pjäsen som jag blir intresserad av och tänker att nu tar jag den biten och förstorar den här. I pjäsen Tid för glädje, som jag skrev innan I vårt ställe, har ett kompisgäng en kväll tillsammans och det var egentligen bara det som fick mig att sätta igång med den här pjäsen. Jag fick lust att ta det elementet och skriva mer om vänskap och så bara uppstod den första dialogen. Det börjar ofta med repliker för mig. Den första dialogen mellan Astrid och Sara. Och så blev det ganska fort klart att Astrids mamma skulle vara med, det var det andra jag visste.
Jag börjar att skriva utan att veta helt vart det är på väg, men så under arbetets gång så dyker det upp tankar om en struktur. Som idéen om att alla karaktärerna i I vårt ställe skulle ha lika stora roller och att alla skulle spela en man i någon av de andras liv. Och så blir ju den tanken om struktur en del av verket, du skriver liksom fram den. Som att det är replikerna som utvidgar dramats universum. En karaktär börjar prata om en bror och så är det plötsligt en bror där.
Hur kommer det sig att du valt just den berättarformen?
Det är nog knutet till tanken om teater och teatralitet och vad teater kan tåla för olika typer av text. Jag ger också ut dramat i bokform och där blir det ju läst som att det kommer in en man, att det är sex karaktärer med i pjäsen. Men på scen kan man så slå ihop karaktärerna, så att samma skådespelare spelar två olika roller. Och jag tänker att teater kan tåla det, att man påstår att nu är jag är en annan och först blir det kanske lite konstigt men allt eftersom blir den nya påstådda sanningen mer och mer sann. Det är vad jag leker med.
Under en repetition beskrev du språket i pjäsen som "text med kant". Vad betyder det?
För mig betyder det bara att jag tycker om att texten har ett eget värde som text, att hitta ett språk som inte bara är vardagsspråk. Att man i en föreställning känner kanten av rytmen i språket, att man blir medveten om texten i rummet. Till exempel med de här upprepningarna som finns i pjäsen, där karaktärerna börjar en mening med att säga; "han säger så och så", "hon säger så och så", att vara i rytmen. Jag är inte så intresserad av realism och hur vi pratar i vardagen. Jag är mer ute efter att texten ska ha en ton, en form eller en struktur.
Jag vet inte varför det här har blivit så viktigt för mig … jag kom ju in i teatern i mitten av 90-talet då den realistiska traditionen var väldigt stark i Norge och det var två saker som intresserade mig då. Dels så tänkte jag att det här måste jag bryta, för det var så dominerande, det var som att om man gick emot det så fick man höra att sådär skriver man inte en pjäs. Och så var det också viljan att hitta och utforska en annan logik än den naturalistiska. Men det positiva var att jag var van vid att se stycken uppsatta många gånger – tre Per Gynt och fyra Nora och tre Hedda – och det som jag minns att jag tänkte då var att man måste skriva pjäser som andra kan göra teater av. Jag skriver inte en föreställning, jag skriver en text som ska bli teater och det är någon annan som ska göra det. Därför försöker jag skriva saker som är tydliga men samtidigt öppna för olika tolkningar eller i alla fall olika iscensättningar. Det ser jag som mitt uppdrag – att skriva någonting som någon annan kan göra konst av. Och att jag måste försöka skriva något som är så pass intressant att någon annan ska ha lust att lägga fyra månader av sitt liv på att arbeta med det.
