Berätta om hur det kom sig att du blev scenograf.
Mitt första möte med teater var i form av böcker, då det inte fanns någon teater där jag växte upp. När jag senare började se teaterföreställningar var det sällan de kunde mäta sig med versionerna jag hade i mitt huvud när jag läste pjäserna. Det har på något sätt blivit min mission att försöka återskapa den magin.
Jag studerade teaterhistoria och dramaturgi i några år men kände att jag behövde hitta min egen uttrycksform. Jag började närma mig visuell konst och tog en bachelor i kostymdesign. Jag blev väldigt inspirerad av b.la. Rei Kawakubo, Martin Margiella och Vivienne Westwood och hur de iscensätter sina catwalks. Efter att jag studerat produktionsdesign kände jag en längtan att få komma bort från Norge. Tack vara en teaterlärare fick jag kontakt och ett internship på Volksbühne i Berlin. Det var en spännande tid, Frank Castorfs sista dagar som chef. Hans sätt att låta text och estetik samspela har varit en stor inspirationskälla och påverkat min egen syn på teater.
Vad är ditt konstnärliga motto när du jobbar med teater?
Jag jobbar ofta med att lappa ihop (både fysiskt och metaforiskt) idéer och material, jag blandar gärna visuell kultur, trash, mänskliga tillkortakommanden och maximalism – det är min konstnärliga strategi. För mig är världen en kaotisk plats som sällan ger någon mening. Jag vill skapa bilder som inte känns färdigtuggade. Det jag lämnar ifrån mig är inte färdigt, bilderna finner förhoppningsvis sin form för publikens ögon. En associativ drömvärld som existerar någonstans mellan 2D och 3D.
Vilken ingång hade du när du skulle skapa rum och kostym till En midsommarnattsdröm?
Min ingång var: att gå vilse i tid och rum. Shakespeares sätt att skriva som collage tilltalar mig. Tillsammans med regissören Melody Parker såg jag en uppsättning av pjäsen spelas på The Globe i London, Shakespeares egen teater. Det var intressant och inspirerande att få se pjäsen spelas på sin ursprungliga spelplats. Pjäsen har tre platser: Aten, skogen och teatern. Å ena sidan var jag intresserad av att rummet blir en spelplats för skådespelarna att frammana fiktionen för oss, lite som på Shakespeares tid, då själva teaterns arkitektur var pjäsens scenografi. Samtidigt är jag lite trött på det tomma, "neutrala" rummet och har därför försökt fokusera på fragment ur de olika spelplatserna, och ta till vara på den drömska kvaliteten. Och färgen blå är viktig, dels som association till teatersalongens blå inredning, men också den grekiska flaggan, och tanken på himmel och hav, de stora, eviga bilderna.
Sedan har jag också tänkt på att vi jobbar i ett hus med sin egen teaterhistoria. Till den jättelika ridån som öppnar pjäsen har vi till exempel återanvänt tyger som sparats av teaterns tapetserare under årens lopp. Här finns spår av tidigare föreställningar, bl.a. Anna Asps Tartuffe, Viktor Brattströms Chicago och Lars Östberghs Shakespeare In Love. Jag vill skapa en polyfon värld där olika tecken samexisterar och blandas.
