Programtexter till föreställningen Monstrets tid
En värld full av monster
Monsterforskaren Bo Eriksson skriver om monstrens olika skepnader och roller genom historien. Strider mellan monster och hjältar aktualiserar den urgamla kampen mellan natur och civilisation, kaos och ordning, odjur och människa. Vi tycks skapa de vidunder vi behöver – och med det följer att en del oförtjänt pekas ut som monstruösa.
Det råder monsterfeber i populärkulturen. Blodtörstiga bestar, galna clowner och hjärndöda zombier hotar, jagar, lemlästar, mördar och äter människor. Hjältarna rycker ut för att ha ihjäl dem, likväl kommer monstren tillbaka, gång på gång, i nästa film, avsnitt eller bok. Att monster tycks ha överlevt på ett eller annat sätt och ständigt dyker upp i världshistorien och i populärkulturen säger mer om skaparna av monstren än om själva varulvarna, vampyrerna och de bestialiska seriemördarna som härjar i litteraturen och på film. Monster finns så länge som vi människor existerar, för det är vi som skapar dem.
Vad är då ett monster? Sett till etymologin kommer monster av latinets monstrare med betydelsen "att visa" och av monere "att påminna om", "att varna" och går tillbaka på den antika romerska civilisationen. En annan förekommande term i antikens Rom var prodigium och portentum, båda i betydelsen "förutsäga", "förutsägelse". De gamla grekerna talade om samma sak när de sade teras, som avsåg antingen något som visar sig eller en fysisk avvikelse. Teratologi, läran om missbildningar, kommer av teras. Antikens monster, monstrum respektive teras, utgjorde således tecken, järtecken, en varning till människan och betecknade en monstruös fysisk avvikelse av något slag som till exempel kalvar födda med två huvuden eller människor med missbildningar.
”Monster vakar vanligtvis över gränser och gränsområden; de agerar väktare på olika sätt.”
På andra håll i världen, där latin och kristendomen inte spelat samma dominerande roll, eller inte fanns alls, användes andra termer för att tala om monster och skräckvarelser. I medeltidens Kina användes till exempel termerna guaiwu och yaoguai om "märkliga varelser" samt fenyang som beteckning för "monster på jorden". Också i Japan har monster gått under flera namn, som till exempel bakemono, obake ("föränderliga ting") och yokai.
Monster är dock så mycket mer än bara en språklig term – det är en företeelse med många resonansbottnar. Monster vakar vanligtvis över gränser och gränsområden; de agerar väktare på olika sätt. Det kan vara att drakar vakar över en stor skatt i berget eller helvetshundar och hiskeliga demoner som vaktar ingången till dödsriket.
De bevakar inte bara gränserna, de kan också överträda dem eller provocera andra att göra det. I det forntida Beowulfkvädet (600-tal) beskrivs hur en träsklevande monstervarelse vid namn Grendel beger sig från sina våtmarker till stormannahallen för att frossa på människorna som lever där. Han sprider död och kaos. För att ha ihjäl Grendel tvingas hjälten Beowulf bege sig till monstrets boning, som ligger i utmarkerna – en plats där civilisationen upphör. Strider mellan monster och hjältar oavsett tid och plats aktualiserar den urgamla kampen mellan natur och civilisation, kaos mot ordning, odjur mot människan. Än i dag förs den striden.
Monster har också med kropp att göra. Ofta är de stora och ser farliga ut. Som Godzilla och King Kong, de är jättelika bestar. En liten myra skrämmer sällan, men uppförstorad eller klonad i jättelik storlek, ja då sprider den skräck i människornas samhälle. Kroppen är en viktig skrämselfaktor. Kroppsformerna kan blandas på ett skrämmande vis. Draken kombinerar tre djurarter: den giftiga ormen, det farliga kattdjuret och rovfågeln. Kroppen kan vara satt i fasansfull förruttnelse, som hos zombien, där lemmarna plötsligt kan falla av. Det är både äckligt och skrämmande.
”Människor med fysiska avvikelser, exempelvis abnormt stora penisar, uppförstorade huvuden (vattenskalle) eller puckelrygg, visades upp.”
Även människan har betraktats som monster. I romarriket gick freaks att beskåda och sannolikt också köpa på en speciell marknad, teraton agora. Människor med fysiska avvikelser, exempelvis abnormt stora penisar, uppförstorade huvuden (vattenskalle) eller puckelrygg, visades upp. I kategorin insorterades även kortvuxna och "jättar", människor av osedvanlig storlek. De hämtades in från Roms alla gatuhörn och provinser. Likt vampyrer lapade åskådarna i sig kroppsliga defekter och andras olycka – för de antika kritikerna av dessa marknader var det publiken som var monstren.
Traditionen att visa upp människor som monster levde sedan kvar i västerlandet. Under 1800-talet visade cirkusdirektörer och utställare upp vanställda människor, människor från andra länder, ”främmande” folkslag som till exempel nordamerikanska urinvånare, asiater och afrikanska slavar, exotiska och missbildade djur och märkliga havsvarelser, levande eller döda specimen. Det monstruösa uppträdde tillsammans med det groteska, människa med djur och det levande med det döda.
Även om man upphörde med freakshows i början av 1900-talet finns ändå företeelsen kvar i viss form. För vad är väl dokusåpor – där människor, som regel unga, filmas under ovanliga förhållanden med fri tillgång till alkohol – annat än ett slags nutida freakshows? Deltagarna uppmuntras med sprit och löften om kändisskap till att överträda moraliska gränser - de kilar in till varandra i tron att ingen ser och delar bädd, allt medan kameran dokumenterar och åskådaren suger i sig, som en vampyr.
”En annan kategori av monster är de som vi skapar av rädsla, hat och osäkerhet.”
En annan kategori av monster är de som vi skapar av rädsla, hat och osäkerhet. Det finns alltid människor som står vid sidan av och betraktar och känner att samhällsgemenskapen inte är för dem. Det är lätt att bli den utpekade på skolgården eller på arbetsplatsen, den som inte är som alla andra. Den som inte bär de moderiktiga kläderna eller inte förstår språket.
Vi har omdefinierat monstret sedan antiken, det är uppenbart. I dag är det inte någon, i alla fall borde de vara få till antalet, som på fullaste allvar tror att ett barn med funktionsnedsättning är ett tecken på Guds missnöje. Inte heller tror vi på monster i dag, även om vi älskar att läsa om dem, se dem på skräckfilm och tillåter barnen leta efter och samla på pokémon med sina telefoner. Monsterforskarna talar i stället om kulturell ångest, genusroller, sexualitet, queer, social marginalisering, etnicitet, identitet, global kapitalism, postkolonialism etcetera. Det är också därför det finns så många av skräckvarelserna. Vi har de monster vi förtjänar samtidigt som somliga som görs till monster inte förtjänar det.
Bo Eriksson
Historiker, författare och monsterforskare
