PROGRAMSERIE OM LARS NORÉN VÅREN 2021

Lars Norén: Varför vill du sätta upp EN FRUKTANSVÄRD LYCKA?

Suzanne Osten: Här fanns det många saker som jag ville undersöka. Förutom att jag blev berörd av pjäsens figurer ville jag undersöka mitt förhållande till naturalismen eller realismen. Här finns ett scenspråk som jag faktiskt aldrig har arbetat med tidigare. Jag har tyckt att det varit bedövande tråkigt med en typ av realism, där folk äter, sover, tänder cigaretter, en slags TV-realism, som jag aldrig tyckt fungerat på teatern. Jag har sökt helt andra sceniska uttryck – även i den här pjäsen, med sin magiska naturalism med rinnande badrumskranar och kök och hemliga prång. Vi försöker ju maximera naturalismen och sen försöker jag kombinera den med en typ av förenklingar och ”språngartade” skådespelar-insatser – få med hur dom plockar impulser ur rekvisitan. Det står i linje med vad jag gjort tidigare med skådespelare, men med nya rumsliga krav.

Lars: Varför kallar vi den för en komedi?

Suzanne: Jag tyckte att det fanns vansinnigt mycket humor i den. – Jag skrattade själv när jag läste den första gången för jag tyckte det var en parodi på saker jag själv hade sagt. Det fanns också ett väldigt motstånd inom teatern, man tyckte det var den svartaste pjäs som överhuvudtaget funnits, och då kom ju den här idén upp att vi skulle benämna den som en komedi, ta fasta på det komediantiska, den svarta humorn är också ett utopiskt element i teatern, som jag har prövat tidigare. Tragedin är statisk i sitt budskap. Skådespelarna tyckte också att det var en mycket svart pjäs, men när vi läste den högt skrattade vi väldigt mycket, det var som om det fanns massor av dold komik, situationskomik. När man tar sig själv på dödligt allvar så uppstår en komisk situation och det har vi då försökt renodla och försöker hitta ingångar och publiken får en komediprolog som nyckel.

Lars: Pjäsen handlar om ambivalens – i varje menig finns tre eller fyra utsagor, varför? – Jag tror att det är det som vi måste ta vara på, jag tror att det är det som är vår identitet och det som alltid till slut exploderar och segrar. Jag vill lägga fram en nästan arketypisk kon-fliktsituation som personerna nästan inte blir medvetna om förrän dom tvingas formulera den eller förrän deras undermedvetna läcker ut och överröstar deras ideologi och beslut.

Suzanne: Det finns ett krav utifrån på förenkling vad det gäller gestaltandet av mänskliga konflikter, det finns en teatersanning som är mera sann än sanningen. Dom här männi- skorna – finns dom? var ju frågor som vi fick, vad är det här för människor, varför ska man överhuvudtaget skildra dom här människorna, om dom finns? Min ingång var, att det här handlar om mej och att det inte är möjligt att göra en pjäs om den inte handlar om mej. Det finns teatrala för-höjningar, ateljén, dom exklusiva möblerna, som nästan fungerar som historisk rekvisita, men det finns inte nånting här, inför vilket jag, tyvärr, kan ställa mej åt sidan och säga: det här berör mej inte. Ja, det är ett ställningstagande. Vi tänker oss: ”för vilka är den här pjäsen i första hand en samvetsdiskussion?” och om den fungerar på dom, så kommer den att bli angelägen för många fler. Och så har ju den ”enklaste” barnteaterpjäs definierats, gör man en skilsmässopjäs för 7-åringar, så kommer den att beröra andra grupper. På det sättet så är det här ett likadant arbete, med referensgrupp som vi testar text och uttryck på. Vi är ju alltid rädda för att bli beskyllda för att vara ytliga, eller för att vara sentimentala, det är två fallgropar, eller obegripliga?

Lars: Det tror jag inte man ska vara rädd för. Jag tror att om man är ärlig så kan man gå hur djävla långt som helst, faktiskt.

Suzanne: Det tror jag också. Vi har haft ett nyckelord och det är ordet ”autentiskt”, det har vi använt både mot varandra och för arbetet kan man säga, och det har varit styrmedlet i den här väven av ord, när talar dom/vi sanning?

Lars: Det finns nästan som ett grundämne i den här pjäsen att alla personer har två sidor, killarna har dubbel sexualitet. Tessa som lever tillsammans med Teo kan mycket väl tänka sig att ha ett förhållande med hans bäste vän och Erik som är gift med Helen uttrycker plötsligt en förälskelse i Teo på slutet.

Suzanne: Samtidigt så har dom här fyra personerna fyra olika språk. Det har varit väldigt användbart i arbetet, när vi gjorde sådana bestämningar och när man kunde se att språket är väldigt konsekvent, och olika. Sen tycker jag att det har varit spännande att skådespelerskorna och skådespelarna och rollfigurerna, herrarna och damerna, skiljer sig både språkligt och arbetsmetodiskt åt. Det är en teori som har jag haft anledning att försöka utöva praktiskt i tio år. Jag tycker att du beskrivit två slutna killar med ganska mycket mera förträngningar, och två mera öppet neurotiska och därmed också känslomodigare kvinnor. Det är också så vi arbetar; det är skillnad, en kulturell skillnad, mellan manliga och kvinnliga skådespelares metoder. Jag vet inte om du har sett nånting av det, tycker att det stämmer. Jag har blivit häpen över att det är så.

Lars: Varför valde du just dom här skådespelarna? Såg du dom framför dej, såg du dom i texten eller...

Suzanne: Nej, jag tänkte att dom var djärva.

Lars: En sak som jag tror att jag har förstått. Det är att det har varit svårare att arbeta med den här pjäsen än det brukar vara, eftersom den saknar kontinuitet. Dom måste på samma ställe uttrycka sorgen inne i vreden, glädjen i tillbakadragandet etc – ty även om det finns en utveckling hos personerna så får dom inte beskriva utvecklingen eller en sens moral som dom kan gå runt kring som en... skulptur och ha tittat på utan det är snarare som ett kalejdoskop som dom i samma minut skulle behöva vrida om sin själ på hela tiden för att kunna se in i, för att ändra läge.

Suzanne: Ja, jag tycker den hör pjäsen är fruktansvärt politisk, därför att den handlar om språket och när jag fick syn på att dom här personerna talade med så olika behov och sådana olika språk, så fick jag syn på en sådan förfärande del av verkligheten, som inte gör det lättare att arbeta politiskt, men i alla fall inte gjorde mej nedstämd och jag lägger ju inte ned mina förhoppningar om att det går att förändra saker. Jag tycker att pjäsen är uppskakande, därför att den delar upp världen i ännu större komplikationer, den förnekar inte, och det gör det jobbigt för en, men den tar inte väck någon slags optimism om att det är meningsfullt. Det var Helge, som är en ganska tyst person, som efter att vi hade pratat i ett par månader, sa: ”Det finns nånting bra med dom här människorna i den här pjäsen i alla fall, dom försöker tala, dom försöker beskriva nånting!” Tycker man dom är hopplösa, så är det bara för att dom försöker, och då är dom inte hopplösare än vi själva, för vi försöker ju också. Dom försöker, dom ger inte upp, dom är patetiska, det är överspel, dom är narcissistiska, dom är gräsliga bitvis eller ömkliga eller roliga, men dom försöker, och det är den solidariteten som vi då har formulerat, överensstämmelsen också med våra motiv, och jag menar vi försöker också. Därför är inte pjäsen hopplös.

Lars: Vad har jag gjort under arbetet? Försökt knäcka rygg-raden på pjäsen – den håller. Hur tror du det kommer att gå för personerna...