Teater

Tiden är vårt hem

Det är äntligen sommar. Syskon och barndomsvänner sammanstrålar i en omöjlig ringdans. Blir detta deras sista sommar tillsammans? När Eirik Stubø sätter upp Lars Noréns pjäs "Tiden är vårt hem" är det med en namnkunnig ensemble: Rebecka Hemse, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Léonie Vincent, Sofia Ledarp, Magnus Krepper, Natalie Minnevik, Sven Ahlström, Annika Hallin och Johannes Bah Kuhnke.

Biljetter

På det här evenemanget krävs från 1 december 2021 vaccinationsbevis av dig som besökare. Läs mer här om vad som gäller.

Luften vibrerar av förväntningar när det är dags för syskon och barndomsvänner att mötas upp i ett somrigt Skåne. Några är bofasta, andra sommargäster, några är gifta och andra skilda. Det var länge sen de sågs. Rötterna ligger djupt i den skånska myllan. Här pulserar också besvikelser från det förflutna. Trots att deras öden är så tätt sammanflätade bär var och en sin särskilda historia. En gång var detta ett hem på jorden, men hur fångar man den tid som flytt? Stark kärlek binder den ena till den andra i en omöjlig ringdans. Blir detta deras sista sommar tillsammans?

Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem handlar om längtan, hemkomst och tiden som går utan återvändo och dialogen balanserar oupphörligen på gränsen mellan tragik och komik. Det är snart 30 år sen pjäsen skrevs, men de mänskliga och politiska frågor som den berättar om tycks evigt aktuella.

Den norske regissören Eirik Stubø kommer nu tillbaka till Stadsteatern med iscensättningen av Lars Noréns pjäs från 1992. På Stadsteatern har Stubø tidigare satt upp flera kritikerrosade föreställningar som Stillheten, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.

Lars Norén (1944-2021) är svensk samtids mest internationellt spelade dramatiker. Blandningen av tungsint relationsdriven dramatik och en svart humor har i folkmun skapat begrepp som "Norén-jul". Han debuterade som poet och fick sitt stora genombrott som dramatiker i början av 1980-talet med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.

Han gjorde ett stort antal uppsättningar för radio, tv och på scener som Dramaten, Comédie Française i Paris och Det norske teatret i Oslo. Han var konstnärlig ledare för Riksdrama på Riksteatern 1999-2007 och för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Recensionscitat

"Det här är välspelad klassisk Norén-sommar" Kulturnytt, SR

"Eirik Stubøs koncentrerade och genommusikaliska regi bereder marken för ett ensemblespel av rent välsignade proportioner" Johan Hilton, DN

"Annika Hallins bistra svennebanan är ett av alla porträtt som jag kommer att bära med mig länge" Johan Hilton, DN

"… skådespelarna förlöser Lars Noréns text och ger den ett nytt hem vid Sergels torg." SvD

"… denna Eirik Stubøs kärleksförklaring, denna hommage till Lars Norén lyser lika starkt som den skånska sommarsolen." Expressen

"Som nattfjärilar rör sig personerna gång på gång in mot det ljus de tycker sig se hos varandra." Aftonbladet

"Under långa stunder är det så bra som teater kan bli." DN

"… att regi och ensemble så konsekvent håller fast vid det ruvande tillståndet gör föreställningen märkvärdigt fängslande 2021, och samtidigt i linje med Noréns teater i början på 90-talet." Aftonbladet

"Ensemblen är lysande överlag, men Rebecka Hemse är stjärnan i svärtan som krigsjournalisten Anna." DN

"Rebecka Hemse briljerar i sarkasmer som den förhärdade krigskorrespondenten Anna, nyss hemkommen från Kuwaitkriget." SvD

"Lars Norén har fått en kärleksförklaring." Expressen

Bilder
Medverkande

Textade föreställningar

Kulturhuset Stadsteatern har ett textningssystem som möjliggör att hörselskadade och döva kan ta del av våra föreställningar. Skådespelarnas repliker presenteras på en display som du får du låna av värdarna innan du går in i salongen. Du behöver inte ange vid bokning att du önskar display.

Tiden är vårt hem textas: 

Lördag 18 december kl. 19:00

Läs mer om våra textade föreställningar här.

Mat & dryck

Servering i Klarafoajén 

Under kvällarna är serveringen öppen i den trevliga Klarafoajén. Foajén öppnar en timme innan föreställningarna. 

Teatermiddag

Flera av Kulturhusets restauranger erbjuder specialkomponerade teatermiddagar i samband med föreställning. 

Restaurang ARTES – meny och bordsbokning
Restaurang Teaterbaren – bordsbokning

Eirik Stubø

Eirik Stubø, född 1965 i Narvik i Norge, är regissör. Han är utbildad på regilinjen vid Statens teaterhögskola i Oslo i början av 1990-talet. Därefter arbetade han under några år som husregissör vid Rogaland teater där han satte upp pjäser av Thomas Bernhard, Bernard-Marie Koltès och Harold Pinter med flera. Han har sedan dess gjort en lång rad uppsättningar på teatrar både i Skandinavien och i Europa. Ofta har han återkommit till dramatiker som Henrik Ibsen, Jon Fosse – och Lars Norén. På Stockholms stadsteater har han tidigare bland annat satt upp Noréns pjäs Stillheten, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården av Anton Tjechov, samt Ingenting av mig av Arne Lygre.

Eirik Stubø har under många år varit teaterchef både i Norge och Sverige, åren 1997-2000 för Rogaland Teater, 2000-2008 för Nationaltheatret i Oslo, 2013-2014 för Stockholms Stadsteater och 2015-2019 för Dramaten i Stockholm. Som regissör har han uppmärksammats med en rad utmärkelser både i Norge och utomlands, bland dem det prestigefyllda teaterpriset Obie Award (Off-Broadway Theater Award). Hans iscensättningar av både klassiker och nyskrivna pjäser är bland annat kända för sin avskalade enkelhet där han låter ordet och skådespeleriet stå i centrum.

Lars Norén – Dramatik

Lars Norén 1944-2021

Dramatik

1970 Kingdom Hotell, Sveriges Television

1971 Amala Kamala, Sveriges Television

1972 Box ett, Sveriges Radio

1973 Fursteslickaren, Kungliga Dramatiska Teatern

1973 Röster, Sveriges Radio

1979 Depressionen, Sveriges Radio

1979 Dräneringen, Sveriges Radio

1980 Akt utan nåd, Sveriges Radio

1980 Modet att döda, Sverige Television

1980 Orestes, Kungliga Dramatiska Teatern

1981 En fruktansvärd lycka, Taket, Stockholms Stadsteater

1982 Natten är dagens mor, Malmö Stadsteater

1982 Underjordens leende, Unga Klara

1983 Kaos är granne med Gud, Göteborgs Stadsteater

1983 München – Athen, Sveriges Television

1983 När de brände fjärilar på lilla scenen, Sveriges Radio

1984 Demoner, Stockholms Stadsteater

1985 Nattvarden, Kungliga Dramatiska Teatern

1986 Stillheten, Publiekstheater, Amsterdam

1986 Vilstolen (Aska), Teatret ved Sorte Hest, Köpenhamn

1987 Hebriana, Sveriges Television

1987 Hämndaria, Sveriges Radio

1987 Komedianterna, Sveriges Television

1987 Sakrament, Teater Galeasen (Günthers version av Fursteslickaren & Claudio Mantegna Portofolio)

1989 Endagsvarelser, Kassel Staatstheater, Tyskland

1989 Höst och vinter, Café Teatret, Köpenhamn

1990 Bobby Fisher bor i Pasadena, Sveriges Television

1991 Och ge oss skuggorna, Kungliga Dramatiska Teatern

1991 Sanning och konsekvens, Sveriges Television

1991 Som löven i Vallombrosa, Blätterschaffen Schauspiel, Bonn, Tyskland

1992 Sommar, Kungliga Dramatiska Teatern

1992 Tiden är vårt hem, Kungliga Dramatiska Teatern

1995 Blod, Betty Nansen Theater, Köpenhamn

1995 Trio till tidens ände, Sveriges Radio

1996 En sorts Hades, Sveriges Television

1996 Kliniken, Teater Plaza i samarbete med Uppsala Stadsteater

1997 Personkrets 3:1 (ingår i Mori di Classi)

1997 Rumäner, Teater Plaza

1997 Så enkel är kärleken, Vasateatern

1998 De saknade, Stockholms Stadsteater

1999 7:3, Riksteatern

1999 Skuggpojkarna (ingår i Mori di Classi), Riksteatern i samarbete med Kungliga Dramatiska Teatern

1999 Under, Riksteatern

2000 Om detta är en människa (Noréns dramatisering av Primo Levis bok), Riksteatern

2001 Akt, Riksteatern

2001 Kommer och försvinner, Riksteatern

2001 November, Det Norske Teatret, Oslo

2001 Tristano, Deutsches Theater, Berlin (titel vid urpremiären i Berlin, svensk titel Stilla vatten Riksteatern i samarbete med Judiska Teatern 2002)

2002 Detaljer, Det Kongelige Teater, Köpenhamn

2002 Tyst musik, Riksteatern i samarbete med Stockholms Stadsteater

2003 Krig, Théâtre des Amandiers Nanterre i samarbete med Riksteatern, turné 2004

2003 Kyla, Riksteatern

2003 Vinterförvaring, Nationaltheatret, Oslo

2004 Skuggbiografier, Västerås Teater

2005 Distans, Schaubühne, Berlin

2005 Lost and found, Nationaltheater Mannheim, Tyskland

2006 Allt … Innan, Stockholms Stadsteater

2006 Om ljuset, Stockholms Stadsteater

2006 Terminal 3 och Terminal 7, Riksteatern

2007 20 november, Theatre National, Bryssel

2007 Anna Politkovskaïa In Memoriam (ingår i Mori di Classi), Riksteatern i samarbete med Théâtre Nanterre Amandiers, urpremiär: Théâtre National Belgique, Brüssel

2007 Fördold, Kungliga Dramatiska Teatern

2009 Ljus, Det Norske Teatret, Oslo

2009 Ren I och Ren II, Théâtre du Vieux-Colombier Comédie Française, Paris

2010 Ett grått rum, Teater Terminal, Köpenhamn (fri grupp)

2010 Om kärlek, Kungliga Dramatiska Teatern

2010 Orestien (Noréns dramatisering av Aiskylos Orestien), Folkteatern i Göteborg

2010 Skalv, Folkteatern i Göteborg

2011 Skuggor, Sveriges Radio

2012 Fragmente, Folkteatern i Göteborg

2013 3.31.93., Stockholms Stadsteater

2015 Förnimmelse, Teater Terminal spelade på Copenhagen Stage Festival

2017 Stilla liv, Elverket, Kungliga Dramatiska Teatern

2017 Vintermusik, Stockholms Stadsteater

2018 Episod, Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Malmö Stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern, Uppsala Stadsteater, Riksteatern och Svenska teatern i Helsingfors

2018 Poussière, Comédie Française Paris

2019 Andante, Kungliga Dramatiska Teatern

2020 Son Fader Moder, Nationaltheatret, Oslo

Lars Norén – Litteratur

Lars Norén1944-2021

Prosa 

1968 Salome, Sfinxerna: Roman om en tatuerad flicka

1970 Biskötarna

1972 I den underjordiska himlen: Biskötarna II

2008 En dramatikers dagbok

2012 Filosofins natt

2013 En dramatikers dagbok 2005-2012

2014 Ingen

2014 Dramer Samhälle & Terminal

2015 Fragment

2016 En Dramatikers dagbok 20132015

2017 Efterlämnat

2017 Fragment ll

2017 Grannar (Novellix, textbidrag: De sista rummen)

2020 En Dramatikers dagbok 20152019

Poesi

1963 Syrener, snö

1964 De verbala resterna av en bildprakt som förgår

1965 Inledning nr 2 till SCHIZZ

1966 Encyklopedi

1968 Stupor: Nobody Knows You When You´re Down and Out

1969 Revolver

1972 Solitära dikter

1972 Viltspeglar (Göteborg: Författarförlaget)

1973 Kung Mej och andra dikter

1973 Dagliga och nattliga dikter

1976 Dagbok: Augusti-Oktober

1976 Nattarbete

1978 Order

1978 Hans Bellmer (med Ragnar von Holten, Norstedts)

1979 Den ofullbordade stjärnan

1979 Murlod

1980 Hjärta i hjärta

2016 Stoft

2021 LARS NORÉN AVGRUNDEN AV LJUS POESI 1962-

2016 (i urval av Mikael van Reis)

Utgivet på Albert Bonniers Förlag om inte annat anges.

Om Lars Norén av Sara Abdollahi

Dramatiker med öppen blick

Efter Lars Noréns alltför tidiga bortgång läste jag en artikel där David Lagercrantz berättar om hur han bland sin avlidne fars brev fann ett som stack ut: »Jag såg en ungdomlig, febrig handstil.« De flesta brev i Olof Lagercrantz brevsamling från 50-talet var skrivna på maskin. Men brevet som den unge Norén författade till journalisten på Dagens Nyheter var handskrivet och sökte bekräftelse. Lagercrantz återger fritt några glödande rader: »Om jag inte blir poet så dör jag. Säg det nu, säg sanningen: Har jag talang?« Då var Lars Norén femton år. Fyra år senare debuterade han med sin första diktsamling, Syrener, snö.

Redan från början satte Norén ett säreget avtryck i poesin under 60-talet, med den »schizoestetiska« strömningen, gjorde han sig till en mycket självständig röst. Den perioden kännetecknas av tre böcker: Inledning nr 2 till Schizz (1965), Encyklopedi 1–3 (1966) och Stupor. Nobody Knows You When You’re Down and Out (1968). Att läsa dessa böcker är en upptäcksfärd. De är filmiska med psykotiska visioner, sado-sexuella fantasier, samtidspolitiska problem, tvångsföreställningar och schizofrena orörlighetstillstånd. Skrifterna har djup politisk bäring där livet blir konfliktfyllt, psykotiskt, kaotiskt. Den egna personen utelämnas, bildspråket reduceras till kärnord: ord lyfts fram, som i sin konkretion integrerar både känsla och förnuft. Men han skulle komma att överge dikten för dramat.

»Du lever och går annorlunda när du skriver poesi«, en ung Lars Norén, fortfarande rökare, tar ett bloss. Intervjun är från 1981, Norén berättar hur han började skriva dramatik i början av 70-talet. Det mycket korta och kärnfulla klippet avslutas med att han läser ur diktsamlingen Hjärta i hjärta (1980). Den diktsamling förlaget uppger är författarens »avsked till poesin«. Sitt avsked till poesin förklarar Norén själv med att diktsamlingen orsakade ett »oerhört bildflöde inom mig, som sedan inte hejdades. Bilderna bara kom oupphörligt … Sedan försökte jag hitta mer lugna skrivsätt.« Hur scenrummet kom att bli »ett slags skydd mot de poetiska bilderna som så lätt tar överhanden«. Skapandet och skapelsens närhet till utplåning var en anledning till att Norén en gång övergav lyriken för dramatiken.

Om Stupor skrev poeten Erik Beckman i sin recension att Noréns dikter inte gör världen bättre utan mer innehållsrik. Jag håller med och tänker att det gäller författarskapet och dramatiken i stort.

Dramatikerdebuten kom med Fursteslickaren (1973) på Dramaten. En pjäs om kompositören Andreas på 1600-talet som underkastas den faderliga furstemakten och går under. Fem år tidigare hade 68-rörelsen tagit fart och idealet var under en tid att det författaren skrev på kammaren också skulle fungera i talarstolen. Teaterkritikerna såg inte nådigt på att Norén inte skrev enligt den tidens plakatpolitiska manér.

Den dramatiska framgången får Norén i pjäser om storstadsintellektuella och deras supande och förluster, som i En fruktansvärd lycka (1981).

Genombrottet kommer 1982 med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.

Lars Norén har alltid varit intresserad av politik och samhälle. Men han har aldrig varit någon övertydlig författare med syfte att agitera.

För Norén är ambitionen i stället att genom språket undersöka jaget. Vem är det jag som framträder i världen genom språket? Vem är jag bortom språket? Vad kan vi egentligen säga till varandra? Vad finns att höra i tystnaderna? Lars Norén var ett vandrande öra med supergehör. »Jag hör på en människas röst om den inte är ärlig just då. Man behöver inte döma människor för det men jag kan reagera med hela kroppen. En röst kan väcka min vrede, det måste handla om minnen från barndomen.«

Hos Norén är tid, längtan, minne, glömska, hem och hemlöshet återkommande teman. Han arbetar med dessa grundläggande och återkommande mänskliga frågor genom att behandla språket som minnets moder.

Tiden är vårt hem (1992) är en pjäs om tiden som går utan återvändo. Dramat hör tematiskt ihop med pjäserna som brukar kallas ”sommarpjäserna”. De skrevs under en period när Lars Norén huserade som dramatiker vid Dramaten. Platsen är en liten by i Skåne, där flera av pjäsens karaktärer är födda. Några har flyttat och nu kommer de tillbaka till sommarhuset.

Ovanligt många personer står på scenen; Anna, hennes arbetslöse man Harald, hennes bror dramatikern Jakob, hans dotter Muller, lantbrukaren Nils, hans fru Prick som är bibliotekarie, Julia deras funktionsvarierade dotter, kantorn Erik, hans fru Greta och brodern Tomas. Här utvecklas en Tjechovsk dramatik där Norén låter olika generationer mötas i solnedgången för att utforska deras relationer till varandra och ”weltschmerz” (världssmärtan).

Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver träffande den tomhet som den senmoderna människan kan känna inför livet: »Melankoli definieras som förlust av något man inte vet vad det är. Det kan bara upplevas som tomhet.« Hon menar att vi saknar något existentiellt, det kan vara ett sammanhang eller en berättelse att känna igen oss i. Den som lever i detta samhälle får finna sig i »att det anomiska tillståndet inte är effekten av, utan villkoret för, detta samhälles existens.« Och det är ingen terapi Norén sysslar med. Tvärtom har han själv hävdat att skrivandet kan fördröja eller konservera problem och trauman.

Men det finns allt färre rum som härbärgerar svaghet, sjukdom och människans skröplighet. Vår tid har en tendens att vilja täcka över omoral och förfall. Det finns ett begär efter renhet. Men vad ska vi ha litteraturen till om den inte får kännas på riktigt, försätta oss i osäkerhet, sårbarhet, kasta oss ut i andra(s) verkligheter? Redan Friedrich Nietzsche visste att den enda sanningen är att sanningen är ful, att vi har konsten och litteraturen för att inte gå under på grund av den. Lars Noréns litteratur fortsätter att öppna och undersöka också den fula sanningen om oss själva. Också om det inte är någon stor sanning utan en liten.

Lars Norén har alltid fördjupat sin kritik av språket, av hycklandets språk, maktens språk och av det överflödande tomma språk som uppstår inom den kommersialiserade kulturindustrin. Norén har lärt oss att ett slappt språk inte duger. Det går inte att tala som om språket inte vore en avgrund mellan historiens ondska och existentiella bråddjup. Som om senkapitalismen inte urholkar språket och litteraturen. Det händer överallt nu. Jag tror att den typen av litteratursyn kommer att bli vanligare och vanligare: diktaren som diktatur, texten som accessoar till författaren.

Frankfurtskolans Theodor W. Adorno hävdade att all tydlig framställning är en eftergift åt konsumtionen. Den typen av litteratur gör världen ytterligare en smula mer säljbar. Om den justerar sitt varumärke, redigerar Lars Norén fram liv. Det är främst språklösa människor som uppmärksammas av Norén. De sammanbinds men tillåts också att få leva sina erfarenheter, tala sitt unika språk.

Kruxet är att Norén aldrig stannar i realismens smuts, verkligheten är hela tiden skruvad och upphöjd. Han står där på en stinkande soptipp, all smuts skall ut. Vi tvingas konfronteras med den och står ut, med god lust. För att han har integritet och fixar det estetiskt.

Man kan inte bli annat än lycklig över känsligheten och precisionen i arbetet, hur orden aktiveras och aktiverar. Den här uppmärksamheten, vilken finns hos Norén genom språkets materialitet, de ord han väljer, hur de placeras på boksidan och i skådespelares munnar, hänger ihop med en vidare noggrannhet, existentiell i sin omfattning. Som alltid när någon är hängiven och skicklig ser det självklart och enkelt ut. Man kan också bli rädd. Eftersom det är en erfarenhet som inte går att göra ogjord. När det nu är bevisat att det går att skriva den här sortens litteratur, vilka argument förutom lathet, ängslighet och kommersialism finns det för att inte göra det?

Döden och dödsmedvetandet var ständigt närvarande i Lars Noréns arbete. I ett samtal med Pia Forsgren i samband med uppsättningen av Stilla vatten på Judiska teatern berättar Lars Norén om saknaden att det handlar om känslan av att vi alla redan är döda. Att det bara är en fråga om tid. »Jag vet att vi, inom kort, inte finns. Döden är alltid… Om fyra personer står på scenen så är döden den femte som alltid är där. Samma död finns i det förflutna och framtiden.«  

Den riktiga döden är inget annat än stum. Jag tror inte att jag är ensam om att känna en ödslig saknad inför att inte få fortsätta att se världen genom Lars Noréns öppna och klara blick. Hans otroliga omsorg och kärlek till språket, samhället, människorna. Men där öppnar sig också hoppfullheten. Inte hos döden. I livet, hos språket: det Lars Norén har lämnat kvar åt oss, det vi rår över. 

Och som Lars Norén själv säger i ett program om tid: »När de som minns oss dör, det är då vi dör på riktigt«

Sara Abdollahi, Litteraturkritiker och essäist

Introduktionsfilm

Remote video URL