Om föreställningen
Den 17 september 2013 dör musikern, journalisten och författaren Kristian Gidlund endast 29 år gammal i cancer. Efter sig lämnar han bloggen I kroppen min som under hans sista år i livet blev miljoner människors existentiella andningshål. Med sitt direkta tilltal och sin starka angelägenhet att lyfta sina tankar om döden, och inte minst vikten av att verkligen leva, berörde hans texter hela Sverige. Parkteatern i samproduktion med Riksteatern låter nu för första gången Kristians texter ta plats på en teaterscen i en dramatisering av Jani Lohikari och med regi av Johan Paus. Musiken är specialkomponerad för föreställningen och framförs live på scen av Mats Björke, Kristians barndomsvän och tidigare medlem i hyllade bandet Mando Diao.
"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden." (Kristian Gidlund 1983-2013)
I Johan Paus regi följer vi en man spelad av Razmus Nyström. Mannen är fångad i ett mellanrum mellan liv och död. Fast i en explosion där katastrofen ännu inte har inträffat. Det oundvikliga kommer att ske. Men när? Med en brinnande angelägenhet och en starkt fysisk dynamik utforskar mannen meningen med livet såväl som med döden. Kristian Gidlunds ord bär oss genom en resa i livets slutfas och hjälper oss att gripa ett intensivt tag om nuet.
Läs Kristians blogg I kroppen min.
I kroppen min är en samproduktion mellan Parkteatern - Kulturhuset Stadsteatern och Riksteatern.
Recensionscitat
"Hyllning till modet – och om att verkligen leva" SvD
"Iscensättningen är en hyllning till modet att möta döden med öppna ögon och vass penna" SvD
"Mats Björkes musik och ljudbilder ligger som en tät kuliss av liv under orden och pumpar än adrenalin, än smärtsam sorg" SvD
"Det är just i rörelsen mellan uppgivenhet och eufori som föreställningens verkliga styrka ligger" DN
"Med envis frenesi klamrar sig både Nyström, föreställningen och i slutändan även Gidlund fast vid viljan och uppmaningen om att existera" DN
"Samspelet mellan Nyström och Björke är något av det allra bästa med föreställningen. Björke speglar Nyströms glädje och ångest i musiken, men också i sitt eget minspel. Han sitter bakom sina syntar, som någon slags gud som betraktar människans naiva hopp om att övervinna döden." Expressen
"Nyström bjuder också på en mycket stark scennärvaro" Expressen
