Teater

En droppe honung

Helena Bergström och Molly Nutley spelar mor och dotter i denna moderna klassiker som skakade om den brittiska teatern när den kom på 50-talet. En lika rå som ömsint skildring av två arbetarklasskvinnors liv i en vilsen värld som slits sönder av hat och motsättningar. Philip Zandén regisserar denna pjäs som har blivit brännande aktuell i vår tid.

Biljetter

När sjuttonåriga Jos mamma Helen rymmer med en bilhandlare och lämnar henne tröstar hon sig med sjömannen Jimmy, som lovar att gifta sig med henne men istället går han till sjöss. Konststudenten Geoffrey flyttar in hos sin vän Jo när hon blir gravid, stöttar och axlar rollen som extra-pappa. När Helen oväntat kommer tillbaka sätter hon hårdfört stopp för det okonventionella arrangemanget.

En droppe honung fick ett enormt genomslag när den hade premiär 1958. Att med nyanser och sympati skildra människor som lever i samhällets marginaler var något helt nytt och något den blott nittonåriga Shelagh Delaney saknade på teatern. Pjäsen skrev Delaney på tio dagar och den blev efterkrigstidens mest spelade brittiska pjäs skriven av en kvinna.  

På Kulturhuset Stadsteatern regisserar Philip Zandén och lyfter pjäsen in i vår tid och ger jazzen som finns inskriven i pjäsen en modern ton. Kompositören Gustav Lindsten, som har en bakgrund inom såväl elektroakustisk musik som opera, har specialskrivit musik för uppsättningen. Den danske scenografen Benjamin La Cours scenografi är inspirerad av brutalistisk arkitektur. Helena Bergström och Molly Nutley spelar mor och dotter, i övriga roller ser vi Henrik Johansson, John-Alexander Eriksson och Simon Edenroth. 

Recensionscitat

"Helena Bergström gör praktroll" SvD

"Hon låter Helen vara nästan komisk, men bara nästan. Det är bra gjort." SvD

"Jag njuter av att se Helena Bergström glida över sitt enorma register, med samma komplexitet som Blanche i Linje LustaExpressen

"Bergström och Nutley spelar öppet och sårigt ... Omkring de båda kombattanterna rör sig ett spökgalleri av mansgestalter till tonerna av nykomponerad jazz." Expressen

"Henrik Johansson gör mammans sluskige make till ett stand-up-nummer med drag av Ricky Gervais i The Office." Expressen

"Sjömannen Jimmy - väl tolkad av John-Alexander Eriksson" SvD

"underbart självlysande, är Simon Edenroth som träder in i handlingen som den unge homosexuelle Geoff som osjälviskt stöttar Jo under hennes graviditet." Expressen

Bilder
Medverkande

Introduktionsfilm

Remote video URL
Om Philip Zandén

Philip Zandén, född 1954 i Göteborg, är regissör och skådespelare. Efter arbeten som scenarbetare och rekvisitör utbildade han sig åren 1976-79 på statens scenskola i Malmö. Direkt efter avslutad utbildning anställdes han på Stockholms stadsteater och medverkade i två uppsättningar under sitt första år här. Med titelrollen i Amadeus 1981 kom hans genombrott som skådespelare och han gjorde under 1980-talet en lång rad betydande rolltolkningar på Stockholms stadsteater, bland andra Raskolnikov i Brott och straff 1982. Han blev också uppmärksammad för sina roller i Suzanne Ostens filmer Bröderna Mozart 1986 och Skyddsängeln 1990, för den senare nominerades han till den europeiska filmutmärkelsen Felixpriset.

I början av 1990-talet bosatte han sig i Danmark, han regisserade, arbetade som lärare vid filmskolan och gjorde roller för framförallt film och teve. Han debuterade som operaregissör med Enleveringen ur seraljen på Intima teatern i Malmö 1995. Åren 1998–2000 var Philip Zandén chef för Malmö musikteater. 2002 hedrades han med Svenska Dagbladets Thaliapris för sin tolkning av titelrollen Albert Speer på Göteborgs stadsteater. Uppsättningen gjordes även i en teveversion med titeln Gåtan Albert Speer.

Philip Zandén har mottagit Svenska Akademiens Carl Åkermarkstipendium 2001 och den kungliga medaljen Litteris et artibus 2003. De senaste tjugo åren har han kontinuerligt varit verksam som så väl regissör som skådespelare inom både tal-och musikteater. På Kulturhuset Stadsteatern har han senast varit aktuell med sina iscensättningar av Älskarinnor 2019, Ett Dockhem 2, 2018, och Bortförd vid midnatt 2017.

Om Shelagh Delaney

Känsligheten bakom en osentimental blick

Jag vet ingen period i den moderna teaterns historia som varit lika rik på löften som det sena 50-talets England. John Osborne, Harold Pinter, Arnold Wesker, John Arden och den sensationellt unga Shelagh Delaney.  De bildade ingen skola, vilket inte hindrade att titeln på Osbornes genombrottspjäs – Se dig om i vrede – snabbt gav upphov till gruppbeteckningen Angry Young Men, "de arga unga männen". Pinter jämfördes snarare med Beckett och Arden gick tidigt sin egen väg, omtalad som en "engelsk Brecht". Generationskänslan var inte desto mindre en förenande länk. Varför just där och då? En enkel förklaring är att teatern alltid har haft en stark ställning i den engelska offentligheten. Från Shakespeare till West End. En annan är att Churchill hade gjort sitt och att det samhälle som kriget dolt (eller glömt) åter började bli synligt: klassklyftorna, det ålderdomliga skolsystemet, rasismen, imperiet som lossnade i fogarna, den sexuella dubbelmoralen. Det fanns tusen anledningar att bli arg.

En droppe honung blev en omedelbar succé vid urpremiären den 27 maj 1958, låt vara att enstaka invändningar inte saknades. Redan en månad senare kunde man på Dagens Nyheters teatersida läsa om uppståndelsen kring den nittonåriga och skoltrötta fröken som på mindre än två veckor hade ställt samman detta frispråkiga nutidsdrama: "Miss Delaney har debuterat som konsekvens av en teaterkväll i Manchester, där hon såg Terence Rattigans senaste – Variations on a Theme med Margaret Leighton i huvudrollen – och kom fram till uppfattningen att hon själv kunde göra något bättre."

Terence Rattigans namn återkommer i referaten av hur Shelagh Delaney över en natt bröt med en lång och välbevarad tradition i brittisk teater: komedier à la Noël Coward och ett slags Ibsen light om medelklassproblem för en belåten medelklasspublik. Delaney pekade själv på Rattigans "okänsliga porträtt av homosexuella personer".

Till det omedelbart gripande i En doft av honung hör scenerna med Goeff, en homosexuell ung man som träder in i handlingen som stöd för Jo när hon är gravid. Barnets far är till yttermera visso svart. En kort replikväxling – som i förbigående – är allt som behövs för att sätta ljus på de tidstypiska fördomarna. Det är Jo som frågar pojkvännen, en sjöman tillfälligt i land: - Kommer din släkt från Afrika? Han svarar: - Nej, från Cardiff.

Shelagh Delaney blev genast adopterad av de arga unga männen, som om hon hade skrivit det autentiska nutidsdrama som tiden ropade på, med rollfigurer som inte lät som om de hade pluggat i Oxford: "Den som ändå fick jobba. Jag fryser och skorna läcker … det här råtthålet … " Dialogen är full av den sortens lakoniska upplysningar.

Framför allt blev Shelagh Delaney adopterad av Joan Littlewood, en av de drivande krafterna bakom kollektivet Theatre Workshop i Londons East End. Littlewood, en svuren fiende till West End, regisserade själv uruppförandet av En droppe honung och har senare framhållit både förtjänsterna och svagheterna i detta förstlingsverk. Lysande dialog – svagare dramaturgi. Vanliga nybörjarbrister.

Alla kritiker var heller inte nöjda, intrigen med en sjuttonårig flicka som vill sluta skolan och en alkoholiserad och vulgär mamma som försvinner med en slusk utmanade naturligtvis den goda smaken. Å andra sidan gick det inte att blunda för att Shelagh Delaney kunde skriva, det hade hon visat i unga år, planerna på en roman tog i själva verket dramatikens väg. Hon hade inte tålamod att vänta. Andra och mer erfarna författare kunde kanske tala med myndigare stämma – hon talade ur egen erfarenhet, inte ett ord för mycket, som när Jo och hennes mamma, Helen, flyttar in i ett nytt kyffe:

JO

Regnade det när du tittade på lägenheten?

HELEN

Lite sjabbig är den faktiskt.

JO

Du ska jämt ha så bråttom. Tänker dig aldrig för.

HELEN

Äsch, vi kan alltid hitta nåt annat.

De fördomsfria kritiker som välkomnade En droppe honung noterade känsligheten bakom den osentimentala blicken. Kenneth Tynan talade om "doften av liv". Även Bernard Levin såg något genuint i det som andra upplevde som provocerande. Snart nådde den internationella succén både Broadway och våra breddgrader, där Birgitta Ulfsson och Gun Arvidsson fick sitt stora genombrott i Helsingfors respektive Göteborg.

Tony Richardsons vackra och fortfarande sevärda film från 1962, med den truligt charmiga Rita Tushingham i rollen som Jo, lever framför allt på den poesi som talar ur de svartvita stadsbilderna.

I Sverige landade Shelag Delaneys klassdrama i ett politiskt och inte minst kulturpolitiskt klimat som kunde hämta stöd ur Joan Littlewoods arbete med Theatre Workshop och Arnold Weskers Centre 42, från början en turnéverksamhet med sikte på stadsmiljöer och andra områden som saknade tillgång till kultur. Hos oss blev Wesker i flera år en återkommande gäst, som pjäsförfattare och inspiratör. Ledordet var publikarbete. Fria grupper, nya spelplatser.

"Köksbänksrealism" (kitchen sink drama) var ett epitet som kom till flitig användning om det nya engelska dramat, inte sällan som skällsord. I Weskers fall passar det delvis in, i Delaneys fall kommer den realistiska effekten snarare ur ett glesare och mer stämningsskapande språk. Den självbiografiska bakgrunden behöver inte alltid redovisas i detalj för att drabba publiken som äkta.

En droppe honung flyttade till West End 1959, en lång väg från uppväxten som dotter till en bussinspektör med irländsk bakgrund. Men hjärtat övergav aldrig Salford i Lancashire, där Shelagh Delaney föddes 1938. Att nästa pjäs, The lion in love (196o), blev en viss besvikelse hindrade henne inte från att skriva en novellsamling, Sweetly sings the donkey (1963), ett flertal filmmanuskript (bland annat till Lindsey Andersons The white bus) samt radio- och tv-dramatik. En sen framgång fick hon uppleva 1985 med manuskriptet till Dance with a stranger, Mike Newells film om Ruth Ellis, den sista kvinnan som hängdes i Storbritannien.

Shelagh Delaney avled den 20 november 2011.

Leif Zern, Teaterkritiker