Teater

Amour

Det äldre paret Ann och Georg har älskat varandra hela livet. När Ann får en stroke lovar Georg att han ska vårda henne. Men vad händer med kärleken när den man älskar blir en annan? När Michael Hanekes Oscarsbelönade film "Amour" sätts upp på scenen i regi av Kjersti Horn, med Marika Lindström och Niklas Falk i huvudrollerna, skildras kärleken i bländande ljus och djupaste mörker.

Biljetter

På det här evenemanget krävs vaccinationsbevis av alla besökare över 18 år. 
Läs mer om vad som gäller här.

Ann och Georg har levt tillsammans hela livet och delat allt, inte minst sin stora kärlek till musiken. När Ann drabbas av en stroke förändras hon. Georg lovar att vårda sin älskade och låta henne slippa sjukhuset. Han ska vårda henne – tills döden skiljer dem åt. Ett beslut som är både självklart och utmanande. Vad händer med kärleken när kroppen inte längre orkar och såväl minnet som talet sviker? Vad händer när den man älskar blir en annan?

Den österrikiske filmskaparen Michael Haneke hör till vår tids viktigaste och mest nyskapande berättare med hyllade och provocerande filmer som Pianisten, Funny Games och Det vita bandet. Amour belönades med Guldpalmen i Cannes 2012 och vann en Oscar för bästa utländska film 2013.

Nu sätts Amour för första gången upp på scenen i regi av Kjersti Horn, och här fortsätter scenografen Sven Haraldsson sitt samarbete med filmfotografen Andrea Grettve (senast Linje Lusta på Dramaten).

Recensionscitat

"Plågsamt bra skådespeleri …" SvD

"Marika Lindström och Niklas Falk har en fantastisk, avskalad och intim närvaro i scenversionen av Hanekes film Amour." SvD

"Niklas Falk gör en imponerande gestaltning av makens panikartade omsorg …" DN

"Marika Lindström och Niklas Falk gör rollerna med yttersta förfining …" Aftonbladet

"Amour blir de anhörigas drama framför allt." Aftonbladet

Bilder
Medverkande

Mat & dryck

Servering i Klarafoajén 

Under kvällarna är serveringen öppen i den trevliga Klarafoajén. Foajén öppnar en timme innan föreställningarna. 

Teatermiddag

Flera av Kulturhusets restauranger erbjuder specialkomponerade teatermiddagar i samband med föreställning. 

Restaurang ARTES – meny och bordsbokning
Restaurang Teaterbaren – bordsbokning

Introduktionsfilm

Remote video URL
Intervju med Kjersti Horn och Sven Haraldsson

Det handlar om maktlöshet 

Den norska regissören Kjersti Horn och scenografen Sven Haraldsson har arbetat tillsammans under många år. Här berättar de om hur de undersöker överenskommelsen mellan scen och salong, om vikten av livesituationer och om intresset för avstånd och närhet.

Av Fanny Boëthius

Fanny: Berätta om ert samarbete?

Sven: Vi gick i samma klass på Dramatiska Institutet och tog examen 2006, sedan dess har vi gjort kanske tjugo produktioner tillsammans. Att jobba med film som medium på teatern är något vi har upptäckt tillsammans.

–  Vi är båda rätt teaternördiga och väldigt intresserade av att ta reda på hur överenskommelsen mellan scen och salong fungerar. Därför är vi också  intresserade av att bryta den överenskommelsen, att utmana och fundera.

–  Det går lätt slentrian i hur man gör teater. Vi försöker hitta för oss nya angreppssätt, där också den rumsliga idén påverkar hela repetitionsprocessen, det tänker jag är unikt för vårt samarbete. Att vi inte bara diskuterar slutresultatet utan att den scenografiska idén har påverkan på hur man kan repetera. Och det i sin tur ger någonting som, när vi börjar inte riktigt vet vad det ska bli, men där skådespelarna på ett sätt är extra delaktiga, för att de måste ta sig an de här rätt så svåra och fysiskt krävande rummen och situationerna.

Kjersti: Vi skapar teater som inte bara är en fiktionsberättelse, det är en reell händelse som äger rum. Vi har gjort flera pjäser där man överhuvudtaget inte ser skådespelarna utan bara ser en skärm med film.

Fanny: Hur har publiken reagerat då?

Kjersti: De är de största succéerna vi har haft.

Fanny: Vad beror det på tror ni?

”Jag tror att det handlar mycket om vad som händer med själva skådespelaren, som inte händer på film och inte på teater heller, helt enkelt därför att de är i en verklig situation.”

Kjersti: Jag tror att det handlar mycket om vad som händer med själva skådespelaren, som inte händer på film och inte på teater heller, helt enkelt därför att de är i en verklig situation.

Fanny: Vad var er första tanke när ni valde det här konceptet för att göra teater av Michael Hanekes filmmanus?

Kjersti: Manus är skrivit för Hanekes film och den visuella värld han föreställer sig, det är inte en vanlig pjäs och kan inte spelas som en vanlig pjäs. Det blir teater som man inte har sett förut.

Sven: Jag tänker att filmmediet kom som idé mycket på grund av att det är ett filmiskt manus med enormt korta scener som kanske innehåller två repliker, och sen är det en ny dag och en ny scen. Så jag tänkte, hur ska man berätta det här på en teaterscen och få det intressant? Då måste närbilden finnas med på något sätt.

–  Jag upplever nu att föreställningen blir en hybrid och att den är live. Eftersom jag kan komma så nära räcker ”Vill du ha en kopp te?” som en replik för en hel scen. Den repliken hade varit svårare i ett stort tomt rum.

Fanny: Det blir mer fysiskt?

Sven: Man kommer nära ansiktena och då kan man arbeta med ett teatermanus som är ordfattigare. Att arbeta utifrån ett filmmanus är en stor utmaning. En teatertext är ofta effektiv text eller poesi. Här är det realistiska repliker, men väldigt få, och de ska bli en hel berättelse. Och då tänker jag att kameran hjälper, den skapar en närhetsdimension.

Fanny: ”En kopp te”: Då kommer tekoppen fram, tepåsar, kannan och vattnet, det blir ett helt nummer här? För mig blir det här en ny sorts realism som jag inte har sett så mycket på teatern senaste tiden. Har ni några tankar kring den realism ni skapar?

Kjersti: Jag längtar efter att det ska vara ännu mer av det. Vi brukar arbeta med scenografier med väldigt mycket saker, här är det ändå ett utsnitt av verkligheten.

Sven: Vi gjorde nyligen en föreställning utan video, men där vi spände en plast över hela scenöppningen. När vi först repeterade på scenen utan den där  plasten så blev känslan nästintill lite banal. Men så fort plasten kom upp och skärmade av så band det också ihop berättelsen. Så är det kanske här också.

– Istället för att jag på en öppen scenyta ser en skådespelare som hanterar olika saker, blir jag i det här fallet lite av en voyeur som verkligen kikar in i ett hem. Förhoppningsvis kommer vi åt någon sorts autenticitet i det, genom att man inte är direkt med i samma rum.

Fanny: Hur påverkar den här sceniska formen skådespelarnas arbete?

”Alla skådespelare är tränade på att spela ut, att nå ut. Här får de prata mycket tystare och är helt beroende av varandra, det är det enda de kan hålla sig i.”

Kjersti: Alla skådespelare är tränade på att spela ut, att nå ut. Här får de prata mycket tystare och är helt beroende av varandra, det är det enda de kan hålla sig i. Det är otroligt krävande för dem. Sen följer den här detaljnivån med rekvisita som också är väldigt utmanande, särskilt för den manliga huvudrollen.

Fanny: Blir inte skådespelarna frustrerade när de inte får någon kontakt med publiken?

Kjersti: När de kommer över det får de en annan kick av att de spelar en pjäs bara tillsammans och med kameran.

Fanny: Med kameran finns alltid en tredje part med, en voyeur, riskerar det inte att ta bort något av den direkta kontakten mellan skådespelarna?

Kjersti: Att man inte klipper placerar skådespelarna i en akut situation.

Fanny: Men det är hela tiden någon annan med i scenrummet ?

Kjersti: De glömmer det ganska snart. Men ofta vill skådespelarna placera sig i rummet, om det är stort vill de hitta en spänning i avståndet, men här måste de förhålla sig till kameran, så det är en kunskap om rum som de inte får användning för. Det blir något annat, man får andra saker.

Fanny: Vem är det som filmar den här föreställningen?

Sven: Det är Andrea Grettve som är utbildad filmfotograf, hon har en assistent som leder henne så att hon inte går in i något, hjälper henne att sätta sig och så. Det är en fysiskt ansträngande uppgift för henne, precis som skådespelarna är på helspänn så är hon det också. I det här fallet är det ju noggrant valda bilder vilket gör att Andreas koncentration måste vara total.

Fanny: Är allt livestreamat? Ingenting går att redigera i efterhand?

Sven: Nej, det är som att göra en långfilm utan klipp

Fanny: Blir ni aldrig lockade att spela in och visa samma film i varje föreställning?

”Det är som en koreografi, hur Andrea som filmar och den som följer henne rör sig.”

Sven: Så fort man stöter på ett problem, så var det i den här repetitionsprocessen också, så säger alla i repsalen: Ja men då spelar vi in det, då förfilmar vi det, för det är så lätt att tro att det är lösningen på allting. Där får man bara ta ett beslut, att nej vi gör inte det. Det är själva livesituationen som är så viktig.

Kjersti: Jag tycker att när man pratar om teatermagi, så ligger den ju i att man inte har möjligheten at spela in. Det blir som ett dogma att man inte ska göra det, för då har man börjat med något helt annat. Det är många som spelar lite teater och så visar de upp film med något helt annat, från stranden eller så, det tycker jag är otroligt boring, det är inte intressant

Fanny: Vilken roll tänker ni att filmfotografen på scenen har för åskådaren?

Sven: Det är som en koreografi, hur Andrea som filmar och den som följer henne rör sig. Men apropå att vi gör det här på teatern, så gör vi ju det också live. Att jag anar bakom gardinen att den som framkallar de här bilderna finns där, gör det ännu mer reellt. Det jag ser där, som är besvärligt och jobbigt, det händer faktiskt nu, och det förstår jag genom att jag ser en svartklädd människa med en stor filmkamera.

Kjersti: Vi låtsas inte att det är verkligt, utan redovisar att det är iscensatt. Kontrasten mellan det och vad man ser på skärmen, som förhoppningsvis är en hundraprocentig fiktion, är intressant. Min erfarenhet är att man efter ett tag inte bryr sig så mycket om den som springer runt med kameran.

Fanny: Men de är delaktiga i berättandet eftersom rummet är så slutet, de är fysiskt aktiva och inte en del av väggen. De blir vittnen till, och dokumenterar förloppet?

Kjersti: Det är en sak att veta om att en sån här situation pågår hemma hos någon, men i vår föreställning får man vara honom, man får gå in i hans kropp, det är något helt annat.

Fanny: Men jag identifierar mig ofta med den som filmar på scenen och blev på sätt och vis själv den som bevittnade. Att jag inte reflexmässigt kunde läsa av hur jag skulle se föreställningen skärpte min uppmärksamhet.

–  Närbilderna på plocket med husgeråden, förflyttningarna i rummet följda av filmfotograf och passare, allt krävde en ökad delaktighet  av mig som åskådare genom de olika perspektiv som formen ger.  Det blev en fysisk känsla av att jag själv var delaktig i föreställningens process.

Kjersti: Att man stänger ute publiken generellt gör att man blir medveten om sin egen blick på ett helt annat sätt. För mig är det intressant om vi inte bara betraktar en obehaglig handling, det ska vara lite obehagligt att vara där.

”För mig är det intressant om vi inte bara betraktar en obehaglig handling, det ska vara lite obehagligt att vara där.”

Fanny: Vad har möjligheten att skärma av publiken frigjort för dig som berättare?

Kjersti: Jag är väldigt upptagen av att vara låst i en situation. Här är skådespelarna låsta, de är maktlösa, de är i det. Jag tycker också att det kräver något annat av dem, det är en helt annan koncentration, en helt annan detaljerad noggrannhet och en dedikation till det man gör. Det blir inte ”hittepå”. Det är något som jag kan ogilla med teater ibland. Den här formen sätter aktören i en väldigt fysisk och krävande situation som är mycket mer ärlig.

Sven: Ja, det blir mindre uppvisande.

Kjersti: Du får ett avstånd - men samtidigt en närhet. Deras värld blir väldigt egen, den är inte hos oss. Det handlar också om maktlöshet. Jag är upptagen av det. Kroppslig maktlöshet också. Det tycker jag förstärks av att skådespelarna är fångade i ett universum som inte kommunicerar med oss. De har ingen känsla av vad vi håller på med ute i salongen. De kan inte gå ut därifrån och är också fångade i kamerablicken.

– Ofta kan skådespelarna gå ut och vila något under en föreställning, men här är huvudpersonen i den här lådan hela tiden som en fångad råtta… Det är otroligt krävande, han kan aldrig slappna av.

– Jag tycker om scenografier eller rum där skådespelarna på riktigt blir utsatta, som här. Då är det något annat vi får syn på, som vi inte skulle se annars tror jag.

–  Det kanske blir en liknande upplevelse som om man skulle vara i sin egen lägenhet och genomleva det här. Det är något som faktiskt är på riktigt. Det går inte att spela. Men det är svårt att som skådespelare att acceptera den premissen, det kräver att man kämpar hela tiden, att inte gå genvägar…

Fanny: Vad menar du med genvägar?

Kjersti: Att inte äta hela mackan, inte bre den på riktigt, en ovilja att ta en tallrik, hantera lök, bönor och ….

Fanny: En vilja att vara effektiv?

Kjersti: Ja, på teatern har vi lärt oss det. Men här ligger själva tragedin i att skära hela löken, inte halva. Här har vi har valt att inte låta berättelsen, utan huvudpersonen styra perspektivet. Det här är mer en berättelse om den anhörige än den som är drabbad.

Fanny: Det blir starkt att man genom filmen kommer så väldigt nära när han till exempel ska lyfta henne.

Kjersti: Ja, och det är också en svårighet när man arbetar, men egentligen vill man ju göra det så jobbigt som möjligt för honom.

”här ligger själva tragedin i att skära hela löken, inte halva.”

Fanny: I en intervju med Haneke läste jag att han menar att största risken med att ta sig an ett sånt här ämne är att det ska bli sentimentalt. Hur har ni tänkt kring det?

Kjersti: Haneke är sentimental. Han är otroligt sentimental.

Sven: Men filmen har ett upphöjt universum. Där blir hennes utsatthet inte någonsin fysisk, utan poetisk, även för honom. Trots att det finns ett poetiskt drag i vårt scenrum med ljusa färger och gardiner, så finns det en fysiskhet i allt de gör som blir mycket påtaglig. I en film kan man klippa bort det. Här blir transportsträckorna; att förflytta sig eller att koka te också en del av berättelsen, det blir kanske mindre poetiskt?

Fanny: Det är en dubbel berättelse genom att kampen mellan intimitet och förlust finns där. Det är en pågående förlust. Hur tänker ni att kärleken förvandlas genom sjukdomen?

Sven: När ska man överge den som man älskar? Man får ett stort ansvar när någon blir sjuk, och det kan handla om år som man i princip bara ägnar sig åt att vårda sin partner. Det kanske förutsätter att man har en lång gemensam historia?

Kjersti: Det finns ett stort tema som handlar om skam i pjäsen. Hur man förhåller sig till svaghet, ålderdom och sjukdom som blir ett hinder för dem båda. Man kan fråga sig om hon beter sig kärleksfullt mot honom. Det är inte jag säker på. Det handlar om att ge honom någorlunda bra förutsättningar, och det gör inte hon.

Fanny: Vad tänker du på då?

Kjersti: Att hon ber honom att lova att hon aldrig mer ska tillbaka till sjukhuset. Hon ger honom en uppgift som han måste gå under av. Det är ett svek.  Det kan han inte bära. Sen är det skam hela vägen, varje gång någon sträcker ut en hand eller försöker titta in, så vill dom stänga. Och det har ju med vårt samhälle att göra, det finns så många tabun kring åldrande, sjukdom och svaghet, kroppens svaghet.

–  Det är därför man tänker på det här med dödshjälp för man skäms så mycket för det. Man kan inte prata om det eller vara närvarande i döden eller i sjukdomen. Det tycker jag är ett jätteproblem som vi har. Då drar man för gardinen och håller folk ute. Oavsett om man dödar sin fru eller sliter ut sig totalt så blir man ett offer för skam.

–  Man märker det på äldre människor som tänker på vad som ligger framför dem. Den rädslan gör att åldrandet blir väldigt jobbigt. Att be om hjälp är så tabu i vårt samhälle.

Fanny: Döden är ofta förpassad från hemmet, den är institutionaliserad. Kan det inte vara skönt att få vara hemma?

Kjersti: Jo, men vi är inte tränade på att se det och att prata om det. Och dela det. Oavsett var det utspelar sig.

Fanny: Eller tränade att stå ut med lidandet? När vi åldras är det kanske första gången vi tvingas konfronteras med det. Finns det ett tabu att prata om lidande i samhället överhuvudtaget?

”Jag jobbar mycket med manipulation och brukar ljudlägga hela föreställningar så att man inte kan värja sig. Jag jobbar hela tiden med avstånd och närhet.”

Kjersti: Ja. Och att visa upp det. Det är därför hon inte vill tillbaka till sjukhuset. Jag intresserar mig mycket för ålderdomsskammen.

Fanny: Men handlar det inte också om en intimitetsförlust för dom, om dom släpper in någon annan?

Kjersti: Han låser dörren när deras dotter kommer.

Fanny: Är det för att skydda henne?

Kjersti: Ja, för att skydda henne och sig själv, det är inte något att visa upp. Istället för att ta emot den kärleken dottern kommer med. Och där är vi tränade i att säga; Okej, du vill ha det så här, ja men då backar jag. Det är nästan det hemskaste, att dottern inte kan göra något. Jag tänker att det finns ett tabu kring svaghet och att be om hjälp, att inte klara sig själv. Och det kan gå så fort.

Fanny: Berätta om ljudet och musiken i föreställningen?

Kjersti: Erik Hedin skapar ett helt ljuduniversum som kommer att bli dominerande. Det är en sorts mardrömsljudbild. Jag jobbar mycket med manipulation och brukar ljudlägga hela föreställningar så att man inte kan värja sig. Jag jobbar hela tiden med avstånd och närhet.

– Jag tror väldigt ofta att man lutar sig tillbaka och kollar lite vad som händer på teatern. Men jag önskar en situation där man faktiskt inte kan värja sig mot vad som försiggår, att man blir en del av det, att man blir drabbad fysiskt genom ljudbilden.

Fanny: De som sitter allra längst fram, har de svårt att se helheten?

Sven: Jag som åker runt och ser en hel del teater i världen, jag upplever att det är väldigt mycket diskussioner i Sverige och Norge om att alla ska se samma sak från hela salongen. Jag tänker att alla ska få en bra föreställning, sen kan den vara väldigt olika.

– Det är klart att genom att hänga en stor skärm högt upp så blir upplevelsen för de flesta i salongen mycket bättre än vad den är i vanliga fall, sen blir den lite ansträngande för de som sitter längst fram. Men de ser också rakt in, de kommer närmare gardinen och ser något annat där.

Kjersti: Man är generellt väldigt rädd för att det ska vara obehagligt för publiken, men det tänker jag att det får det gärna vara.

Michael Haneke om Amour

”Kärleken kan råda bot. Att få kärlek från någon som hjälper dig att bevara den tillspillogivna värdigheten, det är en gåva.”

”Vi lever i ett samhälle som förpassat ålderdom, sjukdom och död till sjukhus och äldreboenden. För bara ett par generationer sedan blev man sjuk och dog inom familjen, oavsett vilken miljö man kom ifrån. Nuförtiden dör man inte längre bland sina nära och kära. Det är ingenting jag kritiserar, bara konstaterar att det är så. Man kan ha olika åsikter om utvecklingen, men inte förneka faktumet.”

”Det som gör mig upprörd är hur man bemöter gamla och sjuka nuförtiden - som omyndiga barn. Tydligen är det ingen som tänker på hur förödmjukande det kan vara.”

”Gamla människor genomgår ibland en personlighetsförändring. De kan bli arga, elaka och argsinta, och det måste man kunna hantera. Den psykiska omvandlingen känns nästan värre än det rent fysiska förfallet. Man får känslan: Det blir en annan människa, hon förvandlas till en främling.”

”Smärtor, förfall, det är inte roligt, sådant förtränger man helst, även i privatlivet. Om någon skulle fråga mig ifall jag är rädd för döden svarar jag: Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för döendet. Jag är väldigt rädd för smärtan, eländet och lidandet.”

Ur Närbild MICHAEL HANEKE – Samtal med Thomas Assheuer

I översättning till svenska av Marc Matthiesen

Atrium Förlag, Umeå, 2013

Michael Haneke

Den österrikiske filmskaparen Michael Haneke (född 1942) räknas till en av vår tids viktigaste och mest nyskapande berättare. Efter studier i filosofi och teatervetenskap arbetade han mellan 1967 och 1970 som redaktör och dramaturg inom tysk television. Sedan 70-talet har Haneke varit verksam som regissör och manusförfattare, i huvudsak inom film, men han har även regisserat teater och opera.

Efter en rad filmer för tv under 70- och 80-talet långfilmsdebuterade Haneke 1989 med Den sjunde kontinenten, som tillsammans med Bennys video (1992) och 71 fragment (1994) bildar ett slags trilogi om det moderna samhällets känslomässiga förfrysning. Med filmen Funny Games (1997) gjorde Haneke upp med vår fascination för våldsunderhållning. Den brukar nämnas som en av de mest upprörande filmer som någonsin gjorts. Flera år senare gjorde han en engelskspråkig remake av samma manus i USA.

Sitt internationella genombrott fick Haneke med filmatiseringen av Elfride Jelineks provokativa roman Pianolärarinnan, med Isabelle Huppert i huvudrollen. Filmen belönades med Juryns stora pris i Cannes 2002. Hans följande två filmer, Det vita bandet (2009) och Amour (2012) belönades båda med Guldpalmen i Cannes. För den senare mottog han även en Oscar 2013.

Michael Haneke är även verksam som professor i filmregi vid Filmakademin i Wien.

Hans senaste film, Happy End, hade premiär 2017. 

Kjersti Horn

Kjersti Horn är regissör. Hon är utbildad vid Dramatiska Institutet i Stockholm åren 2003-2006. Hon har sedan dess iscensatt en lång rad föreställningar runtom i Norden. Åren 2014-2019 var hon husregissör vid Nationaltheatret i Oslo och är idag husregissör vid Det Norske Teatret i Oslo. 2015 uppmärksammades hon med den prestigefyllda norska utmärkelsen Heddapriset för bästa föreställning, för iscensättningen av Hamlet på Rogaland Teater och 2020 för bästa föreställning, Raskolnikov på Det Norske Teatret. Kjersti Horn intresserar sig ofta för olika former av utanförskap i sitt berättande, såväl när hon arbetar med klassiker som med nyskriven dramatik. På Stockholms stadsteater har hon tidigare regisserat Moskva 7 oktoberAnna KareninaDen besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten och Natten sjunger sina sånger av Jon Fosse.

Teatersamtal om Amour

Remote video URL