Regissören Helle Rossings fantastiska guide till Like Lovers Do (Medusas memoarer)

Detta är en del av regissörens presentation från kollationeringen.

Medusa och den ARGA KVINNAN

Pjäsen använder Medusa-myten som ram – Medusa som en slags urfigur för den våldtagna trakasserade kvinnan. En 3000 år gammal erfarenhet som vi bygger våran på.

Enligt myten var Medusa var en vanlig kvinna som blev våldtagen av guden Poseidon i gudinnan Athenas tempel. Athena blev rasande och istället för att straffa Poseidon, straffade hon Medusa genom att förvandla henne till ett monster med ett hår av slingrande ormar. Och alla som såg på henne blev förvandlade till sten. Hon dödades av Perseus som lyckades hugga av hennes huvud utan att se på henne. Enligt myten föddes då den bevingade hästen Pegasus ur hennes stympade kropp tillsammans med sin tvilling Khrysaor, ett bevingat vildsvin.

I en modern kontext skulle vi säga att Medusa blev det första offret för "victim blaming". Hennes förvandling till monster kan ses både som ett straff och ett skydd.

Medusa används idag som symbol för den "ultimata feministen" – den arga kvinnan.

I en forskningsartikel om den arga kvinnan (Female Rage) skriver Mary Valentis och Anne Devane att nästan alla intevjuade såg Medusa framför sig som bild för kvinnlig agression.

Medusa är också en popsymbol, vi ser henne i modeföretaget Versaces logga till exempel.

Arga kvinnor är ett spännande tema i pjäsen – Är det ok att vara arg?

En av de centrala bilderna i texten är drömmen om att skära av alla penisar och köra tillbaka igenom historien för att göra om allt. Historien innehåller många berömda arga kvinnor som skadat män och fascinerat oss – Sada Abe, Valerie Solanas, Lorena Bobbitt.

Sada Abe var en prostituerad i Japan som skar penisen av sin älskare. Hon skrev på hans lår i blod "now we are alone". Valerie Solanas skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men) och sköt sedermera Any Warhol. Lorena Bobbitt skar av sin mans penis och körde iväg och slängde ut den från bilfönstret.

Kvinnligt våld är ofta skrattretande, eftersom vi inte föreställer oss kvinnor som kapabla till våld. Många av dessa kvinnor blir till ikoner och upplyfta till något annat – vi kan säga att de blir insmetade i patriarkatet och kapitalismens mytologiska system.

Kvinnors vrede är en potentiell radikal kraft. Genom agression finns också förändring. Det har beskrivits av teoretiker som Frantz Fanon inom andra förtrycksystem. Patriarkatet självt är dock experter på våld som maktmedel och användningen av ett systems egna maktmedel mot det själv också ge motsatt effekt – risken är att vi bara skrattar åt hur gulliga arga kvinnor är. Så hur gör vi den arga kvinnan farlig igen?

Virginia Woolf och HEMMETS ÄNGEL

En annan ram som dramatikern använder sig av är författaren Virginia Woolf (1882-1941) som dyker upp som en slags berättare och presenterar pjäsens tre kapitel utifrån citat från sin essäsamling Kvinnor. För att kunna skriva, menar Woolf, måste du först ta livet av "hemmets ängel" – en slags idealkvinna, en internaliserad perfekt föreställning av vad en kvinna är, som inte existerar i verkligheten. Man måste döda den perfekta falska versionen av sig själv, för att kunna bli hel.

Fortfarande finns starka föreställningar om kön lagrade i våra kroppar, omöjliga att komma bort ifrån, hur mycket vi än försöker att döda dem.

Faktaruta sexualbrott

1864 antogs en strafflag där våldtäkt definierades som att en man med tvång "tagit en kvinna" mot hennes vilja.
Fram till 1965 räknades inte en våldtäkt som våldtäkt ifall den skedde inom äktenskapet.
1984 blev sexualbrottslagstiftningen könsneutral. Ordet "kvinna" ersattes då i lagtexten om sexualbrott med "annan".
Sedan 2005 kan personer som inte aktivt kunna säga nej utsättas för en våldtäkt, vilket inte var fallet tidigare. Det kan handla om personer som sover eller är påverkade.
2018 kom samtyckeslagen, våldtäkt definieras utifrån bristen på frivillighet.
2022 Skärpta straff för flera sexualbrott.
Sedan samtyckeslagens införande ökade antalet fällande domar med 75 procent (mellan 2017 och 2019). Många fall som varit svårdömda förut har främjats av lagen. Men lagen har också fått kritik. Enligt Lagrådet uppfylls inte kravet på förutsägbarhet. Det är med andra ord svårt för en person att i förväg med säkerhet veta vad som är tillåtet och vad som är brottsligt – det blir en bedömning i efterhand. I denna bedömning blir det dessutom upp till en enskild domare att fatta ett normativt beslut om vilket deltagande som har varit fritt eller inte.
Domar, lagar och längre straff är inte heller i sig själva en framgång, då det vi strävar efter är färre sexuella övergrepp.
Vissa studier som gjorts kring "restorative justice" visar att det viktigaste för ett våldtäktsoffers återhämtning inte är domen, utan en medling där förövare och offer möts. Ett sådant upplägg minskar risken för återfall, samt ger en större känsla av avslut för offret. Just nu ges inga resurser till den typen av åtgärder.

Post metoo

Sedan metoo har samtalen uteblivit – när de stora rubrikerna och de värsta sensationsberättelser ebbat ut, svalnade intresset snabbt. Även om otaliga åtgärder genomförts i en mängd rad branscher och på ytan skapat snabba förändringar, så kan man fråga sig ifall vi i grunden ändrat de strukturer som gav upphov till rörelsen?

Vi borde prata mer om vårt eget ansvar – hur stor del av systemet vi alla är, oavsett kön. Vi borde börja prata om generella maktstrukturer emellan människor – den kvinnor också själva utövar med de verktyg som är patriarkatets som vi alla använder oss av dagligen.

Tyvärr skapade metoo-rörelsen en generell känsla av mannen är det enda problemet. Men såklart är vi alla en del av samma normsystem och samma strukturer – och som pjäsen poängterar, så finns det inget svårare än att döda ett spöke – alla de idéer och undermedvetna beteendemönster som hemsöker oss.

Är alla feminister nu??

Ständigt uppstår nya "feministiska" rörelser – ofta sådana där slutsatsen blir att det inte behöver finnas en motsättning mellan att vara feminist och att önska sig ett normativt liv. Man kan vara hemmafru, man kan vara karriärskvinna – men ändå vara sexig på mannens premisser.

Feminismen har blivit en handlingsvara, då kapitalismen spårat upp trenden och nu tjänar massvis med pengar på att lajbla saker som feministiska. Det är ingen slump att Barbie-filmen görs eller att stadsteatern säger ja till att göra en pjäs om feminism – det är hett med feminism.

Jessa Crispin har skrivit en bok jag tycker mycket om, Why I’m not a feminist, som handlar precis om det – hur feminismen har blivit för fokuserad på individualism och på att konsumera. Och om allt kan vara feminism, utvattnats begreppet till slut – och egentligen förändring är inte önskvärd ens för många så kallade feminister. Det handlar mer, som allt annat i samhället, om att konsumera en persona som passar in, som utåt sett är politisk, men som egentligen inte vågar ifrågasätta sig själv eller samhället.

Vi får inte heller slå för hårt på oss själva. Roxanne Gay, en annan feminist, skriver mycket om hur svårt det är att leva upp till sina egna ideal. Först måste vi få syn på oss själva och få en utifrån-blick på vårt samhälle – sedan kan vi börja förändra. Vi kan inte ändra något vi inte kan se. Teoretikern Judith Butler menar att den kropp vi agerar med inte är en fast enhet utan något som skapats via årtusenden av repetetition av återupprepade mönster. Ny vetenskap, epigenetics, visar hur trauman förs vidare till nästa generation via dna.

Och även om det känns som en backlash där mainstreamen har fördummat oss – så har det på det globala planet såklart gått framåt. Även om Barbie-filmen inte är min kopp te, så bidrar den ändå till en spridning av begreppen.

När vi pratar feminism och dess utveckling pratar vi ofta endast ur ett rikt väst-perspektiv, eftersom de flesta feministiska teoretiker har varit rika, vita kvinnor. Till exempel feministen bell hooks har kritiserat rörelsen för dess exkludering och vithetsperspektiv, och hur den inte tar hänsyn till andra delar av samhället, klassperspektiv och kulturer.

Och jag vill också kritisera min egen text här för det, dess intersektionella perspektiv är inte på topp - men den vet det ändå, och benämner det, och till viss del har den en medvetenhet om sitt eget perspektiv.

Jag tycker:

Feminism behöver vara något annat än bara individuell empowerment – den behöver bli både bredare och smalare – bredare på det sätt att den kan adressera de många utmaningar kvinnor från olika kulturer och förutsättningar upplever, och smalare för att den behöver definieras mer, inte urvattnas och inte innefatta alla – Bara för att du är kvinna är du inte nödvändigvis feminist, och bara för att vi är feminister håller vi inte nödvändigvis med varandra.

I pjäsen beskrivs drömmen om något annat, något större, något bättre och de försöker föreställa sig vad som skulle kunna hända om man spolade tillbaka tiden, tog alla 3000 år av erfarenheter - satte sig in i en buss och körde baklänges genom historien för att ändra på de berättelser vi berättat för oss själv och andra. Det är berättelserna som är kontaminerade, det är de som är ruttna. Vi behöver skära bort dem och låta något nytt växa ut, vi behöver köra ut över kanten, för det kan bli starten på något nytt.