Programtexter till föreställningen Peptalk
Älskade, sviniga dockor renar själen
Björn Carlberg lämnade reklambranschen för att ge livet med dockorna en chans. Nu är han unik i scensverige med att vara nischad inom dockhumor för vuxna. Drivkraften är att bli Sveriges bästa komiker.
Hur kommer det sig att du började spela med dockor?
– Som barn var jag med i dramagrupper, men jag har inte spelat "vanlig" teater som vuxen. Jag tycker att det är roligt att bygga fantasivärldar och ville göra animerad film. Jag gjorde en del smågrejer med leranimation, men det tog en sån vansinnig tid att få ihop någonting.
– Jag var lite för rastlös för det och hade en kompis, Petter Lennstrand som höll på med dockor, och jag tänkte: Men gud! Det här går ju i realtid och man kan ha lika kul karaktärer! Så jag började spela med dockor i olika teveserier som julkalendern Allrams höjdarpaket, Höjdarna, Kjell och Operation Klotty.
– Men sen tänkte Petter och jag att fan, det vore kul att göra dockor för vuxna! Så då gjorde vi två Dockhumorshower på Scalateatern 2019 och 2022 och det blev väldigt uppskattat.
Lekte du med dockor som barn?
– Jag hade en kasperteater, men det var inte så att jag försökte få dom att leva. Nu vill jag att man ska tänka att dockorna är levande. Jag vill få dom så levande och så subtila att dom faktiskt finns. Det har varit något jag har lagt krut på i vuxen ålder. Att få dom att flyga.
När förstod du att dockorna var ditt jobb?
– Under många år hade jag bara dockorna som en bisyssla och jobbade i reklambranschen som copywriter. Men sen när jag var 40 tänkte jag att va fan, det är ju så kul med dockor! Jag kör det några år så får vi se hur det går.
”Jag vill få dom så levande och så subtila att dom faktiskt finns.”
Hur var det att möta en publik i samma rum första gången?
– Jamen, skitkul! När man gör teve så kan man ju tycka att det här är kul, och så skickar man iväg det. Men man vet ju inte om folk skrattar. På teatern får man ju betalt direkt om folk tycker att det är kul. Att få folk att skratta med olika överdrivna karaktärer live, det är fantastiskt.
Hur bygger du dina föreställningar?
– Jag gör nummer, sketcher, det är premissen. Jag vet hur karaktären är - vad jag tänker på är vad den ska in och göra som kan vara roligt att titta på. Vad har den för agenda? Vad driver den på scenen?
Utgår du från ett manus?
– Jag har ett manus men det är inte så att jag håller mig ordagrant till det. Jag skriver en grundtext och sen går jag upp på scenen. Men då kommer jag oftast inte ihåg alla delar av texten utan improviserar. Det blir en blandning av det jag har skrivit och det som kommer live – som jag sen skriver ner och stryker i.
– Jag arbetar med manus under repetitionsprocessen, stryker och tänker att det här håller ju inte, det måste jag göra om. Så mognar det fram. Det mesta ska ju vara samma varje gång även om ordvalen kanske varierar.
– Jag har olika hållplatser i scenerna, men hur jag kommer in i dom beror ju helt på dagsformen.
Hur har det varit att regissera dig själv?
– Det är svårt att försöka vara utzoomad. Hur upplever en betraktare det här? Det vet man inte riktigt. Jag frågar många, ljustekniker och ljudtekniker. Var det där roligare än förra gången? Var det där bättre? Jag försöker fånga upp vad de tycker och så kör jag vidare.
Är det svårt att skapa humor utan någon i salongen?
– Ja, det bygger så mycket på publikkontakt, man får ingen värdemätare alls om det är tomt. Man kan känna själv om det är hyfsat men det är svårt att veta vad som fäster.
Ändrar du också efter premiär om ingen skrattar?
– Ja, gud ja! Man optimerar hela tiden och det kan ta tio föreställningar innan man märker att det här partiet är ju helt dött. Varför har jag hållit på och kört det här varenda gång? Men det är ju bara att ta bort och ta något annat där istället.
”Om man spelar dom med värme så gillar man dom fast de är lite sviniga.”
Det låter som om du är väldigt prestigelös i ditt arbete?
– Ja, det är en konstant självkritik som man umgås med. Men så tror jag att många komiker jobbar, att de stryker och förnyar och så där.
– Man kanske skriver ett skämt som man tycker är kul, men sen när man ska upp och dra det skämtet så har man tröttnat för man har läst det så många gånger i manus, så man drar något annat istället.
Dockorna är aldrig tillsammans på scenen?
– Nej, jag har bara en docka i taget. Men nästan alla förhåller sig till publiken. De säger hej och kul och se er, du ser pigg ut, men du ser kanske inte lika pigg ut ...
Händer det att publiken tar illa upp?
– Nej, dockor är så bra på att komma undan med att vara otrevliga tycker jag, de är så likeable fast de är osköna. Om man spelar dom med värme så gillar man dom fast de är lite sviniga.
Vad tror du att det är som gör dockorna så roliga?
– Man ser hela tiden igenom dom. De är självsäkra men egentligen är de ganska svaga på något sätt. Om man lägger upp bristerna tydligt då brukar folk tycka att det är väldigt roligt. Som Birgitta som är så jävla nöjd med att hon röker så mycket och skryter om det. Något som alla andra tycker är någonting dåligt, gör hon till en fördel. Det är lite härligt.
– Alla mina dockor är lite insnöade så de tycker att det dom gör är bäst. Jag har många karaktärer som snöar på intressen, som Moroten i den här showen som låter som Carl Bildt ungefär. Han är spelledare för ett rollspel och är extremt insnöad på det. Det är det enda han håller på med i sitt liv. Jag gör en parodi på det samtidigt som publiken får vara med och spela rollspel som han har skrivit.
Är dina karaktärer ensamma?
– Ja, alla känns lite övergivna på något sätt men vill inte erkänna det.
Så när de får möta publiken är det ett unikt tillfälle till kontakt?
– Ja, så är det verkligen. De tar sin chans att skina.
Har du mött dina dockkaraktärer i verkligheten?
– Ja, många har jag mött i verkliga livet och flera av rösterna har jag snott från teve. Jag hade en karaktär som heter Ulf Klinkerspiel och till honom snodde jag PG Gyllenhammars röst.
Flera av dina karaktärer är lite äldre?
– Ja, det är skitkul att spela gammal. Äldre har lite mer erfarenhet. Det är något härligt med att spela en gammal kärring tycker jag.
”Gloria Janman har väldigt fint permanentat hår, stora läppar och en glassig kavaj”
När du blir äldre kanske du bara kommer att vilja göra fjortisar?
– Jag har provat lite men jag känner mig mer hemma med de här gamlingarna. Jag kan den världen bättre. Jag vet knappt vad dagens 15-åringar gör. Jag vet inte hur dom fungerar. Det är ett mysterium.
Så det är ensamma, lite äldre människor?
– Ja, det är det. De behöver ta mer plats faktiskt.
Det är din sambo Katja Serrander som gör dockorna. Hur ser ert samarbete ut?
– Ofta har jag en beställning på en karaktär, till exempel vill jag ha en gammal kärring som är som Birgit Nilsson, en operalegend. Jag säger kanske att hon ska vara i 80-90-års åldern, vital, lite småalkad. Då tar hon fram kläder och lump och ett par brillor. Katja är också bra på hår. Gloria Janman har väldigt fint permanentat hår, stora läppar och en glassig kavaj, en slags starquality. Katja har fria händer, det är hon som skapar utseendet. Hon är väldigt duktig på att sy och har bara blivit bättre och bättre på att göra lättare och lättare konstruktioner.
Vad driver dig?
– Det är någon sorts själstvätt att få vara de här karaktärerna för de är så knäppa. Jag drivs av att få människor att skratta och ha roligt och det är kul att se hur långt jag kan ta det här. Hur många kan jag få att gilla dockor?
– Det känns fortfarande som att det är en slags kamp, för i Sverige är dockhumor för vuxna inte så etablerat …
– Jag vill att det ska vara lika kul som att gå på en humorshow utan dockor och tänker att jag tävlar med Henrik Schyffert och andra stand-up-komiker. Det är en morot att försöka bli lika bra som de bästa stand-up-komikerna.
Hur föreställer du dig din publik?
– Det är en väldigt trevlig publik. Det handlar ju om att man som publik ska ge karaktärerna liv, så publiken är fantasirik och öppen, mellan 20 och 80 år.
Av Fanny Boëthius
