Hur upptäckte du den här pjäsen?
Jag såg en uppsättning av Like Lovers Do i Tyskland på Theatertreffen för snart 2 år sedan och blev direkt kär i texten! Under första halvtimmen tänkte jag "herregud, skall det fortsätta såhär, jag har fattat" – men sedan utvecklar den sig på ett överraskande och nyanserat sätt och i så många riktningar så som jag aldrig upplevt en feministisk text göra förut. Den var hård och kul och satte många spår i mig och när jag kontaktade stadsteatern tror jag ni redan läst den …
Varför ska den spelas här?
Det känns fantastiskt att få presentera den här dramatikern i Sverige. Hon ringar verkligen in vår samtid. Jag har tidigare regisserat en reading på ett av hennes andra stycken, Wounds are Forever, som handlar om Palestina/Israel innan kriget. Förutom att hon utforskar krig och våld så är hon intresserad av att skildra vår egna plats i samhället – vi människor som inte är perfekta utan är mitt emellan. Hennes texter är också roliga, hon balanserar mellan humor och allvar på ett väldigt fint och obehagligt sätt och visar på hur nära det är mellan lek och allvar.
Beskriv pjäsen!
Pjäsen är skriven i en postdramatisk form, det vill säga, en form som inte är linjär. Det uppbrutna och fragmentariska är också en bra bild av vår samtid som osäker, snabbt skiftande och mångfacetterad. En känsla av meningslöshet som uppstår – vilken betydelse har vår kamp ens? Feminismen idag är precis så – mångfacetterad, otydlig, har många ansikten – Like Lovers Do vågar gå ned i de delar av feminismen som kan vara svåra att prata om, den skamfulla delen av patriarkatet, där fienden inte kommer utifrån utan vi är själva våra värsta fiender. Även om karaktärerna i pjäsen är medvetna personer som proklamerar sig som feminister och står för "de rätta" åsikterna – så är de samtidigt bara människor. Och vi sitter alla fast i våra mönster, så det blir en diskrepans mellan det de säger och det de gör. Å ena sidan vill vi förändra, vi vill bli jämställda, men våra inre drömmar, önskningar och behov stämmer inte alltid ihop med det. Vi kan inte leva det vi säger och vi måste titta bakåt för att förstå varför.
