×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Illustratör: Scott Huber
Illustratör: Scott Huber

Kollektivet är ytspänningen vi lever inom

Av Johanna Ekström

Jag fick frågan om jag kunde skriva något om den solitära konstnären i förhållande till idén om solidaritet och ansvar i en text för Teatersalongen. Mina tankar är ofärdiga. Alltför allmänna eller alltför solitära. Jag tänker på vad som sker i världen, på främlingsfientligheten, antisemitismen, bristande ansvar vad gäller integrationspolitik och flyktinghjälp. Rädslan för främlingar och det främmande.

Jag funderar över begreppet solitär. Det är nog det jag är. En social solitär.

Jag dricker kaffe och ser ut genom fönstret. Jag längtar efter att skriva, göra konst. Jag längtar efter min dotter. Jag ringer min bror. Jag funderar över begreppet solitär. Det är nog det jag är. En social solitär. (Till och med en så självklar och öppen definition får mig att skämmas. Att definiera sig själv känns så generande kokett när det inte är på liv och död).

Jag är född 1970. Jag kommer från en priviligierad familj. Är det viktigt att jag redogör för det? Ibland. Jag gör det för att ingen ska tro att jag är omedveten om det. (Samtidigt är jag medveten om att något hos mig ändå förblir oklart, osagt så som delar av oss ständigt är osynliga för oss själva. Vad är det vi döljer när vi försöker blotta oss?) Jag lägger alltid till: ”På pappas sida”. Eller: ”Överklass, på pappas sida”. När upphör sidorna att vara viktiga? Jag upplever ju inte sidorna i mig. Jag kan tala om dem, överdriva eller konstruera dem. Men känner dem gör jag inte. Att jag känner mig delad har inte med det att göra.

Men klassmässigt hade det kunnat se lite annorlunda ut. Min mamma, född 1930 kom från enklare-, eller lägre medelklassförhållanden. Familjen bodde trångt och hade ont om pengar. Hon tog en filkand, hon skrev litteratur- och filmkritik. Hon blev författare och översättare. Hon gifte sig, blev förälskad i min pappa och skilde sig. När min mamma, rätt sent i livet, blev med barn förändrades hennes livsvillkor. I sällskap med min pappa blev hon en annan. Intellektuellt var de jämlikar. Men pappa kom från en välsituerad familj och en miljö. Han var överklass. Överklass på mammas sida. Han och hans pappa, min farfar alltså var intellektuella. Min farfar var journalist. Han hade nog ganska medvetet gift upp sig. När jag var barn hörde jag ofta sägas att vi som intellektuell familj liksom stod över själva klassbegreppet. En tanke eller fantasi som båda mina föräldrar odlade. (Ständigt denna typiskt svenska distinktion mellan kapital som i cash och tillgångar och kulturkapital just därför att den svenska överklassen inte kan stoltsera med någon större humanistisk bildning. Om man nu ska klumpa ihop någon med något överhuvudtaget.) Min pappa var gift och levde med en annan kvinna när han och mamma inledde sin relation. Mamma hoppades men kunde inte veta säkert att han skulle lämna sin fru för henne. Eller för oss? Något år senare gjorde han det. Men om han inte hade gjort det, hur hade då hennes och mitt liv sett ut? Ibland tänker jag på det.

Vad är en berättelse om den inte återberättas? När sammanfattningen (jag menar valen av ord, riktningen) uteblir blir minnen till damm.

På min pappas sida finns berättelserna om judiskhet och överklass, filantropi och företagsamhet. Historierna skimrar av framgång och en form av nedtonat klantänkande. De handlar om släktträd och trådar men också om assimilering och en rädsla för att sticka ut. (Antisemitismen, krigsutbrottet, listorna på judiska familjer som nazisterna upprättade, fick hjälp att upprätta). Starka individer med en outtalad samhörighet. På mammas sida finns nästan inga berättelser alls. Inga som blev formulerade och hörda. Vad är en berättelse om den inte återberättas? När sammanfattningen (jag menar valen av ord, riktningen) uteblir blir minnen till damm. I en relation mellan akademisk överklass och outbildad medelklass vinner överklassens berättelser. (Jag kanske generaliserar, men ofta är det så). Konversationerna och individualismen vinner över försagdheten och det bristande självförtroendet. Min morfar kunde berätta om sitt liv för mig men tystnade när pappa kom in i rummet. Min morfar och grannen på landet satt på ljugarbänken och språkade. Jag satt bredvid. Att lyssna till deras småprat och skrönor var rena njutningen. Mellan dem fanns ett språk som kunde röra sig fritt utan rädsla för att bli hört och tolkat som trivialt. Nu tänker jag: På ljugarbänken kunde min så kallat oansenliga morfar säga sanningen. (Att han var en kolerisk och rätt oförskämd typ i övrigt hör inte hit.)

För några månader sedan: En grupp nynazister marscherar i otakt nerför gatan med några plakat. De skriker något om judar och svin. Kreativiteten är inte på topp i det lilla gänget. Men de bröstar sig och skränar. Fönster öppnas. Någon spottar. Jag tappar fattningen, böjer mig ut och skriker: ”Gatan är full av judar! Det är här vi är! Här, här!” Min dotter kryper ihop i soffan med tårar i ögonen. Inte så mycket för idioterna på gatan som för att hennes mamma just vrålat med en röst som låter främmande och som nu, när hon vänder sig om skakar av adrenalin och försöker finna balansen i händelse och känsla.

Jag tänker på James Baldwin och hans bok The Fire Next Time: “I imagine one of the reasons people cling to their hates so stubbornly is because they sense, once hate is gone, they will be forced to deal with pain.”

Mina föräldrar tillhörde inget kollektiv. De hade egentligen inte ens en krets. Utifrån kan man såklart ge dem en tillhörighet. Men sett från mitt perspektiv var de solitärer som motsade sig kollektivet. De var fritt verksamma konstnärer. De var misstänksamma mot grupptänkande, avfärdade idén om knytkalas. De var borgerliga. De var inte bohemer. De påstod sig vara fria. Jag generaliserar säkert igen och påståendet fri är både sant och osant. Men det jag vill få sagt är att jag inte växte upp med känslan av att det fanns ett ”vi” utanför familjen. Och att det först i vuxna år har gått upp för mig att det faktiskt finns. Även för mig. Det blev tydligt när min dotter började på förskola och föräldrarna där, främst kvinnor, kom överens om att hjälpa varandra med hämtningar, lekstunder och middagar. Och saken var den att det inte ens fanns en överenskommelse. Det var hjälp, stöd och gemensamma ansträngningar som liksom bara uppstod. (Kalla det priviligierad södermalmsanda, visst. Men för mig var det stort. Jag visste hur man skulle hjälpa till. Men förstod inte hur man själv kan be om hjälp. Långsamt gick det upp för mig att om jag avstod från att be om hjälp var det till min nackdel. Här var det ingen som belönade min stoicism. Välkommen till mänskligheten! (Eller snarare; det mellanmänskliga). Det vill säga, välkommen att sträcka ut händerna mot dem du inte känner väl och kanske inte har så mycket gemensamt med. Välkommen till, för mig, nya tankar kring ramar, trygghet, alternativa band och bindningar.)

Jag hade såklart känt social trygghet förut; bandet och blickarna främlingar emellan. Men dels var de blickarna, de förbindelserna ofta erotiska (på gott och ont), dels var de färgade av min egen föreställningsförmåga. Abstrakta relationer som jag i min fantasi gjorde om till konkreta vänskaper som skulle hålla livet ut. Men framförallt handlade detta om bekräftelse. Inte om sant stöd, hjälp eller om att gå samman kring något på jakt efter en gemensam röst eller lösning. Långt därifrån. Jag är skolad i underförståddhet. (Så vackert när den fungerar. Så lönlöst och ensamgörande när den inte gör det).

Jag äter middag med några kvinnor. Jag är medveten om att vi alla är just det; kvinnor. Jag tycker om sällskap av alla kön. Men bara män är en tanke som skrämmer. När kommer det att upphöra att vara hotfullt? Det slutna sällskapet? Klubben? Mobben? Som om inte kvinnor i grupp skulle kunna vara skrämmande?!

Är det gruppen som sådan som skrämmer? De ansiktslösa, gränslösa?

(Den solitära konstnären. Den ensamma människan. Finns hon ens? Galningen, brottslingen. Tankarna i ensamhet. Handlingarna…).

Det blir inget av kollektivet om det inte består av individualister. Och; det är svårt att leva som individualist utan ett kollektiv.

Det blir inget av kollektivet om det inte består av individualister. Och; det är svårt att leva som individualist utan ett kollektiv. Kollektivet är ytspänningen vi lever inom.

Mina föräldrar var medlemmar i Amnesty och medlemmar av andra förbund. Men de talade sällan om ett oss eller ett vi utanför familjen. Och inte ens som familj var ”viet” av betydelse annat än estetiskt. (Ordet lojal lärde jag mig sent. Jag trodde länge att det var ett fult ord förknippat med medlöpare eller loj. Grumligt vatten i en flod.)

Jag följde med mina föräldrar på deras Amnestymöten. De sågs i en liten grupp, hemma hos varandra. De satt runt ett bord med temuggar, pärmar, pappershögar och läsglasögon. På håll iakttog jag dem medan jag ritade i ett block eller lekte med något annat barn. Jag såg hur mamma förändrades där hon satt i sin vita skjortblus, en bläckpenna i handen. Hon redogjorde för en samvetsfånge i Afrika eller Kina, för namnlistor, fängelsestraff, framtidsutsikter. De andra lyssnade och antecknade. Det var både tryggt och främmande att se mamma och pappa runt de där borden eller i låga soffgrupper. De stack ut men var ändå samma, inte där av andra skäl än att de kämpade för mänskliga rättigheter och solidaritet. De samarbetade med andra. Mamma hade kunskaper utanför den egna fantasin. Även hon visste något om världen. Det var som att för en stund ingå i något som var de andras normalitet. Jag upplevde en dubbelexponering av mig själv. Å ena sidan den särskilda, distanserade besökaren. Å andra sidan flickan som kunde ingå i en vardag. I bilen hem delades atmosfären i motstridiga stämningar. Jag somnade i baksätet. Jag förstod inte vilka vi var, vilka vi återgick till att bli. Mamma så påtagligt lättad över att komma hem. Ämnet för kvällen var tungt så klart men det var också något annat. Som om de besökte en värld där det kostade på att spela autentisk. Gällde det också för mig?

Minnena från Amnestymötena på slutet av 70-talet handlar om klass och erfarenhet. Ur fågelperspektiv; inga större skillnader grupperingarna emellan. Men på närmare håll presumtiva avgrunder. (Men humanismen höll samman gruppen, åtminstone så länge det fanns ett tydligt ärende, ett gemensamt mål. Yttrandefriheten skulle försvaras, fångar skulle befrias.) Jag tänker på vad det är man kan mötas i, enas kring. Att det ofta är lättare att gå samman när det gäller stora frågor. I de mindre frågorna uppstår konflikter, behov av att differentiera, profilera. Den enskilda identiteten plötsligt viktigare än hela mänskligheten. Som om begreppet mänsklighet vore alltför abstrakt för att begripa och ta ställning till.

Jag var tvungen att lära mig balansen mellan att verka fritt och i grupp. Ta egna initiativ ibland och foga mig i andras beslut ibland. Hur röra sig in och ut mellan dessa poler?

Min första kollektiva erfarenhet, det kooperativa dagiset alltså, var en danande upplevelse. Jag var tvungen att lära mig balansen mellan att verka fritt och i grupp. Ta egna initiativ ibland och foga mig i andras beslut ibland. Hur röra sig in och ut mellan dessa poler? Lite som i en familj eller så som drömmen om en familj skulle kunna te sig. Jag lagade mat till femtio barn. Det tedde sig alltid omöjligt och funkade varenda gång. Ingredienserna var köpta av någon annan, ställda i kyl, frys och skafferi av någon tredje. Recepten hade prövats ut i grupp. När diskbänken var avtorkad, det smutsiga förklädet och handdukarna lagda i tvättkorgen var jag lika nöjd som om jag skrivit en dikt. Det låter fånigt eftersom man tänker sig att det är tillfredsställelser av helt skilda slag. Men för mig hörde de ändå samman. Något som tedde sig kaotiskt fick en ordning. Jag hade utfört handlingar som fick en konsekvens. Det bildades ett mönster.

Ordet rörelse, Metoo till exempel som solitära jag som hör varandra utan att för den skull uppgå i varandra. Bara ordet: Jag i Metoo är intressant.

Det finns många konstnärer som arbetar i kollektiv eller i andra typer av samarbeten. Och det finns de som föredrar eller är tvingade att arbeta solitärt. Alla är beroende av sammanhang. Jag tänker på ordet kollektiv som en grupp människor. Ordet rörelse, Metoo till exempel som solitära jag som hör varandra utan att för den skull uppgå i varandra. Bara ordet: Jag i Metoo är intressant.

Ordet sammanhang får mig att tänka på en plats där man kan röra sig fritt. Att vara fri att röra sig. Rörelsefri. Att ha både friheten och rätten.

Jag dansar Gaga. Eller: Gaga for People som det heter. En rörelseform utvecklad av den israeliske koreografen Ohad Nahrin. En blandning av lek och allvar, humor, målmedvetenhet. En oavslutad undersökning. Inte utlevelse; inlevelse. I dansstudion är vi ensamma men medvetna om varandra. Det är som om kroppen blir till, som om den legat i träda, som om den befolkas och börjar resonera. Kroppen lyser upp och lyssnar. Läraren säger: ”Stå aldrig still. Dra ner på takten om ni vill, men stanna aldrig. Förlora inte känslan av det som infunnit sig. Förstår ni inte vad jag gör, härma de andra runt omkring. Låt er inspireras. Leta rätt på det som är njutbart i ansträngningen men respektera smärtan. Blunda inte. Gå inte inåt. Stanna här i rummet.” Läraren instruerar på engelska och hebreiska. ”Ta det inte så allvarligt, ok? Varför alla dessa sorgsna miner?” Varje gång jag dansar Gaga kommer en eller ett par tankar till mig, aha-upplevelser som ljuskäglor in i något jag redan sett men inte fullt begripit. Men när jag lämnar lektionen och går hem har tankarna nästan alltid försvunnit. Gömmer de sig i kroppen för att komma åter nästa gång?

När jag söker på ordet ensam eller ensamhet i mina gamla dagböcker som jag digitaliserat är träffarna så många att jag förstår att det är ett tema som löper genom mitt liv. Ensamhet som i övergivenhet, ensamhet som i solitär lycka. Blickens ensamhet och kroppens. Ensam och stark. Ensam och svag. Men det svaga alltid förklätt med finare ord. Inte bara i dagboken utan direkt, i tanken. Rädslan för den fula ensamheten. Den som sprider sig och smittar. Rädslan för att bli ett behövande barn. En människa som sträcker sig ut och klänger. Som om världen inte skulle ha råd med en sådan syn.

Johanna Ekström, författare och konstnär