×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Gerhard Hoberstorfer
Gerhard Hoberstorfer
Foto: Sören Vilks

Med brinnande blick för gråskalan

Inför Stockholms stadsteaters 60-årsjubileum 2020 har Teatersalongen glädjen att publicera ett antal längre intervjuer. Kulturjournalisten och mångåriga medarbetaren på Dagens Nyheter, Betty Skawonius, möter teaterns skådespelare och andra intressanta kulturpersonligheter.

Gerhard Hoberstorfer i samtal med Betty Skawonius

Han har dragit fulla hus med Underkastelse efter Houellebecqs kontroversiella roman. Och det var inte vilken genomsnittlig publik som helst. Mer än hälften bestod av män, unga och äldre. Något ovanligt hade hänt.

”Det bör först som sist sägas att det är ett virtuosnummer av en skådespelare som alltid drar blickarna till sig. Det har med hans egen blick att göra, mörk, på en gång skygg och genomborrande” skrev Leif Zern i DN.

Gerhard Hoberstorfer, en skådespelare som lyckats gå från ung och het till äldre fastanställd utan att förlora sin gnista, både ensembleskådespelare och »soloartist«, också sångare, regissör, fackligt verksam.
– Jag vill ha samtal hela tiden, jag är intresserad av teatern ur många olika perspektiv, både det som händer på scenen, arbetsplatsen som sådan och teaterns position i samhället. Jag vill kunna påverka och jag är nyfiken.

Han har jobbat med Hilda Hellwig, Ingmar Bergman, Rickard Günther,
Robert Lepage, Robert Wilson, Frank Castorf, Alexander Mørk-Eidem, drivit olika projekt vid sidan av, som bandet Bad Liver, och däremellan allt möjligt annat.
– Jag är väldigt bra på att säga JA, att inte bli defensiv direkt och säga: Det här går inte, det känns jobbigt. Jag tycker man ska ta alla chanser. En kombination av rastlöshet och narcissism.
– Har ju en tes som jag drar när folk frågar mig varför jag blev skådespelare:
Det är aldrig de självklara, de hela personerna, utan de som har en grundproblematik som de behöver utforska. Det är inte alltid roligt att stå på scenen, jag har ett visst ångestpåslag inför varje projekt, roll och entré.

– Teatern upptäckte jag tidigt som ett socialt sammanhang, där fanns tjejer och spännande idéer… ett liv. Jag har alltid sett teatern som en utvidgad bonusfamilj. Antar att jag kompenserade en brist som jag hade från min uppväxt.

BS: Du är inte uppvuxen i någon kulturfamilj?
– Nä inte direkt, framför allt inte vad gäller min pappa. Han var gruvingenjör, en intelligent person men inte alls intresserad av kultur. Han hade väl läst fyra böcker och hade tre LP-skivor och var allmänt föraktfull mot den borgerliga sfären och bildningens pretention – som han såg det. Han drömde om pengar.
– Han var inte svensk, han var österrikare. Hans stora dröm var att bli ohyggligt rik och han lade ned all sin energi på det. Och misslyckades.
– Min mamma däremot har alltid haft ett kulturintresse. Hon arbetade inom vården som administratör, men ett tag också på förlag, Rabén & Sjögren. Hon borde gift sig med tandläkarsonen tvärs över gatan hemma i Djursholm, men nu råkade hon ut för den här galna österrikaren. Jag funderar just nu på att skriva något för scenen om hans liv.
– Han hade väldigt bestämd uppfattning om saker och ting. Jag tjafsade emot, vi kunde ha väldigt roliga diskussioner.

Gerhard och hans pappa slog vad om Gerhards utbildning. Han skulle få gå ett år på Kulturama och söka scenskolan en gång, inte mer, så skulle fadern bekosta Kulturama. Om han inte kom in på scenskolan, då skulle han bli ingenjör. Gerhard gick året på Kulturama, sökte scenskolan och kom in.
– Då höll han käften. Jag hade vunnit vadet och då släppte han det.
– Min pappa var ganska frånvarande. Vi rök lätt ihop och de sista åren hade vi ingen kontakt. Han blev alltmer bisarr… höll på med konstiga affärer: försökte sälja tjeckiska stridsvagnar till en afrikansk stat och blev, berättade han, erbjuden tjänsten som gruvminister i en kinesisk provins. Handlade med rysk olja. Drev olika startupföretag runt tekniska patent.
Det slutade alltid med att alla stämde varandra.
– Men han började lyckosamt. Han kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare efter kriget och blev under några år chef för en av världens största järnmalmsgruvor i Liberia. Jag och min bror föddes i Liberia.
– Han var en person som antagligen sa ja till det mesta och levde ett liv utomlands i olika projekt. Iran, i Peru, i nya Kaledonien öster om Australien, i USA och Kanada.

BS: Låter som ett europeiskt 1900-talsprojekt.
– Exakt, därför skulle det kanske vara relevant att skriva något, det är e n version av moderniteten och samtidigt modernitetens kris. En egocentrisk rastlöshet. Allt handlade om den personliga kraften, ingen förståelse för svaghet eller idén om det goda starka samhället. Men han kunde samtidigt vara väldigt charmig, kvinnor föll för honom.

BS: Grandios personlighet?
– Absolut. På sätt och vis också en europeisk personlighet. På min fars sida finns det en krigshistoria som skiljer sig ganska markant från de flesta svenskars. Min farfar var engagerad nazist redan från den tidiga revolutionära fasen.
– Jag identifierar mig helt och hållet som svensk. Men jag har alltid haft en annan blick än normalsvensken eftersom jag har de här krigshistorierna så nära, min farfar blev skickad till Stalingrad och satt sedan i ryskt fångläger i sex år och farsan gick på internatskola som drevs av SS, han var 14 år när kriget slutade.
– I kulturvärlden sticker jag väl ut. Vi är så inställda på konsensus som till slut liknar självcensur. Jag har problem med det. Jag försöker hålla kontakt med den tyska kulturscenen och det som slår mig gång efter gång är det högljudda samtalet. Vi – och jag med – skulle bli skräckslagna. Det läskiga med Sverige är att vi har ett slags dubbla agendor, vi påstår att vi är så demokratiska och fria. Samtidigt fogar vi in oss i en trång åsiktskorridor. Och söker gärna kulturyttringar som bekräftar det vi redan tycker.

Gerhard klev in i teateryrket under de mest vitala och dynamiska åren, sent 80-tal och tio år framåt. Ett steg var Könets fångar, djärv teater till form och innehåll av Hilda och Claes Peter Hellwig. Gerhard Hoberstorfer och Michael Nyqvist var två av fyra skådespelare som gestaltade Jean Genet vid sidan av tre Simone de Beauvoir.
Han gjorde sina scenskoleår på Teaterhögskolan i Malmö samtidigt som Rikard Wolff och Björn Kjellman, de ville till Suzanne Ostens Unga Klara, Gerhard Hoberstorfer valde Göteborg och Angeredsteatern, i förorten skulle man vara. Han jobbade också på Stadsteatern och på Göteborgs Operan.
– På den tiden var Göteborg fantastiskt, påminde om Berlin för en 15 år sedan, en sorts central slum kombinerat med hög utbildningsnivå, svartklubbar, musikrörelsen. Vi hakade på med vår grej och bildade bandet Bad Liver.
– Skulle jag slå ned bopålarna i Göteborg? Nej jag ville vidare till Stockholm, så det blev först Galeasen, så Aurora och sedan ringde Benny Fredriksson som skulle regissera sin första pjäs på Stadsteatern, Andorra 1993. Melinda Kinnaman och jag spelade mot varandra.
Det var en tid av rikedom, gästspel av internationella regissörer, Gerhard spelade både i kanadensaren Robert Lepages version av Ett drömspel på Dramaten och i Robert Wilsons version av samma Strindbergspjäs på Stadsteatern, han var med i tyske regissören Frank Castorfs uppsättning av Bulgakovs Flykt.

En teater-milstolpe var Idioten på Stockholms stadsteater, året hade blivit 2003 och Fjodor Dostojevskijs ande svävade mellan röda sammetsdraperier på Klarascenen, i regi av en ung norrman som nästan ingen hört talas om, Alexander Mørk-Eidem.
Gerhard Hoberstorfers våldsamme uppkomling Rogozjin var en demonisk motbild till den goda människan furst Mysjkin. Det skulle bli fler samarbeten med Alexander Mørk-Eidem.
Och det blev fler Rogozjin-typer: Richelieu, som också hade en bit Michael Jackson i sig, i Alexander Mørk-Eidems 80-talsfantasi om De tre musketörerna. Greve de Valmont, cynismen personifierad i två versioner av Farliga förbindelser.
Fast också något helt annat, en av fyra skådespelare som gestaltade Karl Ove och dem han möter i Min kamp i en skenbart enkel uppsättning där skådespelarna tillsammans med regissören Ole Anders Tandberg lyckades koka ned Knausgårds enorma verk till en vacker liten buljongtärning.

BS: Du talade om att du känner igen något i många av de roller du spelat, cynikerroller, illusionslösa, inga svärmorsdrömmar precis, vare sig François i Underkastelse, eller brodermördaren Claudius i Hamlet på Dramaten i vår.
– De cyniska rollerna… Jag tror väl att det har att göra med att jag är ganska fri, modig, har lätt åtkomst till det illusionslösa, det elaka. Medan jag personligen har ett rättspatos, jag mår dåligt av orättvisa förhållanden.
– Om jag tycker något är fel då kommer jag att lägga näsan i blöt. Jag tycker att det är en korrekt livshållning.
– Mitt fackliga engagemang hör ihop med det. Jag står inte ut med att vara på en arbetsplats om jag inte förstår de beslut som tas, vad som är på gång. Jag mår fysiskt illa.
– Äger jag en bostadsrätt då kommer det att sluta med att jag sitter i föreningens styrelse. Jobbar jag på en teater och går hem utan att förstå något av sammanhanget, då kan jag lika gärna låta bli att gå dit. Nyfikenhet i kombination med ett visst kontrollbehov, antar jag…
BS: På många arbetsplatser förväntas man säga Ja. Få vill utsätta sig för konfrontationer, även om de tycker att något är fel. Många har inte lärt sig hur man säger stopp.
– Vi som håller på med kultur har ett ännu större ansvar. Annars så stämmer ju inte idéerna med praktiken, om inte ens vi vågar tala om vårt eget sammanhang, vår politik eller ekonomi.
– Hela mitt fackliga arbete, styrelseledamot, ett tag ordförande i den lokala klubben, sitta i samverkansgruppen, allt det har utvecklat mig som konstnär. Svårt ord förresten, konstnär, jag ser mig mer som ett slags hantverkare. Mina fördjupade kunskaper om teatern och besluten som styr den tar jag också med mig upp på scenen.

BS: Tillbaka till de cyniska rollerna!
– De är små människor…

BS: …ofta i storartade kläder.
– … giriga, småaktiga, snarstuckna, missunnsamma. Nu gör jag Claudius, Hamlets styvfar på Dramaten, en person som också är missunnsam, och försöker manövrera allt till sin fördel. Han har mördat sin brorsa i sömnen, hans projekt handlar om att försöka dölja det till varje pris. Han låtsas vara statsmannamässig och skapa en moral.
– Det är samma sak med Rogozjin, Valmont och Richelieu, alla sysslar med att täcka över saker. Man snor någonting och sedan hittar man en massa ord för att försvara att man stulit. Rent krasst så ser jag den här mekanismen hos alla, en del gör det bättre, en del gör det sämre, en del tjänar mycket på det, andra är bara småsinta. Såna gubbar är roliga att gestalta.

BS: Det är kul?
– Ja, det är jättekul. Det handlar om en spricka. Då ska man ha tillgång till allting, man kan inte vara låst: Detta är Gott och det där är Ont. Utan man måste försöka se världen med dess gråskalor.
– Om vi anser att vi lever i en värld där det inte finns några gråzoner, där man antingen gör RÄTT eller gör FEL, då är det farligt. Att respektera gråskalorna är vad dramatiken handlar om, den försöker gestalta verkliga moraliska dilemman.

BS: Här tycker jag Houellebecq och Underkastelse kan komma in i bilden.
I hans idéroman är året är 2022, ett nytt islamistiskt parti har vunnit franska valet. Houellebecq anklagades genast för islamofobisk agenda.
Som författare är han ensam om att skapa nyhetsrubriker varje gång han kommer ut med en bok. Underkastelse skapade debatt redan innan den fanns hos bokhandlarna. Dagen då boken kom ut i Frankrike råkade dessutom vara samma dag som attacken mot Charlie Hebdo.
Ingen annan författare manar fram så starka känslor: Houellebecq ä r min husgud. Houellebecq är en rasistisk kvinnohatare. Men för att åter citera Leif Zern:
»… innan man anklagar Michel Houellebecq för att vara islamofob måste man erkänna att han tecknar en lika svart bild av motståndskraften i de västerländska demokratierna. Det kongeniala med Hoberstorfer – förutom humorn – är att han lyckas levandegöra detta dubbla perspektiv. Man vet aldrig var man har honom. Den tunna gränsen mellan likgiltighet och cynism«

BS: Hur kom ni fram att ni skulle göra den pjäsen?
– Vi hade snackat om den, och Houellebecq är min husgud och jag har läst allt. Jag har till exempel översatt en bearbetad version av hans Elementarpartiklarna för Radioteatern och sitter just nu petar lite med hans dikter.
– Det var regissören Linus Tunström som fick tag i pjäsen och föreslog den för mig. Självklart ville jag det. Men jag tänkte att det var väldigt svårt att göra den och vi bearbetade det manus vi fick ganska hårt.
– Jag tycker Houellebecq är ett geni.

BS: På vilket sätt?
– I ett slags programförklaring skriver han om vad en poets arbete ska vara. Han talar om ledan och lidandet och att han måste gå bort från livet och utsätta sig för lidandet. Lidandet är konstanten, han talar om att vara vid sidan av. Finns det en fråga eller problemställning som är obehaglig att hantera, det kan vara prostitution, tiggare på gatan, muslimer, EU, alla de moderna frågorna som vi har så svårt att hantera, då är det dit han ska gå.

BS: Han ska gå dit där det gör ont, hitta smärtpunkten? Det ovanliga är att det är så starkt kopplat till hans yttre personlighet. Som Jens Liljestrand skriver i sin uppskattande recension av din föreställning: »Varje gång jag läser en roman av Michel Houellebecq ser jag för mitt inre öga samma förgrämda gubbansikte.«
– Jag tror han spelar en roll. Förutom att han säkert är kliniskt deprimerad, i alla fall i perioder. Men jag tror han har skapat en persona som han lever. Han är smart. Han har en fantastisk förmåga att berätta, en stor bildning, hittar hela tiden olika referenser och sidospår.

BS: Han kan vara rolig också, Kartan och landskapet är ju skriven med en bitande humor.
– I Underkastelse har vi en gubbe på scenen, jag François, som väljer bort det moderna projektet och går till islam. Det som är så konstigt med Houellebecq, det är att man tar fasta på att han skulle vara kvinnohatare.

BS: Han låter ju sina figurer säga så, vara det. Klart det blir problem.
– Joo, men projektet är större än så. Vad han säger är att vi inte klarar av att leva i det moderna, ingen av oss. Det är inte så att han beskriver lyckosamma män som förtrycker kvinnor för att de har den möjligheten. Det här är människor som är på randen till självmord allihop.

BS: Både man och kvinna?
– Ja, i Elementarpartiklarna är det helt uppenbart, det finns inga vinnare, vi är fast i ett system som talar om valfrihet, vi kan välja lycka, vi kan välja hälsa, vi kan välja härlig sexualitet, välja, välja. Hela världen ligger öppen.
– Houellebecq säger: Jag tror inte på detta, den postindustriella kapitalismen
med sitt tjat om absolut frihet är marknadens komplott för att hålla oss isolerade och rädda och vara duktiga konsumenter. Jag tror att det finns regler för oss.
– Och det regelverket hittar han den här gången i Islam. Eller så här: Vi har ingen motståndskraft, västvärldens projekt håller på att haverera. Då dyker islam upp som en kraft som skulle kunna ta över, fylla ett maktvakuum. Någon annan skulle kanske säga att en strikt, fascistisk nationalism skulle göra samma jobb. Nu råkar det vara så att i den franska
situationen ÄR islam en kraft. Då undersöker han den.
Gerhard Hoberstorfer vill fortsatt spela Underkastelse, och så kan det också bli. Det var fulla salonger, men inte bara det. När han tittade ut i publiken, så för första gången på länge, satt där lika många män som kvinnor, ibland fler.
– Det var killgäng, två kompisar som kanske pluggar ihop, herrar. De hade köpt biljetter, gått till Stadsteatern för att se på mig när jag gör den här texten. Det var vackert, för då upptäcker vi något:
Vänta, vad var det vi gjorde?
– Jo. vi tog en risk och gick emot … konsensus, vi presenterade ett material som inte går att kategorisera i Gott eller Ont. Moralen var inte fastlagd.. För mig är det ett sätt att jobba framåt, vi måste våga bredda vår repertoar och ta upp frågor som gör att det sitter lika många män som kvinnor i salongen, inte varje gång, men oftare.
– Nu sticker jag ut hakan lite: Det stämmer inte längre att kvinnlig dramatik och kvinnliga regissörer är underrepresenterade, inte på Stadsteatern i alla fall. Benny Fredriksson började hantera frågan, sedan ser dramatiken ut som den gör historiskt. Nu är det snarare problem åt andra hållet, att hitta material och konstellationer som just lockar männen tillbaka till salongen.

BS: Du vill också se teatern som en plats för bildning o c h en plats för debatt?
– Jag är väldigt förtjust i tanken på teatern som en sorts bildningsinstitution. Jag läste just att franska affärsmän tycker att deras svenska kollegor är så tråkiga för de inte kan tala om något utanför jobbet. Svenska affärsutbildningar ser ut att närmast driva ett kulturförakt.
– Jag tycker det är fel att vi har en kultur- och demokratiminister, vi borde ha en kultur- och utbildningsminister – av den anledningen att teatern står på två ben.
– Det ena är bildningsuppdraget, vi har ansvar för det som brukar kallas kanon, vi har ansvar för klassikerna, det är grunden och det stora breda tilltalet, Hamlet, Minns du den stad, Tre systrar och Hedda Gabler ska vara del av ett levande samtal om oss själva som bara ska fortgå.
BS: Och det andra benet?
– Ett debattforum kring dagsaktuella frågor där vi behöver vara mycket snabbare, jag irriterar mig ofta på teaterns eftersläpning: Vi har en debatt om flyktingfrågor och först ett och ett halvt år senare kommer pjäserna och sen handlar allt om flyktingar ett tag.

BS: Går det att vara snabbare? Teaterns process tar en viss tid: En pjäs ska köpas eller skrivas, den ska den passas in i en spelplan, man ska hitta regissör, skådespelare och så vidare.
– Det går absolut att vara snabbare.
– Nu finns en tendens att allt hamnar på mitten, man tar en klassiker och så ska samtiden tryckas in i den, till varje pris. Vi måste också våga vara stillastående, nästan arkaiska och samtidigt snabbare med nutiden. Snabbare och långsammare på samma gång. Utveckla teatern som bildningsinstitution.

 

GERHARDFAKTA
Per Gerhard Hoberstorfer, skådespelare, regissör och sångare. Född 1963 i Liberia.

DE FÖRSTA ÅREN
1983–1987 Teaterhögskolan i Malmö
1987 Klaus Mann i Mefisto, regi: Mario Gonzales, Angeredsteatern.
1988 Bad Liver bildas i Göteborg, med bl.a. Leif Jordansson och Bebe Risenfors.
1990 Orestes av Lars Norén, regi: Rickard Günther, Teater Galeasen.
1992 Könets fångar - en subjektiv suck på Teater Aurora, regi: Hilda Hellwig.
1992 Stig Dagerman i Dagerman, regi: Kent Andersson, Göteborgs Stadsteater.

ROLLER I URVAL, främst på Stockholms stadsteater.
1993 Andorra av Max Frisch, regi: Benny Fredriksson.
1994 Sentimental Bullshit, Gerhard Hoberstorfer förvandlade det personliga lidandet i Tom Waits, Nick Caves och Kierkegaards anda till ett nära nog lustfyllt tillstånd.
1994 Diktaren i Ett drömspel av August Strindberg, regi: Robert Lepage, Dramaten.
1996 Pentheus i Backanterna, regi: Ingmar Bergman, Dramaten.
1995 Sir Lancelot i Merlin, regi: Ronny Danielsson.
1997 The Black Rider av Robert Wilson, Tom Waits, William Burroughs, regi: Rickard Günther. Elverket, Dramaten.
1998 Advokaten i Ett Drömspel, regi: Robert Wilson.
1999 Berger i Hair, regi: Ronny Danielsson.
2001 Tjechovs Tre systrar, regi: Robert Wilson.
2001 Flykt av Bulgakov, regi: Frank Castorf.
2006 Farliga förbindelser av Christopher Hampton efter Choderlos de Laclos brevroman, regi: Linus Tunström.

MED ALEXANDER MØRK-EIDEM SOM REGISSÖR
2003 Idioten av Fjodor Dostojevskij.
2005 Sommargäster efter Maxim Gorkijs roman.
2006 Teseus/Oberon i Alexander Mørk- Eidems folkparksversion av Shakespeares Midsommarnattsdröm.
2006 Assesor Brack i Hedda Gabler.
2008 Versenius i Tre Systrar.
2009 Kardinal Richelieu, Frankrikes starke man och skurk med Michael Jackson under kardinalskappan. I Alexander Mørk-Eidems 80-talsversion av i De tre musketörerna.
2010 Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello.
2012 Lycka efter Tjechovs Platonov.

MER PÅ STADSTEATERN
2013 Ett dockhem av Ibsen, regi: Ragnar Lyth.
2015 Min kamp Tusentals romansidor förvandlade till en pjäs med Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer, Jessica Liedberg, Ann-Sofie Rase, regi: Ole Anders Tandberg.
2015 Kvartett av Heiner Müller, efter Choderlos de Laclos Farliga förbindelser, regi: Sofia Jupither.
2017 Våra drömmars stad, regi: Linus Tunström.
2018 François i Underkastelse, regi: Linus Tunström.

PÅ DRAMATEN VÅREN 2019
Claudius i Hamlet, regi: Sofia Jupither, Dramaten.

REGI
Rött om konstnären Rothko, av John Logan. Regi och översättning: Gerhard Hoberstorfer, På Liljevalchs konsthall.
Pride om homosexuella i två årsperioder
Bolanders skor på Soppteatern.

Sångare/textförfattare/regissör i orkestern
Bad Liver.

ETT 30-TAL FILM- OCH TEVEROLLER, BL.A.
1997–2002 Totte Bengtsson i Rederiet.
2001 Pål Sandell i Fru Marianne, regi: Carin Mannheimer.
2012 Benjamins pappa i Torka aldrig tårar utan handskar.
2017 Gabriel Moreaux i Jordskott II.
2014 och 2017 Bo Sundberg i Modus I och II.