×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Konstnär Tuva Larsson, Nyckelviksskolan
Konstnär Tuva Larsson, Nyckelviksskolan

Salongen

#21 juni 2019

Välkomna till säsongens sista Teatersalongen!
Var går egentligen skiljelinjen mellan mottagaren av ett konstverk och den som skapar det? Har vår tids ändlösa möjligheter att både ta del av konstnärliga uttryck och själva möta en publik gjort gränsen sömlös? Och kan vi till och med betrakta oss själva som levande konstverk? Det står oss fritt att välja om och hur vi vill publicera oss i skrift, på bild eller film. Vi kan göra det under eget namn eller heta vad vi vill. Vi kan utforma våra kroppar, vår frisyr och våra kläder. Vi har makten och medlen att uppfinna och skapa oss själva. Konsten av och för folket!

Friheten har vi fått genom det som utmärker just vår tid, marknadens mångfald, medias möjligheter och inte minst den tekniska utvecklingen. Men vad gör vi med den – och den med oss? Skapar vi konst för konstens skull eller är allt i slutändan politiskt? Och gör det ens någon skillnad?

I det här numret kan du läsa om hur författaren och kulturjournalisten Elin Grelsson Almestad mötte sina första läsare som anonym skribent på forum som Skunk och Lunarstorm kring millennieskiftet. Hon skriver om internet som konstnärlig plattform, om autofiktion som litterär metod och om pseudonymen som en möjlig frihet.

Modeskribenten Daniel Björk beskriver hur kläder kan fungera som lockrop, varningssignal eller rustning på den sociala scenen. Vem vill du vara och möta? Och hur samspelar kläderna du bär med känslorna du känner?

Till skillnad från internet är teatern en plats vi fysiskt delar. Upplevelsen påverkas av alla som är där både på scenen och i salongen. Författaren och DN-journalisten Kristofer Ahlström berättar om vikten av vara ”picky” när man väljer sällskap på teatern och serietecknaren Ellen Ekman gör en illustration om det.

Redan i mitten av 1930-talet var frågan om konst i en ”ny tid” aktuell och upptog den tyske filosofen, litteraturvetaren och konstkritikern Walter Benjamin. Hans essä ”Konstverket i reproduktionsåldern” handlar om hur massproduktionen bäddar för att göra konsten politisk och politiken estetisk. Benjamins konstsyn kan verka konservativ, elitistisk och dystopisk men hans tankar kastar ljus också över vår tid, politiken, och teatern som till sin natur aldrig kan reproduceras. Han skriver att varje konstform har kritiska perioder då den söker efter uttryck som bara en ny teknisk nivå och alltså en ny konstform kan ge. Så hur ser framtiden ut?

Walter Benjamin menade att varje konstverk har en originalitet som är förknippad med ett bestämt sammanhang och en viss historisk tid. Detta ger verket en särskild ”aura”. Historiskt är konsten sammanflätad med ritualer, magi och en särskild auktoritet. De tidigaste bilderna gjordes i första hand för att komma i kontakt med andar och madonnabilder och gudastatyer var ofta förtäckta eller svåra att se. De var till för några få utvaldas enskilda kontemplation. En mosaik, fresk eller mässa var beständiga och självständiga verk som först i efterhand kom att kallas konst.

Möjligheterna till reproduktion gjorde plötsligt konsten utställningsbar. Avståndet mellan verk och betraktare minskade när alla kunde äga och placera den i vilket sammanhang som helst. Det gjorde konsten flyktig och upplevelsen förströdd enligt Benjamin. Och i strid med konstens teologi – konst för konstens skull: utan styrning, konkret ämne eller social funktion – kunde konsten nu användas i politiska syften. Massproduktionen hade berövat konstverket dess aura.

Den nya tiden gjorde också att skillnaden mellan att vara betraktare och konstnär suddades ut. Inom filmen kunde amatörer medverka och av de som tidigare varit läsare skrev allt fler själva. Biograferna gjorde att en stor publik kunde samlas. De enskilda åskådarna blev en ”massa” som alla påverkade varandra. Själva konstupplevelsen var förändrad. Medan konsten, enligt Benjamin, kräver att man försjunker och träder in i verket låter ”den förströdda massan” konstverket istället sjunka in i sitt ”mottagliga väsen”.

Detta utnyttjar fascismen, menar Benjamin. Utan att förändra ekonomiska orättvisor har den som mål att organisera folket genom att tillfredsställa deras uttrycksbehov. Det gör fascismen genom att estetisera politiken. Med hjälp av filmens unika möjligheter att styra betraktarens blick tvingas folket underkasta sig fascismens ledarkult. Kulmen i en estetiserad politik, menar Benjamin, är kriget. Medan ojämlikheten består får människan ett mål: ”Kriget är skönt, därför att det förenar gevärselden, kanonaderna, eldpauserna, parfymerna och förruttnelsedofterna till en symfoni.”*

Kriget är konst för konstens skull i sin fulländning, menar Benjamin. Och han avslutar sin essä: ”Mänsklighetens ökande främlingskap för sig själv har nått en grad där den förmår uppleva sin egen förintelse som en estetisk njutning av högsta rang. Så förhåller det sig med den estetisering av politiken som fascismen bedriver. Kommunismen svarar med att politisera konsten”

Så skrev Benjamin 1936. Vi vet alla vad som hände sen.
Och visst kan vi dra paralleller till de högteknologiska krig som är möjliga idag, till nutida extremhögerns kulturpolitik och än idag tyngas av konst med en agenda. Men vi kan också bara fortsätta att försjunka eller förströ oss, formulera oss och sprida våra uttryck som vi vill. Vi kan göra det som individer och i små och stora kollektiv. Tack vare de oändliga konstnärliga möjligheter som finns i just vår tid. Och vi kan läsa Benjamins ord, inte som en dystopi, utan bara som en påminnelse om att vårt förhållande till konsten har betydelse.

För konstnärlig PEPP: Möt Gunilla Röör och Gerhard Hoberstorfer som förklarar konsten, livet och hela alltet i samtal med Betty Skawonius!

Och läs författaren Niklas Rådströms text om människans makt över naturen och Agneta Stark om handlingarna som räknas. De sistnämnda texterna har tidigare publicerats i programmen för Barnen och Tiggarna som spelades på Teater Giljotin under vintern/våren 2019.

Nyckelvisskolans elever! Vi säger bara tack och hurra för fina bilder!

Skön sommar!

Fanny Boëthius, redaktör

* Ur futuristen Marinettis manifest.

Citaten av Walter Benjamin är översatta till svenska av Carl-Henning Wijkmark.