×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Paneldiskussion på Colombineseminariet.
Paneldiskussion på Colombineseminariet.
Foto: Ulla Andesong

Det nya Europa

Av Theresa Benér

Milo Rau, Marius von Mayenburg, Astrid Saalbach och Simon Stephens – det är några av de ledande europeiska dramatiker, scenkonstnärer och intellektuella som nyligen gästade Stockholm i ett seminarium om teaterns konstnärliga frihet i Europas nya politiska landskap. Seminariet hölls på scenen Under fontänen och anordnades i samverkan med teaterförlaget Colombines 25-årsjubileum.

Teatern är en plats där samhället talar till sig självt.

Författaren, kritikern och tidigare ordföranden i svenska PEN, Ola Larsmo, slog an tonen genom att framhäva hur särskilt teater kan utmana rådande maktordningar. Teatern skapar nämligen en fiktion där konstnären både är någon annan och sig själv. Teatern är en plats där samhället talar till sig självt.

Hur hanterar teaterns konstnärer då denna möjlighet? Vilka begränsningar, hot och hinder utsätts de för – och hur kan dessa övervinnas?

På ett kulturpolitiskt och strukturellt plan ser vi i dag hur scenkonstnärers frihet kringskärs på olika håll. I Ungern har regeringen Orbán klassat den hyllade regissören Arpád Schilling som ”nationens fiende”, utan att ens mötas av protester från andra teaterfolk. Så Schilling gav upp (efter att i tio år med scenkonstprojekt ha försökt medverka till en mer nyanserad politisk dialog) och flyttade förra året till Paris, där han tagits emot med öppna armar. I Polen är kulturministern också vice premiärminister i den nationalkonservativa PiS-regeringen. Där påverkar man statligt subventionerade teatrar och festivaler genom tillsättningar av chefer med de ”rätta” åsikterna – som alltså hyllar traditionella polska värden – och styr genom att plötsligt och ”beklagligt nog” inte ha medel till verksamhetsstöd för teatrar med en mångtydig eller obekvämt ifrågasättande repertoar.

Teatern är viktig i Central- och Östeuropa, konstaterade förre chefen för nationalscenen Stary Teatr i Krakow, Jan Klata. Men av fel skäl. Populistiska politiker försöker göra kontroversiella scenkonstnärer till syndabockar för negativa företeelser i samhället. Klata, som utsattes för en iscensatt politisk protest mot sin uppsättning av Strindbergs Till Damaskus, hävdar att han vill bli syndabock och kontroversiell på egna villkor. Inte för påhittade rykten om pornografi och blasfemi, som sprids för att tjäna en dagsaktuell agenda bland politiker som vill ”rädda” Polen från den samtida teaterns påstådda omoral och dekadens.

Högerpopulistiska regeringar visar stort intresse för kultur och historieskrivning, för konst som framhäver patriotiska värden och ett kristet europeiskt idéarv, trots att Europa de facto är sammansatt av en mängd etniska och kulturella strömningar. Tyske succédramatikern Marius von Mayenburg sa på seminariet att han med sin dramatik försöker osäkra folks övertygelser och värderingar. Han vill få sin publik att upptäcka obekväma sanningar om sig själva. Med god förankring på Schaubühne och en intresserad publik upplever han teatern som del av ett viktigt offentligt samtal. Han har aldrig haft intrycket att hans egna texter skulle vara farliga gentemot rådande makthavare i Tyskland. Däremot kan de bli kontroversiella i andra länder och kulturer.

Men seminariet visade också att den konstnärliga friheten måste erövras på flera nivåer. Danska dramatikern Astrid Saalbach vittnade om hur hon på förment fria institutionsteatrar i Köpenhamn och Stockholm utsatts för subtila styrningar av hennes rollfigurers attityder och värderingar, då dessa kanske inte motsvarade de normer eller hållningar som teatrarna i fråga bedömde att publiken förväntar sig. Dessutom behöver Astrid Saalbach ta hänsyn till kulturskillnader mellan Sverige och Danmark i sättet att uttrycka feminism eller känsliga politiska frågor. Hon tog ett exempel med pjäsen Rött och grönt, där hon undersökte tanken att rika länders bistånd till utvecklingsländer skulle kunna göra mer skada än gott. Hennes research och text kom fram till det politiskt okorrekta resultatet att så kunde vara fallet. I Danmark diskuterades detta öppet, i Sverige tystades det diplomatiskt ner.

Teaterchefen på Kulturhuset stadsteatern Anna Takanen kommenterade att hon för egen del känner stor konstnärlig frihet framför allt som skådespelare. Med sin kropp och sina gester kan hon uttrycka mångtydiga eller radikala budskap i direkt tilltal till publiken. Som konstnär måste man alltid ifrågasätta och ta ansvar för sina egna val, konstaterade Takanen. I rollen som teaterchef har hon aldrig varit rädd för den eventuella sprängkraften i de pjäsprojekt hon valt ut. Däremot har hon av ansvariga kommunpolitiker tipsats om att spela musikaler för att få in pengar, eller uppmanats att visa politikerna sina förslag till repertoar innan de fastställs. Det sistnämnda för ju tankarna till debatten om Black Box-teatern i Oslo. Den stod under hot att få indraget stöd, efter att ha väckt vrede hos Fremskrittspartiets ledande politiker med en uppsättning som utforskade hur intolerans får fäste och sprids i våra nordiska samhällen.

Samtidigt pekar han på att teatern troligen behövs mer än någonsin, just för dess unika möjlighet att tydliggöra och formulera mötet mellan våra privata jag och vår plats i en kollektiv, politisk gemenskap.

Men kanske ska vi vara glada så länge teatern kan misshaga och provocera? För vad ska man säga om brittiske Simon Stephens, husdramatiker på anrika Royal Court Theatre, när han deklarerar att: ”We are just entertainers!”. Med sarkastisk desperation konstaterade Simon Stephens att den brittiska publiken inte förväntar sig att teatern ska bedriva en seriös granskning av etik och idéer. Han ser hur teatern blivit del av en kapitalistisk kultur där man konstruerar samförstånd i ett folkligt, underhållande tilltal. Om man inte lyckas med detta uppdrag är det ingen som kommer att stänga teatrarna eller förtrycka deras konstnärer – de kommer bara att mötas med likgiltighet, beklagade Simon Stephens. Samtidigt pekar han på att teatern troligen behövs mer än någonsin, just för dess unika möjlighet att tydliggöra och formulera mötet mellan våra privata jag och vår plats i en kollektiv, politisk gemenskap.

Här har den schweiziske teatermannen och sociologen Milo Rau tagit radikala steg. När han 2018 tillträdde som chef för belgiska Nationaltheater Gent formulerade han ett manifest i tio punkter. Punkt ett säger att teater inte bara ska spegla världen, utan faktiskt ändra den. NT Gents produktioner ska repeteras och spelas i olika länder, bland annat i krigszoner eller samhällen som saknar institutioner för kulturskapande. De ska blanda amatörer och professionella samt aldrig spela mer än högst 20 procent av en befintlig pjästext. Milo Rau berättade på seminariet om sitt aktuella projekt Orestes i Mosul. NT Gents ensemble har skapat produktionen på plats i det nu befriade IS-fästet, med irakiska kvinnor och män som vågat ta risken att framträda på scen i Aiskylos tragedi.


Milo Rau framhöll att alla sceniska uttryck i ett sådant sammanhang måste avvägas: Kan kvinnor visa sina ansikten? Hur gestaltar man homosexuell attraktion mellan två män? Samtidigt har Orestien stor relevans, då den skrevs när ett inbördeskrig upphörde och man började formulera grunderna för demokrati. Hur ska man förhålla sig till krigsförbrytare och terrorister? Försonas och frige? Döda och straffa? Frågorna är brännande aktuella.

I Stockholmsseminariet sa regissören Jan Klata blygsamt att det vore naivt att tro att teater i sig provocerar fram protester och uppror. Det finns alltid andra som använder teatern och attackerar den utifrån andra syften. Men vi lär oss strategier för att inte överrumplas, tillade Klata. Milo Rau menade också att den stora utmaningen för politiskt drivna scenkonstnärer i Västeuropa är att hitta eller själva skapa ett sammanhang där den konstnärliga handlingen blir verklig igen.

Det tycks med andra ord som om scenkonsten är fullt redo att möta utmaningarna i ett allt mer polariserat samhällsklimat. Och enligt Anna Takanen finns en stor fördel i att teatern är ett ”långsamt djur”, ett väsen som balanserar eftertanke, idéer, lidelser och tro på människans förmåga att omförhandla sig själv.

Theresa Benér